Thursday, September 30, 2010

jag kanske ändå i efterhand kan säga att jag är lite glad att jag slapp trängseln på bokmässan. För stora folksamlingar är ju inte att leka med. Inte om man bara vill flanera runt och bläddra i böcker.

#bortförklaring när det kommer till 4 nya kokböcker under v39.

Thursday, September 23, 2010

en bal på slottet, absolut döötråkigt.

om man av ekonomiska skäl inte kan närvara vid årets bokmässa i Göteborg så ska man bara bunta ihop alla medier man brukar och stoppa det så långt in i mörka garderoben som det bara går. Det är en ren plåga att lyssna på p1, se tv eller bara ränna runt bland bloggar, twittrar och statusuppdateringar. Alla är på bokmässan i Göteborg. Till och med mormors kära vän och granne i den lilla fjällbyn har begivit sig. Är möjligtvis hela norrland tömt? rör jag mig inte så kommer den automatiska belysningen slockna?

Dagens besök på bokhandeln var en given vink om vad som pågick i en annan del av Sverige, vagnarna dignade av nya böcker. Om jag nu inte kan närvara så spar jag en hel stor slant på resa, boende, mat, kläder och en massa nya böcker. Jag spar även in på rygg och fötter.

Sådant borde väl premieras med ett bokpaket från Bokus eller Adlibris? Ett stort sådant? Med till exempel Nigellas nya kokbok. Och minst två kokböcker till... Det vore ju ändå minimum av vad vi skulle ha fått med oss hem från Götet.

Tuesday, September 21, 2010

lite kusligt ändå

hur sjutton kan familjemedlemmar känna på sig att man köper godis för matpengarna?

"lägg ifrån dig den där skyffeln och gå hem och ät riktig mat!"


40 mil bort, för fanken, 40 mil!

Sunday, September 19, 2010

det kostar på min pedagogiska ådra

mortuta är inte överdrivet dataintresserad eller orienterad för den delen. I våras fick hon brev från hyresvärden att det nu var bestämt att det inte längre skulle vara ett comhemhus utan det var upp till var och en vad de ville ha. Roligt skulle kanske vissa säga, min mor fick totalt panik. Sen dess har hon tjatat sönder alla "datamänniskor" hon känner. Hon tycker inte om val när hon inte vet vad det gäller. Det som är ännu värre är ju att comhemmailen kommer försvinna. "men använd din gmail då, mamma, jag gjorde ju en åt dig förra året". Fast vi var lite oense vems ansvar det var att komma ihåg lösenord på sånt. Jag tycker att det räcker att jag försöker betala ica med min portkod och dra mitt passerkort från jobbet för att komma in i min eget trapphus, att hålla reda på mammas lösenord är lite utanför mitt ansvarsområde.

Jag var vänligheten själv och förklarade att hon skulle leta efter en lapp där det stod hennes namn snabela och gmail.com på. Då blev hon alldeles tokig, varför i hela friden hade jag fixat henne nåt som hon ändå inte kunde använda när comhem försvann? "Men mamma, .com står inte för comhem.."

När vi löste den frågan över telefon kom sedan hennes andra fråga: nästa gång jag kommer hem kanske jag kan visa hur man laddar ner sån här film från nätet?

Jag hoppas hon har glömt det tills det är dags..

Saturday, September 18, 2010

ibland reagerar man inte som väntat.

likt mitt bloggalterego har jag haft svårt att träda fram inför de människor som kommit mig väldigt nära de senaste månaderna. Detsomvar hjärtat har tjatat mig gul och blå genom sms och kodade telefonsamtal på jobbet att göra nåt så enkelt som att visa mig som den jag är. vi har ju aldrig setts, bara pratat varandra sönder och samman. Stötts och blötts, krockat, glidit undan men ändå cirkulerat runt varandra. Mycket kan jag men inte vara så sårbar och uppenbart naken. Där är mitt självförtroende obefintligt. Jag har glidit undan, lovat för att sen inte hålla och ibland bara skrattat. Han gav sig inte. Igår skickade han ett mms där han klätt av sig in på bara skinnet, inte modellsnygg men det finaste jag sett. Inte farligare än så, var budskapet.

Inatt drack jag vin med några kollegor. Vi pratade, skrattade och bara tog det lugnt. När jag kom hem fipplade jag ihop ett godnattsms. Men ändrade mig, vände kameran mot mig och gjorde det som varit min rädsla. Inte mer (trots att jag önskade vara mer), inte mindre (trots att jag borde vara det). Imorse när jag tog fram mmset för att fundera över vad jag egentligen hade gjort insåg jag att mitt omdöme kanske inte var det bästa kl 3 på natten efter ett antal glas vin. Nog fick han se mig. Mer än planerat.

Ändå känner jag mig nöjd. Vad gör det att han fick se mer av mig, när det han fick se ändå är mina tillgångar. De tillgångarna är ju nåt som killar gillar. Och mina är väldigt fina.
Är det någon som jag vill ska uppskatta dom så är det ju han.

