Monday, December 29, 2008

kategorin att ha bråttom.

Vad jag intalar mig själv i kön på konsum när den mycket alkoholiserade mannen bakom mig ska betala endast två saker: Världens största köttkniv. Och ett salladshuvud.
"han måste ha tröttnat på att matlagningen tar så mycket tid."

Personligt meddelande till den granne som just i denna stund bränner av hela sitt arsenal av nyårsfyrkverkerier: jag är rädd för att du kommer bli lite förvånad imorgon.

uppdatering av fundering:
undrar om det är samma karl?

när man har levt under Murphy's lag liiite för länge.

När jag har åkt tågh***te den senaste tiden har det som aldrig slagit fel. tåget har antingen (eller allt) varit

*försenat
*överbokat
*stillastående
*för kallt
*för varmt
...och så vidare.

Det är inte utan att bara företagsnamnet ger mig kallsvett. Så i värsta julruschen och huvudstadskaoset hade jag inte väntat mig nåt annat. Döm därför om min misstänksamhet när jag klev på tåget och rakt in i en tom salongsvagn med stora sittplatser och fina gardiner. Det var jag och en tjej till, i min ålder, i vagnen. Vi tittade på varandra och sade nästintill unisont: "det här kan inte vara sant." Och vi bestämde oss för att det nog var nåt lurt med det hela. Så vi satt oss, tätt intill varandra på de nedfällbara stolsryggarna i vagnen, alldeles vid de dragiga fönstrena. Där satt vi i en och en halv timme, hon hade sin väska uppe på min. I en tom vagn, med stora puffstolar. Och vi var eniga om att skulle vi lyfta på baken skulle det ju bara ta några sekunder så skulle stolsägaren dyka upp, så vi satt lydigt kvar. Vi talade inte ens högt, utan viskade till varandra där vi satt och såg vår egen spegelbild i fönstret.
Nej, självklart kom det inte en kotte till vår vagn. Det enda utomstående ansikte jag såg var den unge tonåring som satt i den tysta avdelningen och stirrade på oss. När jag klev av tåget, krokryggad av det förbannade träsätet, nickade min reskamrat och jag till varandra i tyst samförstånd.

Om det nu var dolda kameran så kan ni ju i alla fall vinka åt oss där i tvrutan.

Aida fårskalle minus hundra - SJ 1 poäng.

Sunday, December 28, 2008

så någon borde bli den första.

så efter 10 dagar med fingrarna begravda i olika godisskålar är det så dags för det stora allvaret igen. Jobbet kallar. Kommer antagligen lida stora sockerdarren lagom till lunch vid kl 11. jag och selectamaskinen kommer bli buddies igen. Kaffe kan stilla abstinensen något. Hej, det finns ju faktiskt folk som överlevt avgiftningar tidigare.

Tuesday, December 23, 2008

tidsplanering, den starka sidan.

Det här med tidsplanering kan verkligen vara ett aber. Alltså. Kanske till och med så att det inte är min starka sida, alls. Jag tycker att vi tar ett enhälligt beslut om att flytta julen bara någon vecka sådär. Jag skulle känna som att allt vore så mycket trevligare om det var lucia i övermorgon istället. Det skulle ju faktiskt ge en mer rättfärdigad anledning till att jag står och bakar lussekatter klockan halv tre på natten. Lussebak utan saffran, ska poängteras. Eftersom det verkar vara vedertaget att saffran är slut sedan flera veckor, upplyste hemköpskassörskan mig om. Var har denna världsnyhet av rang försvunnit? När det väl är något som händer som påverkar mig ganska direkt och inte bara strumpvalet till senaste premiärklänningen för Angelina Jolie.

Hemköp och jag har umgåtts idag, särskilt den blonda kassörskan och jag.
18.10 storhandling
- God Jul!
- God Jul!

19.30 mandeln
- God Jul!
- gojul.

21.30 ingen saffran
- tyvärr....God Ju
- nej.

hur jag löste saffranproblematiken? Curry och rom. spriten lär ju göra barna lugna i alla fall.

Sunday, December 21, 2008

tyst min mun, så får du socker.

