snart har vi vårt eget lilla tivoli här på gatan

än en gång så har jag krupit runt i fosterställning med min livlina på telefon. Det var inte bara måndag, det var helvetesmåndag. Jag kände mig redo för bara vika ihop och ge upp. Och som vanligt har min vän pallat upp mig med trucken. Och jag skäms nåt gröneneligt för att jag är så himla jobbig. För att jag inte bara kan ta mig i kragen och hänga upp den på kroken.

Och allt är bara ett virrvarr av han sa och och jag tror det betyder. Och jag säger med gråten i halsen att helvete vilken jävla lång månad det här har varit på bergochdalbanan och jag önskar bara mig tillbaka till höstens detsomvar hjärtat. Och min kloka vän brister ut i skratt och säger, månad?? Den här karusellen har ju pågått i mer än ett halvår. Du har ju drönat i backen var och varannan dag över det här aset. Och hon har så rätt. Före decembers övergång i konstant kris i olika banor så var det ju mer ett jojoband han höll mig i. Det är bara jag som önskar mig tillbaka till det jag har målat upp som början.

Men sanningen är att det har varit en karusell av olika sort från dag ett. Den fina vännen har ändå den förmågan att poängtera att någorlunda bättre är det ju. Du mår ju som mer stabilt än för bara några veckor sedan.

Och då är det ändå skit nu. Att min fina vän ändå kan säga detta.

Håller jag möjligtvis på att få byta karusell igen? Kan jag få önska en plats i farfars bil då?

jag har mått lite bättre på sistone. Sådär som när man åker bergochdalbana och det är det där mellanläget som gör att du ska kunna andas några sek. Man håller nästan andan för att man inte vet om det kommer gå neråt eller rakt uppåt.

Igår satt jag hemma i soffan, fejschattade med några vänner, åt godis och läste tidningar. Jag hade bara gråtit en gång denna dag och det var i duschen av ren trötthet och förtvivlan efter att ha blivit inkallad till gruppchefen idag. Men det gick snabbt över. Kvällen var lugn. Jag råkade även bläddra på fjärrkontrollen och ramlade rakt in i fuckin helvetes broarna i madison. Just den där scenen när det är över och hon sitter i passagerarsätet och tittar ut på Clintan som står mitt i vägen, i ösregnet, och stirrar tillbaka. Bara blicken, inte ett ord. På två sek stortjöt jag.

Så tillbaka till URs serier om östländerna och populär historias biografinummer.

Mamma säger att det som behövs är tid. Att det är för jävligt allt och man bryter ihop sjuttielva gånger och man vill bara dö. Och sen går det just aldrig helt över, men man kan fungera i längre stunder.


Fint. Undrar just var jag är på den skalan.

Rysk Rollo utan pistol

Nu vet jag en sak. Det är inte grönare på andra sidan mattan. Alla gånger jag sagt att "om jag bara fick nöta lite, bevisa för honom att jag är en bra människa. Då kommer han ändra sig om att han tröttnat." Man ska inte önska saker som man inte vet att hantera.

Nej, det sa inte klick för detsomvar hjärtat. Och jag sa: det är lugnt, jag är ingen klickmänniska. Jag måste nöta ner människor.
Men jag är varken eller. Har någon bestämt sig så spelar det ingen roll vilka spel du spelar.

Nu vet jag hur det känns att stå där, jobba alltför nära en person som sagt nej, tack och hej. Och bara vilja slå honom i huvudet samtidigt som man femitvå-raggar. Med livet som insats och en fantastisk förmåga att bita i den bit av lillfingret man får. Emellanåt.

Den dag jag får pengar ska jag forska på den där "kille som bara bestämmer sig för att sluta"genen, sälja den som på pillerburk.

imorgon ska jag träffa detsomvar hjärtat. i det vi kallar verkligheten.

Jag skulle kunna sammanfatta det med

nervös
nervösare
nervösaste

Egopepp!

om en timme ska jag överräcka en present till en mycket kär person som gått och förlovat sig med en annan människa. Och flyttat ihop. Det sopade undan benen på mig men jag tänker gå, vi försöker på nåt sätt ändå finnas kvar i varandras liv. Och de är fina ihop, de passar bättre än vad vi någonsin gjorde.

