kunskap är lätt att bära.

Nu ligger mitt bohag förpackat i förråd. 21 sprängfulla boklådor, 5 kökslådor och en massa annat. Jag har ont i varenda liten muskel och skulle behöva ta mig till antingen sängen eller badkaret men det skulle innebära en kraftansträngning bortom sans. Skrivet kontrakt säger: boklådor röres icke förrän jag kan visa upp kontrakt på fast anställning, karl som kan bära lådorna, förstahandskontrakt som knyter mig till en adress i minst 25 år.

hur undgår man smällen?

handavtrycket på väggen är inte snackisen längre. Nu går den vilda jakten efter den person som råkade backa trucken in i pallen med de toalettstolar som skulle installeras på hela plan 3. Det finns splitter och sen finns det splitter.

Det är ju lite synd ändå, tycker jag, min kalkyl över framtida inkomster från PROs bussresor till "den mystiska handflatan - ett tecken i tiden eller från yttre rymden" måste göras om. Eller som luddet sa, något som kunde ses som ett årligt semestermål att beskåda. Luddet borde veta, som är en hejare på sånt här med husbilar och semester.

ynk

jag har pms. Och inte den vanliga graden av ilska och aggressioner. Nej, jag är alldeles förtvivlad. Jag bara gråter. Min fina vän och jag diskuterade det där en gång, under en svår period, att om det inte vände snart skulle tårkanalerna vara så vältränade att man skulle få väldigt höga kindknotor..bara lite felplacerade.

Idag gjorde jag en argumentslista över min livssituation. Efter det satt jag på toaletten och grät en stund.

Nackdelar med min situation:
jag arbetar 70 mil hemifrån
jag bor på ett pensionat
jag umgås inte med människor på min fritid
de människor som jag måste umgås med tycker jag inte om
de människor som jag måste umgås med tycker inte om mig
jag är intresserad av en karl med familj

Fördelar
jag har ett jobb och en lön

Och det är därför jag stannar.
Här pratar vi inte längre om problem att få ändan ur vagnen. Jag försöker bota mig själv ikväll genom en påse godis, en bok och en adventsljusstake från åhlens. Och Anna Ternheim på ipoden, "what have i done?".

tänk vad lite pms kan göra med en, när novembermånaden nästan är slut.

bekymmer, bekymmer.

jag är hemma hos kommandorskan och plåstrar om efter lite rejäla kärleksbekymmer. Det blir man visst aldrig för gammal för. Stackars liten. Kanske skulle ta efter sin dotter som snart kandiderar till svenska nunnewannabeklubben.

Helgens släktsammankomst avlöpte som väntat, nu är det bara att ta sig i kragen till nästa möte. Eventuellt lägga mig till med en alternativ levnadsstil för att riktigt förbrylla.

Jag har en mycket låg period för tillfället och räknar prickarna i taket till exakt 79 st några gånger om varje natt. Förbaskade verklighet. När ska saker och ting börja skärpa till sig. När ska jag ta mig i kragen...eller någon annans krage? Jag har inte något trevligt att skriva, jag biter ihop mest för att inte bita i något annat. Idag skickades jag ner till uppackningsavdelningen för att hjälpa till, det var ett ypperligt tillfälle att stoppa hörlurarna i öronen och kasta packmaterial omkring mig till vald aggressionsmusik. Något som borde vara var mans rättighet.

Och hur var det här då?

Hur går det med den egna lyan? Jooo, tackar som frågar. Den börjar alltmer bli min och jag har väl kunnat snabbt konstaterat att jag har fina vänner och alltför fastplacerade tummar mitt i handen. Förutom när jag nästan sågade av mig dom på byggmax, dagens hjälte äldre man i chinos och tunnsått hår. Jag har även kollat hur snabbt man kan rökfylla en lägenhet på 40 kvadrat med hjälp av söndagsmiddagen, samtidigt som gästerna får stå i fönstret och vifta med vita handdukar. Husboende mitt emot var upptagna med att googla morsekod på nätet. Jobbet och jag har en alltmer distanserad relation, det bästa för mig förutom konstigt nog jag är tröttare nu och dyker upp på jobbet med ett utseende snarlikt en manglad risruska. Steget till pissruska kanske inte alltför långt borta. På jobbet har jag även fått ögonkontakt med en fjärilsproducerare (eller om det var elefantdansare), vad jag vet är att jag tappar totalt kunskapen om det svenska språkets uppbyggnad när han är i närheten. Istället för att svara lika klyftigt och slagfärdigt som när jag annars munhuggas fnittrar jag i falsett så fort han bevärdigar mig sin uppmärksamhet. På den senaste firmafesten åt han bokstavligt ur mina händer, jag kan nog aldrig någonsin förklara den kvällen för någon utomstående, och nu har jag problem att reda ut bokstävernas följd i ordet hej på de sekunder vi möts på morgnarna. But also this will pass.