"meh, kom du ut ur garderoben nu??"

Min hälsningsfras till gamle chefen vid möte i hallen på gårdagens glöggkalas.

Tuesday, December 16, 2008

recept ska läsas noga.

jag hoppas ni inte missar jättebra adventskalender hos bokomaten, idag var det recept på glögg- och fikonbollar.

bara en liten fråga,bokomaten, ska glöggen vara varm när fikonen ska dra åt sig spriten..? Kanske en självklarhet, men jag säger som min vän som skulle skriva av mitt recept på banankaka "jag skriver SKALADE bananer, så jag inte glömmer bort det, man kan aldrig vara för tydlig".

hur du än löser situationen så vet att det kommer upp på nästa lönesamtal.

Så, ni är på väg från en av Sveriges mer kända stora djurparker. Kvällen är kommen, det är mörkt och dimmigt som skitig lammull. Det är du och din blivande chef i företagsbilen. I en korsning vill han svänga vänster, du säger höger. Skarpt. Som den ledare han är låter han dig köra höger. Efter ett tag försvinner gatuljusen, efter ännu ett tag försvinner asfalten. Din magkänsla börjar alltmer signalera "rödflagg, pucko". Vad gör du?

1. Vägrar svara på tilltal, tittar endast på vägen, ökar farten, fortsätter rakt fram och ignorerar den alltmer skrikande rösten i ditt huvud "det är fel, fel, fel - vi kommer komma fram i Finland!" (Känd på kontoret för skygglappsmetoden, rakt mot skogen utan att blinka)
2. Låter det gå ett tag och sedan säger du väldigt självsäkert: "nu kanske du tror att jag inte vet var vi är, och så må vara, men någonstans här framme borde väl Stockholm vara eller Sundsvall för den delen. Och där borde det ju finnas någon karta. Så du kan väl berätta om din vision för vår avdelning samtidigt som jag parerar för vildsvinen." (Känd på kontoret för fjäskmetoden, rädda dig själv genom att smöra dig blå - kräver viss talang)
3. Gör en gangstersväng värdig Hollywood, med skrikande däck, sprutande grus och ett elakt strupvrål. Din chef kommer garanterat inte nämna det faktum att ni vänder tillbaka till ruta 1 och börjar om. Han kommer inte ens nämna att du faktiskt svänger vänster i korsningen där du tidigare så ståndaktigt valde höger. Faktum är att han kommer nog inte säga någonting. (Känd på kontoret för fel metod, när det ändå är kört)

För egen del blev det ett hopkok av alla tre, men jag är ju bara inhyrd. Jag är som hajmat redan. Det sista han frågade innan han försvann in på sitt hotellrum, lätt svettig i pannan, var "och hur länge räcker din anställning?". Min strålglans må ha knockat honom.

Sunday, December 14, 2008

har du alla bestick i lådan då?

(min kollega diskuterar med en nyanställd blond tjej, 20+ år)

"-...och det är ju inte bra, man kan säga att lyset är tänt men ingen är hemma.
- Åh det gör jag också, jag brukar ha tänt fast jag inte är hemma!"

All heder till min kollega som fann sig snabbt och började diskutera elpriset. Själv stod jag dubbelvikt av skratt bakom ett pallställ.

Thursday, December 11, 2008

Varför jag önskar metro hade en frågespalt.





Hur tänkte man här då? I norrland är det ju rätt vanligt med jakt också, inte just på vildsvin då. Själv är jag inte alls intresserad av jakt och har väl inte så stor koll på vapenlagar. MEN. Vad man kan tycka är ju att tyngre vapen som stora hagelgevär och bazookas är liite överkurs i jakt, det blir som inget kvar av det tänkta bytet. Samtidigt kan man ju inte vara alltför återhållsam. Må vara så att man tänker don efter person, men är belysningen ändå inte lite väl vågat? Ska man slå dem i huvudet med en ficklampa eller pratar vi stora strålkastare som ska göra vildsvinen blinda (är inte det djurplågeri)?