Men hur mycket ok jag ändå är med det hela har jag givit mig själv tillåtelse att göra av med pengar på trevliga saker idag. En kokbok och en fin klänning från Rut senare och jag känner mig lite mer förberedd.

ibland reagerar man inte som väntat.

likt mitt bloggalterego har jag haft svårt att träda fram inför de människor som kommit mig väldigt nära de senaste månaderna. Detsomvar hjärtat har tjatat mig gul och blå genom sms och kodade telefonsamtal på jobbet att göra nåt så enkelt som att visa mig som den jag är. vi har ju aldrig setts, bara pratat varandra sönder och samman. Stötts och blötts, krockat, glidit undan men ändå cirkulerat runt varandra. Mycket kan jag men inte vara så sårbar och uppenbart naken. Där är mitt självförtroende obefintligt. Jag har glidit undan, lovat för att sen inte hålla och ibland bara skrattat. Han gav sig inte. Igår skickade han ett mms där han klätt av sig in på bara skinnet, inte modellsnygg men det finaste jag sett. Inte farligare än så, var budskapet.

Inatt drack jag vin med några kollegor. Vi pratade, skrattade och bara tog det lugnt. När jag kom hem fipplade jag ihop ett godnattsms. Men ändrade mig, vände kameran mot mig och gjorde det som varit min rädsla. Inte mer (trots att jag önskade vara mer), inte mindre (trots att jag borde vara det). Imorse när jag tog fram mmset för att fundera över vad jag egentligen hade gjort insåg jag att mitt omdöme kanske inte var det bästa kl 3 på natten efter ett antal glas vin. Nog fick han se mig. Mer än planerat.

Ändå känner jag mig nöjd. Vad gör det att han fick se mer av mig, när det han fick se ändå är mina tillgångar. De tillgångarna är ju nåt som killar gillar. Och mina är väldigt fina.
Är det någon som jag vill ska uppskatta dom så är det ju han.

Hade jag varit mitt någraåryngrejag så hade jag grävt ner mig i blomjorden och skämts ihjäl.

aftontidningen *densamma som ville hjälpa mig i valdjungeln* påstår att den rätte hittar man först efter tolv olika grodor.

kan det stämma? Och är någon tidsram inräknad? För egen del känns det som jag håller på att avverka dessa i formel1-hastighet.

jo, jag anar att ni undrar hur det har utvecklat sig med karamellens msn. Efter lite velande hittade jag en liten sak på det stora nätet som vi hade diskuterat. Vad är väl mer harmlöst än att skicka något sånt på en mail. Så jag knåpade ihop ett litet brev och skickade. Sen så några timmar senare så underrättade jag karamellen om att det kan vara dags att kolla mailen.

Lagom till min jobbdags och hans första semesterdags början fick jag ett svar i telefonen: du måste skicka det rätt ju! Det är till denna [mailadress] du ska skicka det.


Men då gör jag väl det. Jösses, vad jag kommer sakna karamellen under de tre kommande veckorna. Trots att detsomvar hjärtat ändå har hintat att han är tillbaka snart, för "att äntligen kunna tjafsa med kontorsråttan igen".

--dagens bridgetsammanfattning.

När livet började bli som Bridgets.

fredag: sol, värme och detsomvar hjärtat ringde för att säga trevlig helg. Det är signalen för att jag inte ska höra av mig under helgen. Jag sprang till knytiskalaset och drack alldeles för mycket vin. Det var jag och ett gäng människor i olika parkonstellationer. När jag kom hem på lördagmorgonen lyssnade jag på salem I'm so happy och funderade på hur det skulle ske.

Lördag: solen fortsatte och vi drack kaffe med fötterna dinglande från hamnkanten. Jag handlade kläder och vi åt knytisrester framför fotbollen. vi stod vid trottoarkanten och såg på de gamla bilarna som cruisade längs stora gatan. Det brändes däck, rann kylarvätska och vi såg den ena coolare rockabillybruden efter den andra. Inte förstår jag bilar men coolhet kan man ana ändå. Jag stod och stirrade på vinboxen men gav upp och pratade mig till sömns i telefon.

Söndag: Även om trötta bibliotekarier behöver sin sömn så levde staden om hela natten. Morgonen spenderades till att stirra i taket och lyssna på tjutande däck och polissirener. Någon gång mitt under dagen så fick jag ett sms från min karamellkollega som överlevt helgen i norrland. Jag funderade över varför jag inte föll för honom istället. Min ålder och lite lättare. Svarade på sms och fortsatte försöka strukturera mina tankar på detsomvar hjärtat. Åt glass på torget med småskruttar och drack kaffe vid hamnen. Försöka strukturera tankar till kvällen är redo att ges upp.

jag har sett lite för mycket på analyserna i fotbollsstudion.

idag har jag lärt mig något ofantligt nyttigt.

Gårdagskvällen genomleds med söndagsångest och oro, hur skulle jag klara ännu en vecka med bergochdalbanan? Måndagmorgon möttes med en resolut känsla av att vilja vara glad. Så jag stövlade iväg mot jobbet med solsken och ett lugn.
Jag var genomtrevlig. Hela dagen. Ett enda kvitter och inte en enda sänkt gard. Detsomvar hjärtat förstod ingenting. Han blev totalt överrumplad, plötsligt kunde han han inte köra sitt spel. Nu bestämde jag. Och jag bestämde att han får inte chansen att göra mig illa.

