Tuesday, October 30, 2007

hur ska ni nu veta?

Jag är en dålig människa. Nej, jag är värre. Jag är patetisk, falsk och fruktansvärt barnslig. Jag kan inte ens fylla upp en tiondel av mina skor för tillfället. Idag har jag dragit en vals, nej inte en sån där liten med en patetisk fiol i något hörn - nej tänk er snarare en stor konsertsal, 300mannaorkester med mig som dirigent och självskuttande apa runt golvet. JAg dööör. Jag kan för tillfället inte skriva ordentligt för jag har fullt upp med att slå huvudet i tangentbordet, vilket gör att vissa tangenter är "upptagna". Likt den dörrskylt jag såg i en bilverkstad idag (vad jag nu gjorde där) : var god "respektera"! Vad menas med det??

Min vals var jobbrelaterad och utfördes under mitt besök hos kollegor, varför jag begränsade mig till bara jobbsfären kan man ju undra. Jag kunde väl ändå ha tilldelat mig själv en man tre barn och en herrgård när jag ändå var igång. Luddet gav mig rådet att bara väsa Säpo - konfidentiellt...men neeejdååå. Varför ta en klok människas råd? Därför det uppenbarligen inte går när man är oklok själv.
Nu har jag egentligen tre önskningar som jag fokuserar på för att gå vidare...
1, Gud hade inte öronen riktade hit idag.
2, Inte tomten heller.
3, att det hela blir självuppfyllande profetia.

Det värsta? Att jag uppenbarligen inte ser mina kollegor som människor som förtjänar respekt. Vad skulle ha hänt om jag givit dem sanningen???

Uppdat
när man så når den 30meterundervanligagränsen-gränsen så pingar det i mobilen "är det du som är Pehra?" Ja, men hur vet denna person om det - det är bara jag och luddet ju. Jo nu är så mitt namn känt i hela lokalpressområdet, likaså mina goda sidor (enligt andra). Plötsligt får man en lyckospark uppåt där bak samma dag som man sparkat sig själv åt motsatt håll. Nu är min fundering, hur pass många vuxenpoäng får man av en dagens ros?

Monday, October 29, 2007

Inlägg nr 300. Dags för de stora tankarna.

Ni kanske undrar hur jag i föregående inlägg kunde påstå att de skäggväxta karlarna har funnits sedan jordens början? Weelll, jag har en ganska klar bild av hur Adam såg ut. Och inte var det någon blåögd, ljushårig mespropp. Needå.

Annars förundras jag mest över Aftonbladets breakande nyhet..."Mina gamla vänner fanns på Facebook"...eeeh, nyhetsvärdet var? Luddet sade mycket förnuftigt att det hade varit mer trovärdigt om det stod "Jag fick ångest - mitt förflutna hann upp mig på facebook". Det är tur man är omgiven av kloka och förnuftiga vänner. Som ser till att man får sig ett skratt varje dag.

Nu ska jag dricka lite Proviva kiwi och banan och sedan ska jag börja göra en gryta med rostbiff, pepparrot och kapris. Efter en helg i filens tecken och smått snurrig av matnöd ska vi nu reparera skadan. Sen ska jag flyga över golvet i body combat, förhoppningsvis ska skadan bli smärre denna vecka. Ute skiner solen några få timmar och då passar datorn utmärkt. Har man ingen överlevnadsinstinkt överhuvudtaget?

Saturday, October 27, 2007

Jag, jag, jag.

7 sanningar om mig själv.

Skadeskjuten pingvin.
Föddes med klumpfot, har fortfarande men av detta. Vilket innebär att jag vaggar fram som en skadeskjuten pingvin emellanåt.

Biter mig i tungan.
Har ett hett humör och en fin fallenhet för vass tunga. Men oftast en viss känsla för vad som passar sig och kan ibland hejda mig.

Inte fullt normal.
Innehavare av ett rikt fantasihuvud. Ständigt i det blå.

Uttrycksfull.
Använder mig ofta av uttrycket "gudars skymning". Ett uttryck som har allt.