Jag har ju även för mig att man som jägare måste ha licens, kommer vi behöva söka licens för att få äga ficklampor? Hemma på polisstation kan man lämna in vapen anonymt, kommer detta leda till att jag kan lämna in min ficklampa där när den är slut? Det vore jättebra eftersom jag alltid tycker det är lite lurigt det här med sopsortering på elektroniska saker.

Är det någon som har kört en konsekvensanalys på detta beslut?

Tuesday, December 9, 2008

jag har levt excel idag.

dagens antal

lussekatter: en, köpt tre...ska man riskera sockerchocken?
kaffekoppar: 18. Testrunda på den nya selectamaskinen.
illamående av kaffemage: ett. men det räckte
glad överraskning: EN stor. En vän från gamla jobbet dök upp och gav mig en kram.
dålig mening att börja med: "men aida, bor inte du på hotellbacken? vi åkte förbi där nu och brandkåren var där och alla stod ute på gatan."
filer från chefen: tre. Och ett glatt mail när han fick till ett diagram. Han är som lite söt ändå. "jag går hem när jag är klar", var jag dum att svara på hans fråga.
bryta ihop: tre på förmiddag. en på eftermiddag.
"vad sa du att du hade gjort sa du?": min kollega lyckades på nåt sätt sätta ett filter på min stora produktionsfil så alla datum försvann och ersattes med ett standard plus att varannan rad blev knallrosa. Det är mer än vad jag kan. Jag har lärt henne bra. Var det inte nog kröp det fram att en annan person som också har tillgång till filen har inte riktigt förstått hur den funkat och istället för att FRÅGA bara skrivit yes på allt oklart. YES av alla ord.
flytta över skulden från mig själv: "så det brast hos mig för att jag tog emot en skadad produkt, det brast hos m. för att den tog in i system, den har sen stått på hyllan ett par veckor och det är först nu som du påtalar mitt fel?? då tycker jag ändå att det är hos er det brast senast." I'm bad. Men det var han som började.
kollegor som var hemma för att han var rädd: en. Möjligtvis att jag hörde lite fel. Men jag kan inte komma på vad det skulle ha kunna varit. Och ja, det var chefen som var den talande igen. Den här gången var jag bara tyst.
fundering om skogshuggarn lider av pms: sjuttielva.
försöksmail att muntra upp skogshuggarn: fem
gånger jag intalat mig att låta bli: lika många
telefonsamtal som värmt hjärtat och påmint mig om att jag tycker om människor: fem
lyssningar på dave matthews "diggin a ditch" och "big fish" för att jag saknar en person som lärt mig lyssna på dave: tio

Ja, brandkåren ja. Det var visst någon som duschat, länge och varmt. Om han duschade med brandlarmet som duschsvamp framgick aldrig.

Monday, December 8, 2008

nääämen...

..tänk om man skulle ta och bryta ihop lite. Det är ju ändå snart fukin'tisdag.

as good as it gets.

"Den bästa jag som går att finna". BAH!! Ett skämt.

En dag räckte det, och det funkade inte ens fem minuter för den delen, sedan bröt jag ihop och ringde den bästa jouren. Om jag sätter reglerna för att jag inte under några som helst omständigheter ska förlora mitt goda humör, varför ska de då envisas med att göra mig förbannad?

Efter funderande har jag nog kommit på varför jag inte riktigt kan slappna av när chefen är omkring mig, förbaskade karl. Han har poängterat att han läst mitt cv. Och det är väl inget konstigt med det, förutom att jag hakar upp mig på min rubrik som han bevisligen har läst "utåtriktad, glad och lugn". Vilken dag som helst nu kommer jag bli påkommen. Any day now.

Har du läst så här långt har du gjort det bra. tänk att det bara är måndag än så länge. Och det här positiva tänkandet skulle räcka hela veckan.

jag vill inte veta nåt mer.

För någon vecka sedan började jag läsa duktighetsfällan av joanna Rose och Aleksander Peski. Inte ett bra val. Har blivit så rädd för boken att den nu ligger under alla mina böcker, med framsidan neråt och bokryggen mot väggen.

