jag har mått lite bättre på sistone. Sådär som när man åker bergochdalbana och det är det där mellanläget som gör att du ska kunna andas några sek. Man håller nästan andan för att man inte vet om det kommer gå neråt eller rakt uppåt.

Igår satt jag hemma i soffan, fejschattade med några vänner, åt godis och läste tidningar. Jag hade bara gråtit en gång denna dag och det var i duschen av ren trötthet och förtvivlan efter att ha blivit inkallad till gruppchefen idag. Men det gick snabbt över. Kvällen var lugn. Jag råkade även bläddra på fjärrkontrollen och ramlade rakt in i fuckin helvetes broarna i madison. Just den där scenen när det är över och hon sitter i passagerarsätet och tittar ut på Clintan som står mitt i vägen, i ösregnet, och stirrar tillbaka. Bara blicken, inte ett ord. På två sek stortjöt jag.

Så tillbaka till URs serier om östländerna och populär historias biografinummer.