Thursday, February 28, 2008

Prioriteringar.

Ute har det glashala h**vitet övergått till ett snöknakande solskimmer. Så där härligt som det kan vara i fjällen på våren. Ja, det är vår. Solen är ju framme. Enkel årstidsmatematik. Mörker = vinter. Och här sitter jag.
Jag återupptog mitt tränande denna vecka efter ett lååångt uppehåll. Min kropp fick en omedelbar chock och befinner sig i detta tillstånd fortfarande. Hjälper inte att jag har frångått min kaffekonsumtion för det fina teet. Igår spöade ett löpband min arma kropp, idag släpade mina stackars krampade muskler hem det sista paketet av bokrean. Jag lovar nu att införa en vit månad. Mars, du strålande sol om hörnet. Min vän i vassen undrade hur jag kunde ha råd...eh, nä. Det har jag inte. Men jag prioriterar bort annat jox för denna återkommande världshändelse som bokrean ändå är. Nu ska jag bara försöka tvinga in böckerna i den redan överfulla bokhyllan. De krampande musklerna får fortsätta slita. När jag äntligen ska få eget boende får jag nog se efter största tvåan möjligen att finna. Om jag inte ska bygga en koja av böckerna. Vid E4:an.


Säg hej till mina nya vänner.
Och ja, det är en korumpa ni ser.

Monday, February 25, 2008

ack, du norrland sköna.

on location. Jag tyckte det var en väldigt bra idé att se gilmore girls till sena nattimmen tills ögonen tårades av både ett och annat skäl. Sen fick jag krypa ner i skruttens säng eftersom den hade behagat att falla ihop i en hög på min säng vid halv sju och sedan sova 12 timmar. En hård helg. Låg sedan med min bibliotekshög runt mig och rörde mig försiktigt i sömnen för att de inte skulle trilla ut. Sen när jag vaknade, fel när mitt huvud vaknade men inte min kropp sträckte jag ut armen och bläddrade i närmsta bok. Jag läser Hett av Bill Buford för tillfället, jag använder den som aptitretare, efter att ha läst bara en halv sida måste man stoppa nåt i munnen. En matnörd som hamnar i en framgångsrik och lite finare restaurang i hektiska New York för att där lära sig laga mat. På kockars vis. Samtidigt som han snöar in på frågor som varför ska det vara ägg i pastadegen och hur många i så fall? Vad sjutton gör man med 45 kilo polenta? Osv. Det är intressant, kul, men främst hungrande. Så därefter blev det frukost.

Imorgon är det bokrea. Jag hoppas ni är medvetna om det. Själv är jag så luspank så jag får bara gå omkring och dregla på böckerna i affärerna, förhoppningsvis kan jag då få köpa böckerna till än lägre pris. Fast det är inte så mycket att dregla över i år så tror jag bara ordet bokrea fungerar som pavlovs ringklocka för mig, arma krake. Jag har löst problemet att nätbokhandeln ska skicka paketetet till mig med faktura. Borde infalla med min akssa, paketet i sig riskerar att vara tyngre än förra årets 12 kilo.
I lördags var jag på en helt underbar konsert med Sofia Karlsson, jag ryste och ögonen tårades om vart annat. Det fick jag göra även senare under kvällen när melodifestivalen genomfördes, men det var av helt andra skäl. Kan vi inte bara skicka Björn Gustafsson ner till Belgrad? Så kan han få dansa till HAddaway's What is love och spela upp en inspelad hälsning från Christer Björkman? Varför är elaka Lasse så hård mot Kristian, när det är Christer Björkman som han borde låsa in? Sofia Karlsson, för att återgå till det braiga, höll på i två timmar och bäddade in oss i ett rödflammande ludd, den lilla väna stjärnan sjöng så det sprakade i hjärtat. Jag kan inte välja ut en favorit men när hon sjöng Dan Anderssons speleman och Du, liv.. lättade man från stolen. Man ville bara stänga in den underbara känslan i sin lilla vrå. Jag hamnade bredvid två rödvinsdrickande damer i 40årsåldern som var helt tagna och sedan bestämde sig för att adoptera mig. Vi ska visst träffas på kommande konserter i vår.
För övrigt, den stora nyheten på de mer skvallerriktade kanalerna är att George Clooney hade med sin flickvän till Oscarsgalan. Konstigt säger jag eftersom jag inte har några som helst minnen av att ha vandrat på röda mattan invirad i en gardin. Jag får trösta mig med den helt fina Viggo.