Hade jag varit mitt någraåryngrejag så hade jag grävt ner mig i blomjorden och skämts ihjäl.

nu fick han nåt att fundera över

När jag sprang in på ak för två dagar sedan och rev åt mig ett ex av följande bok fick jag faktiskt en gapande expedit att utbrista: meeen du fick mig just att förlora vadet. Vi fick dessa idag och jag var först av tanken att inte lägga fram de förrän om en månad men jag blev övertalad. Jag kunde inte se att någon skulle köpa denna än. Men jag hade fel.


Japp, det hade du. För det är ju ändå Cecilia Vikbladh och jag tänker prova mig fram till vad som verkligen ska bli julens kakor. Då behöver man faktiskt några månader till hjälp. Denna otroligt snygga bok är väl värd den hunka det kostade på bokhandeln. Du borde prova också. Om du inte går på någon diet, då är det läge att blunda för att du vill prova ALLT! Vad sägs om: julig butterkaka med vaniljkräm och mandelmassa, chokladkaka med kaffesirap och dadlar, julkaka med amaretto, kanelbrownie med saffransglasyr, knäckigt kardemummavetebröd och spröda saffransskorpor? Det bästa med Cecilia är ju att det blir så sjukt gott. Om du inte har provat hennes tidigare böcker: medelhavsmat för svenska kastruller och Cecilias fikastunder så har du en trevlig höst framför dig!


Boken var så sjukt snygg så jag var in och köpte ett ex till min bakglada kompis. Samma expedit idag, som gav mig en lite konstig blick. "en till?" "Va? nej, jag har inte köpt den här tidigare..."

Thursday, September 16, 2010

Idag lånade jag med mig en bultsax från jobbet. här skulle sprättas förrådslås.
Sen skulle jag hjälpa min kollega genom att ta hem hennes cykel. Och två handväskor.
Sen blev jag sen så genom staden rejsade jag på cykel, med en bultsax lutat mot styret. Håret på ända, handväska på varsin axel, ett fast grepp (?) om saxen med hjälp av två tummar och ett pekfinger på höger broms. Som för den delen skrek så fort jag svängde något. Med resultatet att jag plingade på medtrafikanter och bad de vänligt att ta sig "ur vägen!" och cyklade som någon annan tjuv.

Slutade med att dråsa in i cykelstället utanför hemmet lagom för att möta min granne. Samma granne som jag har haft en diskussion om cykelrummet i källaren, som jag inte använder "eftersom jag inte har någon cykel". Viftade glatt med bultsaxen och sprang sedan in.

Nästa gång vi sågs var när jag kom ut ur förråden med bultsaxen och klippta lås. Jag tänkte stoppa henne och säga att det inte var som det såg ut. Men hon hann låsa sin dörr innan jag hann.

Nu sitter jag i soffan och funderar på att jag skulle kunna ställa mig i trapphuset och ropa ner i hennes brevinkast: "jag är bibliotekarieutbildad!! Jag källsorterar!! Jag är en snäll människa!"

Friday, September 10, 2010

jag kan ha världens fredagsmys för mig. Ett paket på posten så lägligt till helgledigheten.

Wednesday, September 8, 2010

hon kanske har lite problem med ett husbygge samtdigt som hon försöker lösa mina..

så jag kanske ringde min stackars fina vän som låg hemma i en fruktansvärd huvudvärk. För att beklaga mig över mina problem. Helt enligt reglerna för god vän...

"det är kommunens fel! det är vad det är!"
fick jag till svar. En omöjlig instans som någon.
nog för att saker ska strula men jag hatar när andra börjar lägga sig i. särskilt då andra är en omskrivning för högt uppsatta människor med möjlighet att bestämma utan att jag kan göra ett skit åt det.

Detsomvar hjärtat och jag har ju minst sagt varit till 110 procent strul, härligt, botten, stormande och fullständigt fantastiskt samtidigt. Ikväll ringde han och var väldigt låg. Efter ett möte med de högre makterna så är det bestämt att han ska få nya uppgifter. Det är lösningen tills vi ser om läget blir mer stabilt eller dalar än mer. I så fall kommer han få gå.

De nya uppgifterna inkluderar inte mig på något sätt. Om han får gå än mindre.

Jag ville inte ha hjälp att lösa min situation. inte efter bara några månader. Kunde vi inte få hålla på så här ett tag till i alla fall?

Tuesday, September 7, 2010

är det bara jag eller...

skrivs det inga bra böcker nuförtiden?


Jag har en vinglig hög vid sängen. Halvlästa böcker som mest dammar och rasar omkull i tid och otid.

Monday, September 6, 2010

och så blir man väldigt självupptagen.

konstigt vissa saker liksom. Som det här med kärlek...eller bara kär lek. Något har ju pågått i några månader. Spännande så det har sprakat, vissa dagar har magkänslan varit det enda som gällt. Och den har skrikit njut, ge av dig och se till att spraka. Och det var så lätt, jag kunde! Jag kunde verkligen få intresset att bestå. Nyfikenheten fanns där.