På ryggfliken står följande påståenden
Är du i riskzonen för duktighetsfällan? Försök att värdera följande påståenden
1. jag tror att jag ibland försöker bevisa mitt värde genom att vara duktig
2. Jag känner ibland att jag måste vara lite bättre än andra för att duga för mig själv
3. min självkänsla är alltför mycket beroende av vad jag åstadkommer i mina dagliga sysslor.
4. Jag känner ibland ett inre tvång att åstadkomma något värdefullt i livet.

Förstår ni..Det här är bara ryggfliken! Nej, men nu tycker jag vi alla tar en varsin färgpenna och drar ett rött streck över varje rätt påstående på skärmen.

jag har läst..

Åsa Linderborg - mig äger ingen

"En pappa dör. En dotter ser tillbaka på deras liv tillsammans. Leif är den lokala fotbollsstjärnan som gifter sig ung och tar jobb på fabriken där både hans pappa och bröder jobbar. Han är en schablon av den manlige arbetaren. Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om sin pappa, om manlighet och klass. Men i Mig äger ingen växer en annan, mer komplex, bild fram. Åsa Linderborgs pappa är totalt stolt över sitt arbete - men hatar det innerligt, han sköter inte hygienen - men är en pedant i hemmet, han drömmer om socialismen - men föraktar de som organiserar sig. Han är utlevande och drastisk, men också hämmad och blyg. Alkoholen är ständigt närvarande i vardagen.Med den värkande kroppen full av känslor försöker han lotsa sig själv och sin dotter genom ett snabbt föränderlig folkhem från 1970-talet till i dag."

Ja, inte är jag snabb heller när det kommer till bästsäljande. Och varför inte kan man ju undra när man tokläser en sån här bra bok. Våra öden är inte samma på något sätt förutom det att växa upp med en ensamstående pappa och strävan efter att ändå få till ett fungerande familjeliv. Väldigt gripande bok som kryper under huden.

Sunday, December 7, 2008

giv mig styrka.

Idag såg jag en bekymrad tomte vid en gran när jag tog min dagliga promenad och jag kan inte annat än att hålla med honom. Det här går inte. Jag har, för några år sedan, träffat en och annan som faktiskt tyckte jag var både snäll och trevlig. Det var ju ett tag sedan som vi sågs, men jag skulle ändå vilja kunna ge sken av att det fortfarande gällde. Visst kan man väl förändras, men det vore löjligt om all förändring vore till det sämre.

Därför är min tanke att från och med NU ska jag vara det bästa jag som någonsin går att finna. Och jag hoppas ni håller en eller annan tumme för mig. vi börjar med denna vecka.

Ett lämpligt mantra vore "tyst min mun så får du socker", ett mer akut kanske "nu håller du käften". Riktigt akut får jag ta handfatet på jobbtoaletten. En panna mot det kalla kaklet kan stilla en och annan brinnande tanke.

Come onnnn, you must give me some...

Tänk att bibliotekarier håller så krampaktigt i den stora katalogsluntan/bibeln "vårens böcker". Tjock härlig katalog, utgiven av Svensk bokhandel, med de större förlagens planerade utgivning inför kommande termin.

Finner mig varje gång stående i en budgivning som skulle kunna liknas vid knarkhandel. Sen får jag låna katalogen, i utbyte mot lånekort/skor/kläder eller nåt annat beroende på bibliotekariens storhetsvansinne. Eller hur nära en fikarast man dyker upp. Sen får jag bara sitta en halvmeter från patrullerande personal.

Men för den första sniffning av katalogsidorna är det klart värt det. Det gäller bara att inte bläddra för fort så man får en snefix av alla möjligheter.

Så fort man sedan är klar kan man ge sig tusan på att halva personalstyrkan står givakt, att ge din vardag lite mer spänning vore då att börja springa mot utgången med luntan under armen. Jag skulle kunna sätta pengar och min stora trollkarlshatt på att Börje, 63 och överbibliotekarie sedan förra sekelskiftet, skulle göra en touchdown på dig innan du nått till larmgången. Eventuellt använda låneautomaten "elefant" på hjul som bowlingklot och du som kägla.

jag har läst

Anneli Jordahl - Att besegra fru J.