om du har behov av fler bilder på den här mannen.
För den som är lite mer allvarlig och inte orkar med all skvallerpress, kan man läsa vad vi gör med vår jord på aftonbladet. Nog för att få en att vilja gå och lägga sig igen.

Wednesday, February 20, 2008

En positiv livssyn?

Min semester slutade på ett mindre bra sätt. Jag fick ett nedslående meddelande som gjorde mig grubblande. Ett lovande löfte om strukturerande av livssituation kom av sig, min dans i limbo fortsätter. Jag för höra mer än en gång att det är väl bara att göra det och göra nåt åt det, jag själv upprepar orden högt för att iaf göra någon nöjd. Men jag börjar fundera. För det är f-n inte så lätt. Jag menar, eftersom det inte händer måste min förmåga vara under all kritik. Och det är det som blir allt mer klart för mig. DEn berömda akassedepressionen börjar komma ikapp. För allt hänger ihop, det är som det berömda uppackandet av julgransbelysningen, det spelar ingen roll i vilket snöre som man drar. Det värsta är att känslorna kommer alltmer under huden. Jag känner inte igen mig själv. Jag låter saker verkligen bita mig. Är det för att man så många gånger blir utvald för att sedan förkastas? Att jag är fast i en situation som jag själv inte ser någon ände på? Jag hatar intervjusituationer, att stå till svars och hittills inte räcka till. Jag ger inte upp, det måste jag ha credit för. Men det blir tyngre att leva up till min egen gränsdragning.

Och....ja, det är vår och dags för den årliga årstidsdepressionen. Min kropp fattar inte det här att bli PIGG av det återkommande ljuset.

Sunday, February 17, 2008

still love.

Min rygg och mina tunga ben är alldeles förfärligt trötta efter en lååång dag med vänner och mycket spring i ett dopkök. Har ätit och fikat och druckit en halv kanna kaffe på fastande mage. Varför jag tog på mig att koka 80 koppar kaffe övergår mitt förstånd, jag kan ju inte ens koka 5 koppar. Det blev starkt och svagt om vartannat. När jag sedan vinkat av sista man och tryckt in dopfamiljen med alla presenter och tårtrester i den hyrda bilen släpade jag mig till den öde busshållplatsen. När jag sjönk ner på bänken och såg ut över diset och halvmörkret, drabbades jag av den stora ensamheten. Jag TOKlängtade efter familj, vänner men främst barn. Har missbrukat mina hormondanser denna helg efter att ha haft minst två barnnackar att snusa, alltid i närheten. Jag for hem till den tomma lägenheten och lade mig i badet för fötternas skull. Sedan har jag ätit glass framför dålig film och nu ska jag krypa ner i sängen med alla mina böcker. Jag kan inte få in i min hjärna att jag verkligen tackar nej till det här självständiga livet. För jag nu snusa på bokryggarna i brist på annat kanske mitt förstånd tippar på rätsida igen. Till then...

Saturday, February 16, 2008

I love this town.

På besök. Och mycket avslappnad. En stad som jag verkligen skulle tänka mig att bo i. Mest för bokhandlarna. Och en och annan fin kompis.

Min matlagningsförmåga brukar vara ganska stabil. Jag brukar ha ett hum om saker. Men ibland blir man satt på pottkanten.
- Jag måste äta nåt innan jag far imorgon. Jag har köpt fisk. Vad kan vi göra av det?
- hmm..ja, vi kan ju alltid göra nåt med potatis och spenatsås...eller lite fiskgratäng...eller nåt annat kul? Vad har du för fisk? säger Bull.
- Hajmal.
- Hajmal??
- Ja...
................det fick bli receptet på baksidan av paketet. Mycket pesto, blev mycket gott.

