I familjens beskyddande famn.

På fredag ska vi ha firmafest. Idag inhandlades lite olika pryttlar...helt emot min nya minimalistiska läggning..bland annat kläder och sprit. När jag så visade upp mina nya kläder hemma följde denna konversation.

(jag kommer in i rummet.)
- Så här blir det!! Vad tror ni, blir det bra?`
-...oj, du ser ut som en från sagan om ringen, säger skrutt1, en sån där...
- orch, sade skrutt2.

Tur jag har köpt sprit. Det kan bli en hård kväll.

Det hade jag glömt.

Jag skulle ju bli minimalist. Inte ha en massa rat.

Det kom jag ihåg nu. När jag släpar runt på lådor med alldeles för mycket papper och böcker och sånt.

Flytta är verkligen inte en rolig syssla.

Studentdieten.

Åtta timmars plugg=

*Ett bigmeal
*Cocacola
*1/2dl grillkrydda
*Mjukglass med noisette, för vissa i flera omgångar
*Tre koppar Kaffe
*Pekanpajbit...men utan grädde (måste ju dra ner på sånt)

Nu är det dags för schlager. Då måste man dricka Baileys, te och äta wienerbröd.

Jag undrar jag när jag senast tränade. Det var ett tungt pass eftersom jag tyckte mig själv vara hiskeligt trött. Meeen det var nog snarare ren oträning.

Det här med vardagssysslor går framåt.

Hur man vet att man gör framsteg med att integrera tonåringarna i hushållsarbetets mystiska värld.

Efter att ha bäddat sängen för egen hand ska sedan sängkläderna bytas ut mot nya fräscha...Smutstvätten paraderar förbi i köket ihopknöckat på väg mot tvättkorgen.

"...ehm, du skruttan, du vet att det där är gardiner va?"

jag tyckte 7 ton böcker var för lite att bära till det nya boendet.

Jag har beställt fler böcker från de som ratade mig.

Sanningar är inom räckhåll.

"Librarians should always consider their clientele as a potential dating pool. You never know... occasionally one of your homeless patrons just might be desperate enough to be seen in public with you."

Gu..,vad jag älskar den här bloggen om bibliotekarien.

Inne & Ute

Inne
1. Lägenhet
2. Vänner
3. En bra dag med uppsatsen, tack luddet.
4. Att jag får jobba.
5. Våren är i min smak.

Ute
1. Glömt träna, hur glömmer man sånt?
2. Gud har glömt vårvädret.
3. Saker som händer på vår jord som är så förfärliga att man inte kan förhålla sig till det.
4. Jag får inte flytta in förrän juni.
5. Jag saknar Blyger.

Dagens eftertanke.

Efter att en monolog om sin nya cykels oförmåga att komma upp i några högre hastigheter summerar min arbetskollega det hela med:

- cyklar är jäkligt snygga, men de fungerar aldrig som de ska!

Innan jag hinner hejda mig hör jag mig själv säga: "det är som med killar."

Min manliga arbetskollega blev så förnärmad att öronen fladdrade.

Besked.

Det blev inget.

söp bort mitt förstånd och provade för första gången det här med krogflörtning. det gjorde både två oerhört obekväma och generade.

Här hemma skriker lillkattan sig sönder och samman i löpångest. Hon verkar inte förstå när jag säger att jag förstår henne, att vi sitter i samma båt.

Min fina vän föreslog snöpning på båda. Det vore ett alternativ som något. Förutom att min ångest har inte nått samma höjder som lillspetan. Än iaf.

inga besked.

Jag har insett en sak idag. Det finns en anledning till varför mina jobbkvällar kan fortsätta in absurdum. Det är för att de jag försöker skrämma till hanlding genom utropsteckensmail, röda, på morgonen inte kommer till jobbet på sin sida jordklotet förrän flera timmar sedan. Då jag börjar ge upp hoppet om handling då loggar de på, kastar sig över mina mail och går till handling. Sen sprutar svaren in. Lagom till sen eftermiddag. Varför kliva upp astidigt varje morgon? Man borde få ha mer flexibel arbetstid när man arbetar med människor på andra sidan jordklotet. Eller för den delen Irland.


Nej, inget besked om intervju eller inte.

Har just lagt från mig mina kläder i en hög på sängkanten, och svartpelle har kurat som en rund boll i ren njutning över att kunna ta besittning över något så varmt och gosigt.

Har idag blivit beskylld av olika källor, säkra sådana, att vara ordentligt sur och grinig. Och jag funderar över varför folk inte vill vara med mig. Jag är som vargen i Bamse. Men vem är min lilla råtta då?

upp och ner, hit och dit

Efter min måndag på nya äventyr så försöker jag komma tillbaka till min vardag i limbon. Och allt känns upp och ner. Något har hänt i mig, en förhoppning och en känsla om en nystart och tanken att det finns ett annat alternativ till det jag håller på att harva i just nu, och jag kan inte vänta nog på att något ska förändras. Ett klartecken från något nytt, det känns som jag står vid dörren och väntar på att den ska öppnas. Samtidigt som jag viftar med dörren bakom mig och hoppas att vinddraget ska ta med mig. Jag är väldigt fladdrig just nu, jag blir inte klok på mig själv.

