kära bloggläsare, än en gång gränslar jag den stora maran som kallas S*tans järnvinäger. Om man ska kalla mig tålig eller bara dum är upp till er att avgöra i inläggets kommentarer. Nu lämnar jag Norrland bakom mig igen. Here I come, stackars södern. Snett mot mig i gången sitter en man i sina bästa år. Han anser mig vara det mest intressanta han sett idag. Sedan resans början har han inte släppt mig med blicken. Jag har provat allt, minst effektivt var att stirra tillbaka eftersom jag mest fick känslan av att lyset inte riktigt var på. Men nu börjar känna av min gedigna uppfostran, jag börjar faktiskt vara lite nervös över att jag inte har nog med partytrick att underhålla honom med de återstående åtta timmarna. Jag vill ju inte att han ska uppleva mig som tråkig. Har ni något förslag?
Nej, hans bästa ålder är inte min bästa ålder så någon tågromans är inte att föreslå.
No comments:
Post a Comment