
För ett tag sedan frågade jag Jessica om hon kunde tipsa mig om en bok att läka mitt hjärta med. Hon gav mig många bra tips, jag kommer fortsätta beta av hennes lista - andarnas hus (allende), fågeln som vrider upp världen (murakami), kärlekens historia (krauss) m fl - men av en ren händelse fick jag denna bok i mina händer. Eller ja, snarare av en ren händelse var ett biblioteksbesök. Och läste tills jag låg som ett litet hopvridet knytte på sängen. För denna bok är som att läsa sorgen ur ögonen. Den. är. så. bra.
"»Han kommer på torsdag! Då ska han äta lunch med redaktören på Berns, därefter vill han träffas och prata om livet.
Mötesplats: bron. Allt skulle återigen skakas om. Göra sig redo för stormen. Jubel. Hjälp.«
De skrev hundratals brev om året till varandra. Deras romans varade en livstid. Men de träffades bara ett fåtal gånger. Ellen Key och Urban von Feilitzen finner varandra
under det radikala 1880-talet, då äktenskapet och könsrollerna har börjat ifrågasättas. Båda är kritiker. Ellen arbetar som lärare och bor i Stockholm. Urban är godsägare och bor med sin fru och sina fyra barn utanför Linköping. jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) är en roman om kärlek och vänskap, beroende och frihet."
Den slutar som väntat, för dig som vet hur Ellen Key levde sitt liv. Och någonstans är det trösten som ges bäst. Inte hennes ensamhet, utan bara känslan av att boken på ett träffsäkert sätt fångar känslan precis mellan frihet och beroende.
För egen del funderar jag på att läsa den igen snart. Att än en gång låta den fungera som karlssons klister.