Monday, February 11, 2008

Hjälp önskas.

Nu är jag trött att rapa konstiga beskrivningar om mig själv, när jag intervjuas. Måste jag än en gång säga att jag är en lugn och jordnära tjej kommer jag krypa ur mitt egna skinn. Det låter som en tacky kontaktannons.

Vad ska man säga för nåt? För att låta som en normal människa?

Saturday, February 9, 2008

saker jag funderar på under den stora skidgrejen.

Det pågår en ganska stor tävling utanför mitt fönster. Nästgårds iaf. Mycket folk är det. Jag lyckades först befinna mig flera mil åt ett annat håll ute i en liten lada med små söta lamm, sen blev jag kallad tillbaka till verkligheten och till civilisationen. En tvåtimmars arbetsnervju på SÄPO. Hur det gick får vi nog se. Och höra. När jag så satte min fot i den bekanta staden var jag förstummad. Det var folk över allt. Mycket folk. Och folk med skidor.

Några iakttagelser

  • Varför går vanliga människor omkring, bärandes på skidor? Har de något hemligt sällskap för sig. Idag när jag satt på bussen hem och kom körandes förbi en fotbollsplan ( mao en plan mark) stegade en kvinna ur diket med skidorna i högsta hugg. - går den här bussen till backen? sa hon till chauffören. Chauffören sade lite brydd - näää..den går till härke. - jaha, sa kvinnan, är det en backe?
  • Jibbling låter som något halvporrigt men visade sig vara unga tonårspojkar i för stora kläder som tolkade bakom skoter rakt mot en stor snöhög, fast i fel riktning, för att avsluta färden i någon gigantisk volt på sisådär 5-6 meters höjd. Och sen försöka låta bli att landa på huvudet. Skotern i sin tur gjorde en likadan snurr. Jisses, vad det sög i magen och man kunde inte slita blicken även om man visste att det där kan verkligen sluta illa. Varpå mor tuta säger att hon ska köpa en skoter för att hon blev sugen att prova det där. Vad är det med föräldrar och deras tonårstrots? Varför kommer den i så sena perioder?
  • Varför envisas man med att försöka undervisa om lokalhistorien om det ändå inte blir rätt? Vad sjutton ska de stackars turisterna tro? Fick ett infoblad, eftersom jag ser så otroligt turistig ut, där det förklarades att om vårt län haft samma folktäthet som nederländerna skulle 18 billions (biljoner?) människor bo här. Va? Vad innebär detta? Vi är inte nederländerna, va? Sen får man reda på att en mycket känd kompisitör fann sitt sommarboende i trakterna som inspirerade honom mycket. Han levde där i många år för att sedan dö i....december 1042. Oj, det var bra MÅNGA år sedan...Vad spelade han för instrument då egentligen? Varför blir lokalbefolkningen allas egen guide? Min mor guidade mig runt staden när vi var ute ikväll. "ser du den här gatan som vi går över här, (pekar med viftande armar i alla riktningar) den brukar jag åka på när jag åker bussen. Buss nr 9 iaf. Den går här." - det menar du inte, går den bussen här som jag åkte till jobbet i 1,5 år?
  • Nu vet jag hur det känns att vara på en invigning i badhusparken avsedd för cirka 300 personer på sin höjd. Och så kom 20 000 istället. Varken scenen eller Bildskärmstvn var synlig, ljudet obefintligt. Och då stod vi inne i parken. De stackare som stod ute på isen såg nog ännu mindre. Det som var skrämmande var när hela hopen sedan vände sig om för att tåga upp mot stortorget. All snö som packats ihop blev is och plötsligten gick 20 000 personer mysteg som en samlad klump och tryckte sig mot varandra. Man var hjälplös.
  • Norrmän är inte så bra på engelska.
  • Varför lägger man en cirkusföreställning kl 01.30 på lördagnatt i badhusparken? Går jag och lägger mig nu kommer jag inte vilja kliva upp. Det är alltså tur ändå att man började blogga.
  • JAg såg världens koolaste lesbiska par (ja, i denna stad iaf :) på väg hem på bussen. De hade gjort dreads båda två. Men med mycket tjockt garn!
  • Varför är alla konstigt utklädda människor från Tyskland? Eller från Sveg? Och varför är de alltid äldre män med ölmage och skägg?
  • Varför har alla elitskidåkare sina träningskläder på sig? JÄMT? Har de något alarm på sig under kläderna som kan börja tjuta när som helst och de måste bege sig till närmsta spår?
  • Om jag skulle vilja ha en sån där leende gutt, som pratar härlig norska, vilken avdelning ska jag kontakta då?