Någon annan som har anledning att fråga mig hur det är fatt är min chef. Idag så gjorde min arbetskollega en smygare på mig och hoppade fram bakom kaffeautomaten när jag passerade. En skvatterigare människa än jag finns ju inte, jag lättade från golvet. Det gjorde även det kalla kaffet som var i muggen jag bar på. Förfärade stirrade vi på kaffet som gled längs glasväggen. Det gjorde även min chef som satt på sitt kontor på andra sidan glasväggen. Vid hög ålder kom så den politiska manifestationsandan.

Nu är jag hem en sväng för att se om trynet en sväng och låna badkaret. Vissa fina kommentarer gjorde att det framgick att det finns behov av nya matlådor till den gamla adressen. Men när jag så öppnade kylskapet och frysen insåg jag vidden av detta projekt och lade ner på direkten. En nyutflyttad ungkarl på 20 år har mer i sitt kylskåp. Jag hittade iaf ett kakpaket som jag duktigt har fikat upp. Nu ska jag lägga över mina abbalåtar till mobilen. Efter att ha älskat sönder den nya filmen Mamma mia som vi såg på bio i helgen insåg jag att min nya temasång i livet är "Gimme!Gimme!Gimme! (a man after midnight)". Med den sjungandes i öronen ska jag nu springa rakt in i det kommande åldersåret med öppna armar och krishanteringsplåstret på axeln.

Hur mår du?

jag är hemma hos mor. Jag har fortfarande inte lyckats nästlat mig in i tvättstugemaffian hos mig så jag fortsätter snylta. Det faktum att jag lagar matlådor till mor samtidigt borde lätta fallet. Ensam är jag också, skalat av mig alla kläder in i tvättmaskinen. Går runt i mors nattlinne och får en skrämselhicka varje gång jag passerar spegeln. Hemma hos mig fortsätter dansgolven att regera. DEt är onödigt tomt. Valmöjligheterna är egentligen oändliga, det är som fantasin som sätter gränser. Igår låg jag i badkaret i flera timmar och funderade. MEd tanke på din ålder, är du nöjd med var du är? Vad är det förra gamla dörrar som står och slår? Känns de omöjliga att stänga, vill du stänga dem? Om de inte var så omöjliga att stänga hur skulle du då gå tillväga?

En positiv livssyn?

Min semester slutade på ett mindre bra sätt. Jag fick ett nedslående meddelande som gjorde mig grubblande. Ett lovande löfte om strukturerande av livssituation kom av sig, min dans i limbo fortsätter. Jag för höra mer än en gång att det är väl bara att göra det och göra nåt åt det, jag själv upprepar orden högt för att iaf göra någon nöjd. Men jag börjar fundera. För det är f-n inte så lätt. Jag menar, eftersom det inte händer måste min förmåga vara under all kritik. Och det är det som blir allt mer klart för mig. DEn berömda akassedepressionen börjar komma ikapp. För allt hänger ihop, det är som det berömda uppackandet av julgransbelysningen, det spelar ingen roll i vilket snöre som man drar. Det värsta är att känslorna kommer alltmer under huden. Jag känner inte igen mig själv. Jag låter saker verkligen bita mig. Är det för att man så många gånger blir utvald för att sedan förkastas? Att jag är fast i en situation som jag själv inte ser någon ände på? Jag hatar intervjusituationer, att stå till svars och hittills inte räcka till. Jag ger inte upp, det måste jag ha credit för. Men det blir tyngre att leva up till min egen gränsdragning.

Och....ja, det är vår och dags för den årliga årstidsdepressionen. Min kropp fattar inte det här att bli PIGG av det återkommande ljuset.

Det är nog bara reklamen.

Så jag är tillbaka, till omvärldens lycka? Fågelboken hade jag inte så mkt nytta av. Tror i alla fall jag såg en sån här stor berguvssak på bussen hem. Kan även ha varit en vråk. Tycker alla fåglar ser ut som vråk, eller att de borde heta vråk. Vråk är ju inte ett så upphetsande ord. Och stora fåglar är verkligen inte heller det så det går på ett ut. Kunde ha haft nytta av stenbok eftersom jag gick och svor över dessa i timtal, vore bra att då ha dessa namn som gör ramsorna mer intressanta. Är redo att erkänna att jag verkligen inte är den fjällmänniska jag så stort önskade att jag kunde vara, nej. Kände mig ganska mör när jag gick i mål. Inte en bit till ville jag gå. Likaså var själen fylld av hagel, snö, blåst och regn, hade inte plats för de solstrålar som böljande över den motsatta dalen.
Nästa dag for vi upp till ett närliggande fall och plockade fram ett flak med chokladbollar. Är ganska säkler på att denna lilla tur har bara genererat fler kilo på vågen.