Aidaho-detsomvar hjärtat 20-0.

Analys: konflikter löses med ett ett strålande humör, det överrumplar motparten.

det är bra ändå.

sherlock holmes i form av Robert Downey Jr, kaka med massa rom och choklad, kaffe med konjak, snus, två fina vänner, stökig fotbollsmatch som fick mitt blod att koka. Hur jag överlever.

Ibland så är det lika bra att det blev som det blev. Jag kunde inte kontrollera situationen med rosa moln och någon som uppträdde som han var intresserad. Nu känns mitt liv igen och i igenkänningen finns möjligtvis lugnet. Jag behöver det just nu.

möjligtvis helt hopplös

....Det har varit en grönjä***g vecka, jag har haft gråten och ilskan som ler och långhalm i varsin hand. Detsomvarhjärtat bara för några dagar sedan och jag försöker kommunicera men det är inte lätt när båda har nerverna på utsidan och alldeles för många och långa tår att kliva på. Och mellan oss en stackars kollega som försöker få situationen på fötter. Vuxna människor med tonårskristendenser skulle verkligen behöva få en medlare till hands för att inte allt ska förstöras. Det var längesedan jag hade känslan av att ha något så skört i mina händer. Jag blir alldeles förtvivlad av anspänningen och känslan att när som helst kommer jag förstöra den sista chansen.

Vad jag gör för att bemästra situationen:
*sorterar bokhyllorna och ringa min mamma för att förhöra henne om var mina saknade böcker är: "mamma, nu hittar jag verkligen inte Gunilla Thorgrens bok om Grupp 8...kolla på andra hyllan från höger i din bokhylla, står den där?" sms 23.35 torsdag natt.
*börja läsa en miljard böcker om hjärtkrossade tjejer i 30årsåldern för att sedan slänga den över rummet. Det är som tolstoj skrev varje olycklig familj har sin historia, min stämmer inte med lola i "en förtjusande man". Allvarligt, vad är det med marian keyes? Har hon alltid skrivit så här dåligt?
*övergivit tepåsarna i skåpet och gick ut med en vän. Mitt i veckan. Rödvin och spanska tapas. Cigarettrök och snus. Viljan att inte vara så präktig alla gånger. Baksmällan gav dock våra samtal än mer hätskhet.
*pratat i telefon med älsklingsvännen, i flera timmar. Älta, älta och åter älta in i minsta detalj och en tålmodig vän som borde få bragdmedaljen vilken dag som helst.
*tränar, promenerar och äter godis. Om vartannat. Vore det möjligt även samtidigt.
*läser facklitteratur som tar upp ämnen som kriget med stort K, litteraturanalyser av tove jansson och ebba witt-brattströms bok om alla kära systrar. Jag älskar den röda boken som är helt fantastiskt skriven och vackert formgiven. Jag skulle också ha velat uppleva den tiden. När det faktiskt hände något annat än otrogna kändisar och olika bokstavsdieter.
*funderar över begreppet "ta tag i sitt liv!"

Visst är inledande minuter på filmen "mitt stora feta grekiska bröllop" helt lysande? Så väldigt strålande! Tv4plus blev fredagskvällsräddningen.

jag ska inte tråka ut er med min elefantbal, den får mina vänner utstå via msn. Det hela påminner om en "he said, then i said"-dansen.

Men jag kan berätta att de här små rosa molnen skymmer hela administrationen. I ett obevakat ögonblick låste jag mig ute ur internet, andra gången kom jag att bli spärrad på ena biblioteket när jag glömde lämna i tid. Till mitt försvar så får man de tre varningarna med endast två dagars mellanrum.

Så idag släpa tillbaka alla böcker till bibblan och be om ursäkt. Möjligt att bibliotekarien vill höra om mina senaste sms.

Juni, kära vänner, juni.

Och jag har börjat viras runt fingret på en manlig arbetskollega. Jag har aldrig träffat honom. Vi har daglig kontakt där vi sitter och kuttrar i varsin telefonände. Nu har han mitt privata telefonnummer och min privata mail. Nu vill han att jag ska skicka en bild. Och jag är redo att avsluta allt bara för att slippa. För att det är så skönt att en människa kan fånga mig totalt genom sina ord och sin röst. Jag vill vara anonym för att jag anar att det hela skulle förändras om han fick se en bild av mig. Och jag vill inte ändra nåt, jag vill bara att de här fjärilarna ska få sprida ut sig alltmer inom mig.

Äntligen är stegen lättare, äntligen är mina tankar ljusare.