Slutligen vill jag bara berätta att vårt fina rådhus har förärats med världens fetaste ljusspel som slår allt jag någonsin sett...nästan. Vi såg spelet två gånger på raken igår. Den håller på tio minuter för att sedan ta paus i tio. Slutligen pratar ajg med min bror och förklarar att de måste gå dit och kolla. De hade redan varit där. För två dagar sedan, och de hade verkligen inte tyckt det var någe bra. För två dagar sedan hade det inte börjat, så med andra ord stod min bror och sambon och tittade på ett vanligt rådhus och lyssnade in klockspelet kl 21 på en torsdagkväll. Förstår jag det att de inte var överväldigade. Klockspelet har ju inte ens bytt ut jullåtarna än.

Thursday, February 7, 2008

Idag vill jag inte vara med.

Igår kväll började den nya kostymsatsningen på SVT, Tudors. Med en pojkvasker till kung i England som suktar efter sex och krig. Någonstans ska man alltså uppbåda sympati med karln för att stå ut 11 timmar. De måste verkligen ha funderat de däringa producenterna. Först så viftas det mycket med bröst, nakna och halvt påklädda, det fullkomligt hoppas hambo i sängarna och de har letat fram en manlig skådespelare som ser grumsen ut precis hela tiden. Han har väldigt farliga ögon och enviten blick som han använder på en och alla, oavsett situation. Dessutom tror jag han spelar alla roller men med lite variation i plymskjortorna. Ja, han ser bra ut men det hör inte hit. Jag önskade han kunde spela lite också. DEssutom blev det nästan lite pinsamt med allt sexande. DEt verkar höra kostymdramer till nuförtiden, eftersom människan av idag sitter kvar längre framför tvn om det hoppas lite. För egen del blev det pinsamt efter ett tag eftersom familjemedlemmarna i kollektivet lyckades gå förvi vid varje ny sexscen. De måste ju undra om jag tittade på porr på onsdagskvällar. Nåväl, jag ska se nästa avsnitt också.



Nåväl, pojkvaskern med sitt vargagrin fick mig mest att längta efter någon riktig skådelspelare. Tyder det på tantpoäng för min del? Jag hoppas den avskrivs nu när jag erkänner, högst anonymt, att tvserien fick mig att drömma om mycket flagranta situationer med George Clooney inatt. Nå där en serie jag skulle vilja se. Mmmm...

Monday, February 4, 2008

Om JAG får bestämma.

