Egentligen är det väl inget synd om mig, jag har ju det så bra och livet rullar på. Varför gräver man ner sig frivilligt? Kan man inte fungera om man låter vingarna bära? Själv är jag rädd för att när jag absorberas fullt av känslan att "nu funkar allt, nu är jag lycklig". Rädslan för bakslaget är alltid närvarande.
Men samtidigt vill man bara vara den enda som sätter upp gränser och normer för sitt vardagslidande, gud nåde den som vågar påpeka ens olycka.
No comments:
Post a Comment