Hoppar i sängen.
Är mörkrädd och tenderar till att efter lampor släckts gärna ta ett långt kliv till sängs. Från meters avstånd. Är också rädd för stora vattendrag osv, går aldrig till sjöss och anser att drunkna vore det värsta alternativet.

Inget alternativ.
Är totalt svag för män med mörkt hår, mörka ögon och skäggväxt. Kan bli väldigt fjantig till mig. Luddet frågade en gång om jag alltid varit säker på min sexualitet, ja, med tanke på att mörhåriga män med skäggväxt och mörka ögon har funnits sedan jordens början har jag aldrig haft en möjlighet att fundera på något annat.

Pinsamt, pinsamt.
Vid minsta misstanke om att någon håller på att göra bort sig måste jag fly fältet, alternativt byta kanal, alternativt blunda och stoppa fingrarna i öronen och sjunga högt för mig själv. Klarar. Inte. av. Antagligen för det hemskaste jag vet är att bli bortgjord. Sker det offentligt än värre. När det gäller mig reagerar jag med ilska för att skydda mig själv.

Så om någon känner sig manad, varsegod att fortsätta på blygers uppmaning!

Friday, October 19, 2007

andas. andas.

Jag har väldigt lätt för panik. Och ångest. I kombination. Väldigt lätt. Tål inte mycket, jag heller. nä så att. Så när mor började dra i nystanet borde jag ha anat oråd. Hon är bra på det. Så där att man till slut springer i vild förtvivlan till höger och vänster samtidigt för att kunna fatta tag i snörstumpen. Jag börjart känna en viss tvåmånadersstress vad gäller mitt jobbsökande. Börjar känna att jag kanske aldrig kommer få ett jobb. Kanske skriver helt värdelösa ansökansbrev som slängs på en gång. Kanske är totalt dum. Då började mor ha ångest över sitt jobb, hur hon nog snart skulle vara arbetslös och kanske vara tvungen att flytta, vem skulle anställa henne - hon som inte kan nåt, och då vore det kanske bra om syskonen fick bo kvar här och då kanske hon skulle köpa en ny mindre lägenhet där vi skulle bo i någon slags kombination, och hur skulle det bli om båda var arbetslösa och vad kan hon söka vad vad vad säg då vad tycker du jag ska söka....osv, osv.

JAGVETINTEJAGVETINTEJAGVETINTE

Jag måste andas. Lugnt. Det var ett rent skräckscenario som målades upp. Så förutom klimatförändringarna ska jag nu styra upp nya jobb för två. För jag kommer inte kunna andas lugnt innan jag ser att hennes liv tar någon slags riktning.
Varför var hon tvungen att ta upp det där? Nu?

Jag såg bara oss fyra i en liten två inne i stan. Arbetslösa båda två och två tonåringar. Nej mina vänner, det skulle aldrig gå. De skulle hämta mig innan det. De där som har trevliga vita skjortor som de lånar ut.

Ska nu dricka te och se dokumentären om Fogelstadsgruppen. Vad är väl detta mot lite lesbisk passion på 1930talet?

Thursday, October 18, 2007

när emligt blir intressant.

Jag anar att mitt förra inlägg visade just hur mycket ytlig jag är. Hur som haver. Bilen ropar visst ut tillmångens bärmhärtigande, skrutt och jag har nu bevakat folkflödet som virvlat förbi. Mången nytt ansikte som tillhör grannskapet.

ful lika med billig bil.

Har inte haft något att säga, där av tystnad. Vännen har åkt hem, jag har nu ingen att jaga i land med sin uppsats. Mig själv kanske. Men så tråkigt. Det var faktiskt ganska skönt att bli ganska trött på någon annans ämne för en gångs skull. Det var mindre skönt att bli sjuk. Vilket innebar mindre energi att umgås, när man väl fick chansen. Det är mitt liv det här verkar det som. Att aldrig orka hela vägen.

Haft mindre drama utanför balkongräcket. Antagligen snodd och voltad bil står kvar sedan en polisjakt för några dagar sedan. Men när ska bilen försvinna? Nu står en emlig bil här utanför och gör anspråk på att tillhöras. Men inte av oss. Vet du vad. Den har nog inte många rätt. De senaste gatorna har den körts på en av fälgarna.