Jag har ett hatkärleksförhållande. Ett väldigt passionerat sådant. Det gäller de stora bokhandlarkedjorna. Deras vara eller ickevara har diskuterats en del på mina kära bokbloggar. Eller ja, det är väl snarast de mer oberoende. men anyhoo..
To my point, en ny stad och jag måste veta var bokhandlarna ligger. Sedan kollar jag kartan därifrån. Är jag ensam i en stad kan jag lätt spendera timtal att gå mellan bokaffärerna, varv på varv, gå nya rundor för att kanske se något som jag missade förra gången eller bara jämföra priser. Jag är en nörd helt enkelt. Samtidigt som jag är beroende måste jag verkligen dividera med mig själv innan ett inköp görs. För att i mitt huvud göra en beräkning på var jag helst kan tänkas köpa boken billigast. Är det en ny bok brukar ena kedjan ha ett visst nystandardpris, beroende på kedja och genre. När man besökar kedjorna så ofta får man en blick för sortimentet, en viss kunduppfattning. Hittar jag en bok som inte följer sortimentregeln kan butiken få extrapoäng, ibland minus oftast plus. Eller egen prissättning. Däremot kan jag bli snål om jag ser att de lägger på väldigt mycket extra. Något annat som är intressant är att kolla vilka böcker som skyltas, finns det möjlighet att hitta personalens favoriter och hur anvädner man lokalen. Ja, nu förstår ni varför jag kan vara på bokaffärer i timmar.
Nåväl, nästa grej är att kolla in personalen. Tyvärr måste jag erkänna att jag är hård i min bedömning. Jag, som den boknörd jag är, när ljuva drömmar att få jobba i en bokhandel och kan ibland känna att VISSA har verkligen ramlat in på bananskal. Och då, och detta erkänner jag bara anonymt, snörper jag ganska hårt på munnen. Jag gillar att kolla in personalkemin, stilen och kunnandet. Inte att jag sätter dem på prov, snarare tjuvlyssnar jag på när andra kunder får hjälp. Även här sker ett poängbedömande. Bra tips eller bara rent "den här säljer mycket så då är det ett säkert kort".

Ta nu detta i beräkning när jag återger min lilla historia. I helgen så besökte jag civilisationen och hade då bestämt mig för att inhandla biografin om Tage. Jag frångick min vana att beställa den för att jag kände ett behov av att ha boken NU och jag börjar känna att det är min plikt att stödja bokhandlarna så att jag kan fortsätta mitt nöje, enligt ovan. Nåväl, jag knallade in på ena kedjan och kollade priset och kände en viss aning av att den andra kedjan skulle vara billigare så jag knallade dit. Men hittade inte boken. Gick till informationen.
- Ursäkta, har ni den nya biografin om Tage Danielsson? Den är skriven av Klas Gustafson.

Kvinnan bakom kassan harklade sig lite för att sedan börja söka på ordet TAGE...gissa om hon fick många träffar. Anyhoo..så stod hennes kollega bredvid och gav en hit om att kanske söka på hela namnet för att få en träff. Kvinnan skriver så in TAGE DANIELSSON och vänder sig till sin kollega
- Jaha, är han död eller? ........
Nu kommer kanske en ganska hård besserwisser fram i mig. Men en kvinna som inte vet om TAGE är död.Vad gör hon där? Jag stod alldeles mållös, tackade sedan för mig och gick till den andra kedjan. Plockade åt mig boken och gick till kassan, fick hjälp av en ung kille som intresserat bläddrade i boken medans kvittot skrevs ut. Och gav mig sedan ett fint leende.

Vad lär vi oss av detta? Att kanske inte ge upp på första försöket, men är man i ett instabilt tillstånd är nätbokhandlarna att föredra. Jag vill inte åka dit på förargelseväckande uppträde bara för att en kvinna som har mitt drömjobb inte har koll på svenska hjältar, eller nåt annat som man vill veta.

Friday, February 1, 2008

Jamen ville ni inte att jag ska hälsa på er?

Sms 1, från mig till den stackare som ska husera mig i helgen (vi har provat det här en gång tidigare och då blev personen magsjuk dygnet innan)
"Nu närmar sig det kritiska ögonblicket. Ta det nu extremt lugnt, undvik nu i ett dygn framöver att äta något dåligt, gå ut utan mössa eller låta någon nysa på dig. Så kanske det här går att genomföra."

Sms svar tillbaka
"Jag ska stå naken o äta rutten pizza i snön imorgon. Annars så ska jag ta det lugnt."