Jag är lägenhetsvakt för tillfället och bara det borde lätta mitt humör, jag har min vän tillbaka i stan och på fredag har vi after work med min slutna avdelning. Men inget klaffar, min vän och jag går om varandra, after worken får inte sluta som förra gången (dessutom är jag alldeles för osäker på min egna sociala kompetens utanför våra rockar) och kattskrällena låter mig inte sova.

Imorgon är en annan dag. Då kanske jag vet...vad jag ska ha för kläder på mig på afterworken....och om jag ska på en till arbetsintervju...

Det finns en speciell plats för mig, det är klart, men jag vill inte dit än.

I väntan på mitt flyg hem, skojar ja med mina kära vän via telefonen. När jag då förklarar att vi nog snart ska få gå på för jag ser att de håller på att skruva fast vingarna, höll jag oavsiktligt på att skapa en smärre paniksituation bland mina medresenärer.

Vem som är mest osmart av oss vill jag inte gå in på. Men det är kanske dags för mig att anlita den privata psykstaben som ett ständigt följe.

jag vet att hon ser mig.

Efter en mycket lugn dag på jobbet, jag fattar inte vart det kom ifrån - gick jag fel imorse, släpade min kollega mig runt centrum i jakt på kläder. Till firmafesten. I slutet av maj! Hungrig och trött svamlade vi runt i stadens klädaffärer. Och precis som hon önskade lyckades vi hitta de kläder som hon sökte. Jag har en bra känsla för kläder. Andras kläder, det vill säga. Till mig själv hittar jag aldrig något, kanske för jag själv är så färglös. En till randig tröja och jag kan börja sy nummertaggar på tröjorna och byta adress till Kumla. Fast det kanske vore en idé, Lucky Luke har ju alltid varit en manlig stjärna i mitt liv.

JAg har tryckt i mig maten och ligger nu ganska apatisk framför tvn och den nakna kocken, och när jag blir alltmer förvissad om att jag aldrig någonsin kommer kunna ta mig ur soffan. DÅ...ringer mamma. Skalman har mat-och sovklocka. Mamma har tagit min och ser det som sin uppgift att motverka all dess påverkan på mig.

Imorgon drar jag vidare, vilket innebär att jag borde verkligen leta en väska, leta saker att stoppa i väskan och inte glömma nåt för att sedan stoppa mig i sängen. Tidigt. Ha. Det kommer aldrig gå. Klockan är ju halva natta och jag har fortfarande inte tagit mig ur soffan. Jag kommer sitta på intervjun i nattlinne och stövlar.

På dagordningen för veckan.

Att klippa navelsträngen.

Och plötsligt känner jag mig mer strutsaktig än någonsin.

Jag blir aldrig mer än mina stora ord och mina små fötter.

Jag kan inte andas.

Jag ligger på golvet under skrivbordet och kippar efter luft.

Säsongsfinal av Sjukhuset på TISDAG!!!!!

Vad ska jag göra sen då? VA? Var det någon soom tänkte på det kanske?

Talk to the hand.

Jag har börjat gå den stackars tysken på nerverna, han är nästintill gråtfärdig över den idioti som jag besitter. Så det är lika bra ni bekantar er med Tysken, min nya kontorsråtta. Idag skickade jag ett mail och bad om ursäkt för min existens och förklarade att det var onödigt för honom att ta ut all ilska på en gång, det vore bättre för hans hjärta om han pytsade ut ilskan lite smått varje dag. Jag menar jag har ju bara jobbat tre veckor på avdelningen, tänk vilken rota jag kan ställa till med till sommaren när min arbetskollega har semester och jag ska vara ensam på posten. Då kan vi diskutera skadereducering. Så upp med hakan, tysken. Och sluta gnäll. DEt är lika bra att du börjar älska mig. Med mailet skickade jag min autograf på ett morgonkort av mig själv (se nedan). Det måste bli svårare att skälla på mig om han sätter upp min bild vid kontorsbordet.



Förresten heter stackarn finger i efternamn, mailet fick rubriken TALK TO THE HAND. Snälla nån, Blyger, finns det någon förlåtelse för en sådan som jag?

(vad jag har förstått så är Perrellis nya läppar det nya bloggämnet, att hon gjort det för att få än mer röster på något sjukt sätt. Jag ser det mer som en säkerhetsförsäkring, jag tror helt enkelt det är hennes försäkringsbolag som har tvingat henne till något slags skydd. Hennes diet har gjort henne till en festivalfara, för stark fläkt och hon kommer flyga iväg, förhoppningsvis landar hon på läpparna.)

Att göra avtryck är min önskan.