I tisdags var jag och min kusin på bio, vi såg Becoming Jane. En sann engelsk kostymfilm i Austens ära, i detta fall även till. Otillåten kärlek, gräl med så hög intellektuell nivå att man får stava vissa ord högt för att hänga med, passion, böljande kjolfållar och till viss del djupa dekolltage, Karlar i höga stövlar, kravatt och pollisar. Och den ekonomiska frågan djupt förankrade i alla äktenskapsfrågor. En riktig tjejfilm. Det var vi och 15 tanter i publiken. Plus 5 grabbar i 15-20 årsåldern. När så de första scenerna börjar visas på duken så sjunker jag och min kusin ner i stolarna och bara myser. Vilket inte killgänget gör, de börjar nu nervöst skruva på sig bakom oss. Och viska. De viskar alltmer desperat så det övergår i teaterviskningar. "Är det här Shrek?" "Det här är väl inte Shrek?"
En av killarna tar snabbt ledarpositionen, "nej, det är bara reklamen" (på duken är det ett regntungt England, en klocka tickar långsamt), men till slut halvskriker en av killarna "vi måste fråga i kassan!" "Jamen kan vi inte fråga någon härframme vad de ska titta på?" men då är redan en av killarna ute genom dörren och en liten stund senare så stormar han tillbaka och rycker upp de andra - "vi måste gå - det här är inte Shrek!!"
Aaaahhh, tänk vad lite vardagshumor kan göra...

Och filmen? Min kusin och jag satt längst kvar i salongen för att tårarna någongång skulle sluta rinna. Vilken film. Vilken film. Vi var alldeles tagna. En äkta kärleksfilm!!

Så hej på er! Jag har saknat er. Är lite fundersam sedan min återkomst på vissa saker. Jag känner att det är dags för mig att reda ut vissa huvudbryn som sitter i min själ. Vilket verkar vara något återkommande för oss alla.

Vad lär de sig på utbildningen nuförtiden?

Jag är nog en ganska mesig person, jag upplever mången gång att mina vänner mottar med foten bakom min rygg - mot min bakre del. Det sitter ofta långt inne, eller snarare baken sitter långt ner i skottkärran. Ändå vet jag sånär vad jag vill här i livet. Sånär, skrev jag ok? Jag vill bo ganska centralt, ha möjligheten att strosa på gator och sitta ner och titta på folk samtidigt som jag dricker kaffe, jag tycker om att gå in i bokhandlar och stryka fingrarna över nya omslag, jag tycker om att kalla dagar gå in på underklädesavdelningar och prova tjockleken på strumpor, jag tycker om att dra kappan om mig när snålblåsten tar i och jag tycker om att glädjas över när de grusar framför fötterna på trottoarerna. Det fyller mig med trygghet.

Därför känner jag mig lite orolig i själen när en mycket underbar person ringer mig för att dra upp framtida direktiv. I ett härbre, på en gård, utanför tjotahejti och tre mil till, posten kommer med bussen och byn har två invånare. Det blir total invasion och befolkningen ökar med 200 procent när vi dyker upp. Likaså antyds stora barnskaror och en massa djur, jag skulle visst ha hand om getfarmen, att personen ifråga inte gillar getost och jag själv är ganska rädd för getter, det spelar visst ingen roll för denna framtid.

Jag gillar inte mörklagda vägar som saknar gatuljus, jag gillar inte att släcka en lampa i ett fönster och mötas av totalmörker utanför, jag gillar inte att bussen går en gång om dagen. Och jag tycker att denna framtid andas väldigt lite bokomslag och varma cafefönster. Jag anar att man får grusa själv om man ska ta sig någonstans. Jag är rädd för getter och barnaskaror och mina planer på att bli den sura tanten i trapphuset är i fara

Denna person är alltså på väg att utbilda sig till ett mycket hedersvärt yrkesämbete. Det jag är orolig för är att denna utbildning har fått nya inslag. Håller de på att tuffa till sig? Har de tagit allvetandet och framtidsplaneringen till en högre nivå?

Det positiva är att denna by är på väg att bli en mer spännande skara människor. En allvetare, en modighetsminister, en telefontjusare och en besserwisser. Men vems är barnaskaran?