Friday, October 12, 2007

Host, host.

Sitter med två tjocktröjor, ett par tjocka sockar (ska sätta på mig ett till par), halsduk och dricker nyponsoppa. Och tycker synd om mig själv. Jag är lite krasslig. Vänligen nog har adlibris förbarmat sig över mig. Så det blir inte filt och tv. Det blir filt och böcker. I en rund cirkel omkring mig så inte filten flyger bort. Det är lite synd om mig, men jag är ändå lycklig.


Imorgon ska jag sammantråla med luddet igen, vi är duktiga flickor även om jag i hemlighet tror att min kropp har fått en chock av all värme och gemenskap och idogt arbete. Eller helt enkelt allt damm. Och förbannad snö. Luddet, jag kommer vara välklädd imorgon, håll utkik efter en vaggande michelinpingvin.
Oy, säg INGET om min bokhög, jag har förtjänat varje uns av den. Plus betalat den med surt ihopjobbade pengar. Avgångsvederlag kallas det. Eller fallskärm.

Thursday, October 11, 2007

Äntliigen.

Jag lyssnade på en radiointervju imorse som gjorde mig glad till sinne och hjärta. Det var ett boktips som handlade om en ny klimatbok. Peter Eriksson har skrivit boken som ska göra mig redo att ta an klimatproblematiken. Hittills har ju diskussion andats så mycket domedagsprofetior, med rätta, men det har bara gjort mig redo för att lägga mig ner på golvet och kvida "jag tyyar icke mer.." Men här har vi Peter som säger att det är just de små sakerna som vi vanliga människor gjort fel som har satt oss i vår position idag, därför är de det små sakerna som vi måste rätta till. Och vi har möjligheterna för oss! Tack Peter, du gjorde min dag så mycket enklare. Jag har nu tänkt att jag ska börja med ännu fler saker som ska rätta till. Bland annat ska jag följa Peters råd att snåla med städkemikalierna. Städa mindre och gör nåt roligt istället. "Ursäkta, hur dags går jorden under?" heter boken.




Annars består mina dagar av att andas arkiv så det dammar ur öronen när man går hem. I det lilla tillhörande köket delar man bord med små tanter i grått hår och med käpp. Jag har äntligen hittat torrbollarnas högkvarter och för första gången på länge känner jag mig som hemma. Att jag har en vacker och go människa vid min sida 6 timmar om dagen gör livet än lättare att andas.

Monday, October 8, 2007

Varför måste scrappen vara på just facebook?

Jag har börjat inse att jag nog inte är så förtjust i facebook ändå. Jag önskar mig själv mer anonym. När jag egentligen inte är så förtjust i gamla bekantskaper som egentligen endast har geografisk knutpunkt, då kanske inte facebook är medlet för mig. För det är visst de enda kontakter man gör. Det som är verkligen skoj är just scrappen. Man kan visst inte bestämma sig i nåt. Då är det tur man har kära gamla bloggen.
Idag har vi blivit avblåst lusen, ända in i byxlinningen. Jag funderade ett tag på att ta en stärkande promenad ikväll, men när så regnet också kom gav ju upp tanken och ställde in siktet på filten och tevattnet. Och Tove Jansson. Vilken dag passar väl inte bättre för att mysa ner sig med snusmumriken och filifjonkan. Jag började även läsa Annika Borgs bok "inga fler dagar inom parentes". Men jag lade den ifrån mig när inledningen fick mig att gråta, det får bli en bok som avnjuts i små portioner för att klara av det.
När det gäller arbetsansökningarna kom jag så igång, inatt. Sent inatt satt jag framför datorn och skickade iväg cvn och kollade arbetsbeskrivningar. Frågan är hur stor tillit man ska sätta till sitt förstånd när klockan är efter läggningsdags? Idag har jag funderat både en eller två gånger om jag verkligen var så intresserad av att arbeta som slaktare i Norge? Vet jag egentligen vad som är upp eller ner på en oxe?