"Anneli Jordahls biografi om Elsie Johansson är en bok om kvinnor, litteratur och klass i folkhemmet. Efter en karriär på Postverket debuterade Elsie Johansson som författare i slutet av 1970-talet med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. I dag räknas hon som en av våra främsta författare. Den delvis självbiografiska romantrilogin om Nancy är blivande klassiker och författarskapet är besläktat med föregångarna i den svenska arbetarlitteraturen: Maria Sandel, Maj Hirdman och Moa Martinson. Med känsla för beat och melodi skildrar Elsie Johansson språnget från fattigstuga till mexitegelvilla."

Elsie Johanssons Nancytriologi är något av det bästa jag läst. Helt golvad var jag när jag plöjde böckerna. Biografin om Elsie Johansson är inte långt efter, glödande. Jordahl har fiffigt utgått från teman som vävs samman med Elsies liv. Det blir inte personligt på samma sätt, men jordahls favoritteman klass och kön kan verkligen berätta historien. Jag läser boken under natten och tuggar nästan fel när jag håller frukostmackan i ena handen och boken i den andra.

Elsie Johansson har även skrivit boken "kvinnan som mötte en hund", det mest skrämmande jag läst på flera år. Om man har ett uns rädsla för att bli gammal och ensam ska man inte, ICKE, läsa denna bok. Jag mådde fysiskt dåligt när jag läst slutet.

Friday, December 5, 2008

Avsnitt sjuhundraelvatolv i serien "du vet att.."

Du vet att du jobbar på en elektronikfabrik...

när de har installerat nya kaffeautomater i det nu berömda fikarummet, de ser så här shiny och hightech ut. Men fortfarande med mycket framträdande knappar.



Och ändå står karln, ingenjörutseende enligt skolexempel A, framför dig i kaffekön och väser till kaffeautomaten "KAFFE LATTE, MED SOCKER!!".

Och då gör vi en liten enkätsundersökning:
hur skulle du göra för att inte genera karln
1. sträcka fram fingret runt hans axel och trycka på knappen Kaffe Latte, med socker
2. vänta tills han ger upp/alternativt går och hämtar testutrustning för felsöka och då passar på att ta din kopp kaffe..så länge maskinen funkar, liksom.
3. Kör mail to:fabrik_alla_anställda "obs! kaffaautomater fortfarande inte röststyrda, har någon felanmält till Selecta? /Tjejen med stolproblem"

Thursday, December 4, 2008

hur det blev som det blev. Bloggens existens helt enkelt.

På svt play/ go'kväll kan man se reprisen av onsdagen den 3 decembers avsnitt. Där gör de ett reportage från min lilla hemby. Så förutom en stor portion av dialekten så får ni även receptet på vår paradrätt där hemma. Om ni har problem att se programmet så får ni även receptet här:
Flötgröt
Beräknat för 6 portioner
1 liter grädde
1 dl vatten
Vetemjöl

Koka upp vattnet. Slå i en liter grädde och koka upp. Sikta i vetemjöl till lagom konsistens. Vispa till en slät gröt

Servera med kokt röding och salt


Häri ligger nog förklaringen till hela min brokighet i besticklådan.

jag klarar inte ens av stålmannen.

I mina unga år var min stora favorit Greta Garbo. Jag hade aldrig sett en film med henne, men var fullständigt fascinerad av den mytologiska ikon som skapats. Så sval och mystisk. Ingen visste nåt om henne. Hon var helt enkelt höjden av skönhet och mysticism. Jag var helt inne på att bli som Greta. Hemlighetsfull, cool till gränsen kylig. Jag vill flyta in i mängden och ändå synas, en sorgsen samtidigt stark själ. Det går väl sådär. Att påstå att mina coola utstrålning slår folk med häpnad vore förmätet. Det händer hela tiden andra saker som slår folk med häpnad.

