Jag har lagt mig för natten. Men jag snurrar mest runt och tittar ut genom fönstret. Ute där finns mötet med en person som jag tvingat mig själv att glömma. Vi träffades ikväll och han var fortfarande den varma stora famn som jag begärt. Tre års kamp mot minnen känns förgäves. Jag stirrar nu ut på kvällsljuset och försöker inse hans val att gå vidare. I allt ska jag räcka till för mig själv, trots allt försöka komma ihåg det som är bra med mig. Inte bara komma ihåg det som är bra med honom och som nu inte är mitt.
2 comments:
Det går aldrig över vännen, men det kommer kännas bättre. I alla fall med avstånd.
Raring...önskar jag kunde göra nåt... men det är väl så som föregående talare säger - det går inte över, men det blir lättare med tiden.
Post a Comment