Som en hälsning på höstvägen får ni Tove, älskade Tove..

"Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man förvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet."

Sunday, October 7, 2007

slå mig på fingrarna.

Jag suger verkligen på att vara arbetslös. Jag är en riktig snurrsprätta för tillfället. Allt blir halvdant. Och helst ska jag vara överallt på en radie av 40 mil. Det är absurt. Jag hittar skrumpna små lappar överallt, med mina krumelurer. Kom ihåg och att göra, att inte glömma eller bara jag vill. Det enda som inte blir som det ska är mina ansökningar. Dåligt dåligt. Jag gillar egentligen det här med arbetslöseriet om det inte var för det att jag saknar jobb. Jag skulle vilja jobba igen. Något annat mindre bra är att jag gärna förtränger saker, närmst på listan är att förtränga min megabeställning hos adlibris. Jag fick ett mail om att som trogen kund skulle jag få en gratis pocket skriven av Allas vår Klas Östergren. De hade nog räknat ut det där. För när jag så loggade in för att beställa tyckte jag kundkorgen såg så fjuttig ut. När jag beställer från adlibris har jag alltid min känsla av paketöppnandet närvarande och jag kände detta paket skulle bli för fjuttigt. Nu är det långt ifrån fjuttigt. Varsegod, Adlibris. Ni får förvalta mina skruttna pengar, jag har ju ändå en avsevärd mängd av era böcker här hemma. Som på förvaring liksom.

Apropå böcker. Det börjar dra ihop sig av obligatorisk omläsning av sent i november av Tove Jansson. För höstkänslan i kropp och själ.

Saturday, October 6, 2007

Total obalans.

Torsdags natt var en mardröm, men en vaken sådan. Vår kära vägggranne fyllde år och firade med ett hejdundrande kalas. Att det var dundrande fick jag erfara. Har sedan dess varit i total obalans. Det känns verkligen som allting inombords har ruskats om och försöker kravla sig tillbaka nu. Så jag drar mig undan och ber om ursäkt. Jag måste ha någon dag till för att komma i balans.

Monday, October 1, 2007

LÄS, LÄS, LÄS.

Läs Bodils tankar om hemma och borta.
Läs Blygers tankar om pärlor.
Förundras över alla vackra tankar som virvlar runt i nätet. Bodil är en förebild för mig och jag önskar, önskar att jag på något sätt någon dag ska likna henne på något sätt. Någon som gör det är vår Blyger.

Att känna sig hemma är alltså en primär känsla som är av största vikt för vår del. Är det möjligtvis den känsla som vi lägger störst vikt vid i våra liv? Och vad lägger man hemma, i en annan människas närvaro eller vid bokhyllornas placering?

Vi har besök hemma av en annan generation, både kul och vissa gånger mindre skoj. Människan ska få sin första hörapparat, något vi alla väntar på. Hemma på gården väntar maken och spenderar sin födelsedag ute i ett gammalt stall. Han städar ut och slänger gamla saker. Saker som legat trasiga där sedan hans far eller farfar var gårdsägaren. Vid senaste rundan på soptippen hade en främmande människa storögt kollat på när morfar slängt saker ur bakluckan, slutligen hade kommentaren varit nödvändig. "Var har du städat när du hittade de där sakerna?" Som en osalig ande sitter gårdskatten vid hans fötter och funderar på vad som tagit åt gubben, morfar i sin tur blir orolig att katten ska i farten ramla ner i någon skräphög.

Att känna sig hemma med skräpet, att känna sig hemma för att familjen är samlad och att bli orolig över min rastlöshet. Jag får kämpa för att göra min önskan hörd, jag kan inte bo hemma länge till. Men vi har ju vant oss vid detta nu, därför fortsätter vi.

Att känna sig hemma vid bloggen, att få vara någotsånär anonym. Inte fejsboktydlig.

Att känna sig oroad över att åka hem för att behöva ta itu med det som väntar. Att vara van att hjärtat är lugnt och kontrollen är det hemvana, att mista den blir att mista sitt hem. Att inte kunna se vem man är. Hur gör man då?