*jag framställer mig själv som ett pervo inför min nya chef
*jag sitter och mumlar för mig själv när jag skriver på datorn, och börjar sedan gapskratta högt åt ett mail. Det kan folk lätt misstolka för att jag skrattar åt mig själv.
*jag söker sex under andra människors skrivbord
*jag har konstant kommunikationsproblem pga språkförbistring

och idag gjorde jag mig allmänt känd på hela avdelningsplanet. Vid den kända eftermiddagsfikatiden satt vi och drack kaffe tillsammans i det stora och fullsatta fikarummet, i godan ro. Några stolar bort sitter min kollega och retas med mig. För att ge igen tänker jag helt enkelt nypa honom i armen. jag sträcker ut min arm och strävar nå honom, jag sträääcker mig än längre i sidled och tippar över. Med en skräll rasar jag av min stol och in under bordet.

Den otroligt läckre hantverkarmannen som jag har haft ett gott öga till under alla dessa månader satt vid bordet bredvid, jag behöver nog inte längre bekymra mig om hur jag ska skapa kontakt med karln. Han skrattade så han satt smörgåsen i fel strupe. Därför var det lite svårt att avgöra vilket av det som gjorde att tårarna rann på honom.

Jag tror jag kan avregistrera min anmälan till kursen "how to talk the talk, how to walk the walk". Vi måste helt enkelt börja på mer grundnivå, "how to sit on chair without bilbälte and armstöd".

Wednesday, December 3, 2008

det har du verkligen inte med att göra.

Jag kommer ut från toaletten, korsar golvet i vårt lilla kontorslandskap och ska sätta mig igen vid mitt bord när följande ordväxling sker..

(min chef, ganska högt från sitt kontorsbord några meter bort) "Aidaa, va gjorde du på toaletteeen?"
(jag, efter att ha tappat öronen och hakan flera gånger om, mycket indignerad) "VAD. SA. DU???..Det tänker jag inte berätta för dig!!!
mina kollegor stannar nu upp och ser vääldigt förvirrade ut...men inte alls lika otroligt förvirrad som min chefs ansiktsuttryck.
(Min chef, efter att ha hämtat sig något av förvirringen) "jag sa, vet du var annette ee?"
(jag, pionröd om öronen, sjunker jag ner bakom min skärm) "....jaha, neej jag tror hon är borta vid kaffeautomaten..."

Några sekunder senare hör jag min chef och skogshuggaren, som sitter bredvid chefen.
(skogshuggaren) "nu är ju den stora frågan, vad var det aida hörde egentligen?"
(min chef) "säkert något snuskigt.."

Min mailkonversation med och uppfostran av skogshuggaren spårade snabbt ur. De vänliga orden "snälla söta rara" i kombination med "kan du göra.." blev alldeles på tok och urartade till att skogshuggaren nu sjunger en sång till min ära, den går ungefär såhär
"aida är som tokbäst, hurra, hurra,hurra"
Det är helt ok för mig, men jag funderar på i vilken form som arbetsförmedlingen kommer godta den som arbetsbetyg. Med noter, eller insjungen på skiva? Skiva kan ju bli lite lurigt, den här dialekten kan knäcka även den mest tränade. Det har vi ju sett bevis på.

På eftermiddagen skulle jag sen räkna produkter, de stod lite här och var. Bland annat på en liten hylla alldeles vid en äldre dam, lite finare, och hennes kontorsbord.
(jag, halvt på alla fyra på golvet)"en,två,tre....fyra...fem..."
(äldre dam, söker ögonkontakt) "är det nåt du söker?"
(jag, tittar upp men försöker inte tappa räkning)".......sex......"
(äldre dam) "nå, låt inte mig störa"

min chef grundade nog sitt påstående på nåt när han diskuterade med skogshuggaren.

Tuesday, December 2, 2008

Bah. De tål ju ingenting.

Mail:
"skogshuggarn, kan du kolla upp det här produktnumret i din fil? Tack snälla söta du"

Svar:
"jo, så här: yada,yada,yada,yada. Jag gör sånt här jox för dig, du behöver inte säga snälla sööta, jag blir så generad"

Mail:
"meeh... Ni killar tål ju ingenting. Funkar det bättre med tråk-, bråk- eller gammskogshuggarn?"

Förhoppningsvis får jag svar imorgon, så här kan det ju inte fortsätta. Jag kör min snälla roll fram till jul, har ju en känsla av att tomten ser en bättre här nere på södern, inte lika många träd i vägen.