Kompensation

Jag vet inte jag, men jag är då alldeles för trött, ledsen, frustrerad, ensam osv för att jag ska gå med på att vissa dagar ska vara gratis till förfogande. Man borde få kompensation för att man har klivit upp och på något sätt givit medgivande till dagen.

Efter nästan tolv timmars arbetsdag satt jag mig på bussen och då kom det som jag känt hela dagen varit på väg. Tårarna rann nerför mina kinder. Och trots min halvtimmes resa hem kunde jag inte sluta eller egentligen bry mig. Jag vet inte riktigt om jag kan säga vad som var fel eller vad som hände, jag orkade bara låta tårarna rinna. Börjar man kämpa mot så blir det bara hysterisk hulkochsnörvelgråt och det är väl att ta i bara för att det är torsdagskväll i februari och man är vid världens ände...

Som tur var hade jag Tomas Andersson Wij som tröstare och när jag kört hans låt på repeat några gånger så kunde jag ändå skrapa ihop mig själv och gå hem.




Res dig upp och gå
Nu när stjärnorna solen och månen
packats ner och gjort natten helt blind
nu när hela havet tömts
medan Gud har hängt i det blå
och sett på
res dig upp och gå

Nu när lakanen vridit sig och svettats
över en morgondag du inte vet nåt om
nu när det inte finns nåt annat än en billig tröst att få
ändå
res dig upp och gå


res dig upp och gå
du har gjort vad du kan
sluta tro på dom som säger att det måste va en kamp
Nu finns det inget kvar för dig att vinna eller slå
hela himlen sjunger
res dig upp och gå


Nu när fiaskot har ställts sig vid din sängkant
och hans tjänare har tagit dina mått
nu när du visat vem du är
och bara vädjar om ridå
det är då
du ska resa dig upp och gå


Nu när till och med de närmaste tvivlar
och förgiftar dig med sina goda råd
nu när vägen som är din
är för smal för att stå
två på
Res dig upp och gå



Tomas Andersson Wij