Men tjenare, hur är läget med er?

Själv lever jag vidare med mitt livsmotto, att göra avtryck i världen. Med stora steg. Idag har jag retat upp en tysk så jag kände mustascherna fladdra ända hit. Porrchefen har jag duckat för hela dagen. Nu ska jag akta mig för Tyskland också. Kan bli tufft det här.

Herreminje.

Nä du, Ray Kluun, jag finner dig inte längre värdig att dela plats med min matlåda i väskan. Nu åker du ut. Jag klarar inte av ditt "buhu, min fru med de vackra brösten har opererat bort det bästa hon har och vi har inte sex längre och då är det ok för mig att sätta på allt annat i min omgivning. Och oj, vad jobbigt när min fru konfronterar mig och jag vet inte vad jag ska säga när hon ställer krav, hur kan hon göra så mot mig." JAG BLIR SÅ TOKFÖRBANNAD. JAg stoppar ner glasborgen istället en hemsk barndomsskildring...för det lär ju verkligen lugna mina morgonnerver. Tillfället som är minst lämpligt att vara i min närhet alternativt tilltala mig - MORGON. Fel bok i morgonstund och det är dags för min bitchstund.

Åt lunch med min gamla avdelning och vi hade väldigt trevligt tillsammans, min gamla chef sällade sig även till sällskapet. Han sade inte så mycket utan gled bara ned på en stol och bläddrade i ett reklamblad, alltså alla tecken för att all konversation går in men man tänker inte delta. Då går en person från en annan avdelning förbi och börjar prata ganska högt med mig och min kompis, vi har ett långtgående skämt på gång som vi avhandlar varje gång vi ses. Frågan var om det verkligen var lämpligt idag. Vi har kommit så långt i skämtet nu att endast en replik räcker för att dra ner asgarv. Vart jag vill komma? Karlstollen viftar med ett papper mot oss och ropar till mig...."här är nåt för dig som gillar porr!!" Nu pausar vi här, KOM IHÅG att detta alltså var ett långtgående skämt. Så mellan oss var det en himla rolig replik i vårt käbbel, så JAG SA INTE EMOT. När jag så samlar ihop mig och reser mig från bordet får jag ögonkontakt med min gamla chef...han är inte med i skämtet.

Jag kommer aldrig mer få jobba med den avdelningen. Herreminje...vad jag skäms.

Saker som förvånar mig. Och inte.

I detta fall alltså.

1. Min gamla arbetskollega känner denna person som behandlas i detta fall.
2. Detta händer alltå efter en krogtur, vilken kille kommer då på att hälsa på hos sin...syster....det brukar vara andra relationer man känner sig manad att underhålla då.
3. Att man kan få SÅ briljanta idéer efter en krogrunda.
4. Att räddningsledaren lyckas kväva sitt skratt i intervjun.

Denna veckan, ett liv.

Först så vill de dra in vår ledighet, sedan blir vi varslade och människor står och gråter på produktionsgolvet av frustration och trötthet. När de inte sitter på bussen och gråter över sin ovissa framtid. Sedan arbetar jag alldeles på tok för mycket och gråter på bussen av hunger och trötthet. Och idag stod jag där ensam i mitt vagnbibliotek av burkar när mobilen ringer och jag får veta att min pappa ligger isolerad på Åbos universitetssjukhus på grund av en allvarlig inflammation i hjärtsäcken. Jag stapplade snabbt från vagnarna, tänk själv hur länge skulle jag få betala av en vält vagn med 15*500000kronorsmaterial. Efter att ha blivit hemskickad av chefen, försökt göra mig förstådd i den finska växeln ("PAPPA, HAAAALLLLÅÅÅ, jag vill praa-t-a med min pappa. Han är rund om magen och har en fin mustasch. Har ni honom där?") och gråtit ikapp med pappas fru har jag nu tänkt ge upp den här veckan. Återkom nästa vecka. JAg struntar i det här nu.

Som tröst och istället för att mysa med en gosig katt, har jag krypit upp i soffan med Leilas nya kakbok (beställd igår, i brevinkastet idag - någon på bokus visste). Måttenheterna och bilder på kokostoppar och chokladpavlova lugnar mina nerver.

Jag har förresten lyckats skrämma mig genom den finska växeln och fått prata med pappastackarn, han var väldigt andfådd och har mest vilat ikapp de dödsångesttimmar som han spenderade ensam på ett vandrarhem utanför åbo. Det var kanske inte riktigt en hjärtinfarkt, eller jag vet inte...De sa så först men de tog tillbaka det när jag fick panik. Det han tyckte var jobbigt var att han fick så lite kaffe. Kommer han hem snart och blir frisk lovar jag trotsa den extrainsatta bevakningen på jobbet och plocka hem Selectakaffeautomaten till honom. Eller så rullar jag ner den till packen så får de köra den i vakuumpaketeringen och köra den med lastbil. Bara för honom.