Med hösten i antågande så är det svårare att spraka. Och likt de senaste årens magplask har känslan av att tråka ut infunnit sig. En fin linje att balansera på oavsett om det är måndag morgon eller fredag natt, att sköta sig. Att inte falla för frestelsen att tjata. Att vara den starka. Att visa vem som förlorar (och det är inte jag..).

Är det så att årstiderna har börjat följa mitt kärleksliv, att den ena kräver den andra?

Sunday, September 5, 2010

paj to die for

Jag blev lite förvånad efter att ha läst bokomatens kommentar på mitt förra inlägg. så förvånad att jag var tvungen att gå och vända upp och ner på mina färgglada koppar. Jag är verkligen inte bra på att värdera gamla saker, särskilt såna som funnits i släkten, men om bokomaten har sina koppar fint inslagna i förrådet i väntan på fint besök, så borde jag ana. tänk att vi som små fick leka med dessa koppar...därför finns det bara två kvar. Den tredje var jag tvungen att slänga, med sorg i hjärtat, eftersom det var en väldigt tydlig spricka kant till kant. De är ju till för att användas.

Ändå blir jag väldigt förvånad varje gång jag öppnar morföräldrarnas skåpluckor, där finns mycket fint som jag sett skymta förbi på antikhandlar och i retroinslagen på tv och i bloggar. Min främsta fundering är hur snappade min mormor upp detta? En av Rörstrands främsta kunder är en kvinna som bor i en liten by mitt ute i skogen i fjällvärlden. Närmare norge än någon svensk storstad. Vad dum man var som ung, när man skaffade egen bostad och min mormor prompt ville att man skulle plocka i hennes skåp istället för att köpa nytt. Då fnös man åt hennes sparsamhet och gamla bunkar, istället köpte man billigt skräp.

Nåja, det var en liten parentes. Det jag tänkte var att ge er receptet på den fantastiskt grymgoda äppelpajen. Den måste provas!

Äppelpaj med kanel och porter

Deg
5 dl vete
2 dl farinsockr.
1 msk kanel
150 gr smör, kallt
3-4 msk vatten, kallt

Fyllning
5 äpplen
2 dl muscovadosockr
1 1/2 dl portvin
100 g mandelmassa
1 msk råsocker
1 tsk kanel

Blanda mjöl, farin och kanel. Arbeta ihop med tärnat smör till en smulig blandning. Droppa i vatten. Låt vila kallt 1 timme.
Sätt ugnen på 175 grader. Skala, kärna ur och dela på äpplen. Blanda muscovado och portvin i stekpanna, låt koka upp på medelvärme. Lägg i äpplen, sjud i 5 min. Vänd försiktigt. Plocka upp äpplen, låt sirapen koka ihop för att sen svalna. Se upp så den inte fastnar bara *egen erfarenhet*
Dela i två delar, tryck ut den ena halvan som botten i en form. Riv mandelmassa och fördela över pajbotten, lägg dit äpplen med snittytan neråt. ringla över 1 msk av sirapen. Lägg den andra deghalvan som lock. Pensla lock med vatten. Rör ihop kanel och råsocker och strössla över. Skär små lufthål. Grädda i 40-45 min.
Ät med vaniljsås och lite sirap.

Tro mig, enkelt. Och vansinnigt gott!

Saturday, September 4, 2010

en annan kväll kom en vän på besök och vi åt fin äppelpaj med vaniljsås. Den var inte att leka med, den var tokgod. Så vi hade inte tid att invänta kameran. Eller kaffet...

Receptet var Elisabeth Johanssons. En stjärna på min kockhimmel.
jo nog var det något att blogga allt.... även om min inte blev lika snygg som i boken så smakar den mer än att bara tugga på bokpappret.

Recept ur tårtor och bakelser från en liten smula. en mycket trevlig bok.
jag är förresten hejdundrandes förkyld och ligger på soffan. Kraxar, häsandas, snorar och hostar i ett enda stort potpurri. Det enda som gjort min dag är en fantastisk lax i purjolökssås, coleslaw och färskpotatis. Toscapaj till efterrätt.

Hade jag inte kunnat laga sån fantastisk mat så hade jag utvisat mig själv för längesen.

vad sjutton hände?

plötsligt gick en månad när allt och inget hände:

tekniskt haveri på många plan kan sägas. Dator och mobil och tappade förrådsnycklar. Tappat förstånd och tappade vänner. Tappade kollegeflirt och tappade läslust. Dundrade in i förkylning och dundrade in i höstkylan.

MEEN

hittade tillbaka till bloggen. Det är väl alltid nåt. Och jag tror bestämt att vi ska ta det från början. För jag har saknat er. Hoppas ni har haft tålamod att vänta medans jag vände upp och ner på datorn och funderade på att slänga mobilen i hamnen/ från höga kustenbron.

Som sagt här händer allt och inget och det är väl en bra grund för en blogg, kära vänner!