LÄS, LÄS, LÄS.

Läs Bodils tankar om hemma och borta.
Läs Blygers tankar om pärlor.
Förundras över alla vackra tankar som virvlar runt i nätet. Bodil är en förebild för mig och jag önskar, önskar att jag på något sätt någon dag ska likna henne på något sätt. Någon som gör det är vår Blyger.

Att känna sig hemma är alltså en primär känsla som är av största vikt för vår del. Är det möjligtvis den känsla som vi lägger störst vikt vid i våra liv? Och vad lägger man hemma, i en annan människas närvaro eller vid bokhyllornas placering?

Vi har besök hemma av en annan generation, både kul och vissa gånger mindre skoj. Människan ska få sin första hörapparat, något vi alla väntar på. Hemma på gården väntar maken och spenderar sin födelsedag ute i ett gammalt stall. Han städar ut och slänger gamla saker. Saker som legat trasiga där sedan hans far eller farfar var gårdsägaren. Vid senaste rundan på soptippen hade en främmande människa storögt kollat på när morfar slängt saker ur bakluckan, slutligen hade kommentaren varit nödvändig. "Var har du städat när du hittade de där sakerna?" Som en osalig ande sitter gårdskatten vid hans fötter och funderar på vad som tagit åt gubben, morfar i sin tur blir orolig att katten ska i farten ramla ner i någon skräphög.

Att känna sig hemma med skräpet, att känna sig hemma för att familjen är samlad och att bli orolig över min rastlöshet. Jag får kämpa för att göra min önskan hörd, jag kan inte bo hemma länge till. Men vi har ju vant oss vid detta nu, därför fortsätter vi.

Att känna sig hemma vid bloggen, att få vara någotsånär anonym. Inte fejsboktydlig.

Att känna sig oroad över att åka hem för att behöva ta itu med det som väntar. Att vara van att hjärtat är lugnt och kontrollen är det hemvana, att mista den blir att mista sitt hem. Att inte kunna se vem man är. Hur gör man då?