Annars kanske jag kan skicka en bild av mina böcker, "det här är jag, detta har format mig".

rösten är det nya

Den senaste tiden i mitt liv har som sagt och bevittnat inte varit den bästa på kärleksfronten. Det har skitit sig från Newtons dagar, ungefär. Det har varit skogshuggaren som jag lämnade ute på söderns höjder och det var musikläraren som lämnade mig ute i norrlands mörkblåa kyla. Längre bort orkar jag inte ens fundera över. Jag har tänkt att en stor säckväv och ett rep i midjan vore en bra förbättring av mitt liv.

Det nya jobbet har inte varit mitt bästa val, men på en punkt har det verkligen varit bra för mig. Telefonkontakten med en drös människor i helt andra ändar av landet. Telefonkontakt med människor som man med stor sannolikhet aldrig kommer träffa. För plötsligt släpper en spärr hos mig. Det är som att nätflörta nästintill. Och när det gäller män där åldersskillnaden börjar på 10 år och ökar, där är jag som en expert.

Jag är en jäkel på att få bra kontakt med människor, när jag får tänka bort alla hinder som stoppar mig i ett faktiskt rum. Gubbarna mina är buffliga, tvära, trötta och allmänt svårtalade. Det är då desto roligare att försöka få dem att tina upp. Vi pratar om det ena och det andra och vi får varandra att skratta så vi kiknar.

Några speciella karlar har jag ändå närmast hjärtat: det är den som vill boka telefonsamtal varje morgon och eftermiddag för att vi ska muntra upp varandra, det är han som vill att jag kommer ner till honom för en båttur, det är han som absolut ville skicka en flaska skumpa och säger hej, gumman så tårna krullar sig.

Men utanför det så är jobbet skit och jag går hem till en tom lägenhet. Så någonstans vet jag att de där telefonsamtalen är ren egoboost. Tror jag. Ett klassiskt "se mig"-exempel. Får man göra så? någon gång måste man ju lära sig att umgås med folk på ett riktigt sätt.

Tills vidare ska jag fortsätta läsa i min nyinhandlade jamie oliver och clas karlsson.

jag ringde en gammal kollega. När furan fått nys om att jag var i telefon så började han härma en för mig väldigt opopulär kändis/författare som invaderat den svenska televisionen under julen. På klingande/skorrrande skånska. Som min kollega sa "hade du varit här hade du gått i gång ordentligt!"

Det vore ju verkligen en underdrift att påstå.

Inte en hälsning framförde varken han eller jag. det är vad att gå vidare kallas.

idag säger min facebook följande

Aidaho tycker mer om ett jämnt flöde av funderingar, inte allt mellan midnatt och 5 på morgonen. Det blir så svårt att sova om det ska surra så hemskt innanför pannbenet.



En devis som är det enda sanna idag. Allt annat har mina funderingar vänt upp och ner på. Inlägget nedanför kom till efter några timmars funderingar och tårar. tårar, tårar, tårar. Det känns som jag dränerat mig själv under natten. Att vräka ut sitt liv på bloggen är något som kontroversiellt, men det är min säkerhetsventil. I vår familj pratar vi inte känslor. Vi stoppar hellre fingrarna i köttkvarnen och gnisslar tänder till "på spåret".

Det är därför jag kommer säga tack, det är bra när du frågar hur jag mår idag.

Ok. Jag har fattat. Jag har fattat att du verkligen inte vill ha med mig att göra. Det måste ha varit en jävla pina för dig att jag så uppenbart ville ha dig. Att du inte kom undan mig utan var tvungen att stå ut med mig VARJE JÄVLA DAG på jobbet. Jag gjorde mig till ett fån. Om det är till någon hjälp så känner jag mig som ett större fån än vad du ens kan tycka att jag var.

Jag vaknar svettig av alla tankar som rinner av mig varje morgon, jag tvingar bort dom som man tvingar bort huvudvärk med alvedon, jag bannar mig själv och drar upp varje liten sak du gjorde mig illa, varje gång jag kände mig fel, ful och i vägen. Jag låter dig sänka mig, trots att du inte ens är kvar. Din tystnad är ditt medgivande. Jag tillåter mig inte öppna de minnen av de fina saker du gjorde. Din blick under den långa luggen, den är inte min längre.

Men varför kan du inte låta mitt huvud vara? Är det här jag som går vidare? Är det att gå vidare att varje morgon uppgivet ta spegelbilden som ett hån? Är de här patetiska tårarna att gå vidare? Är det att gå vidare att sitta på en middag med mannen som en gång var min stora kärlek och ändå behöva gråta på toaletten för att han är inte längre du? Att han den fina människan ändå inte tar sig förbi det lilla hinder som är du?

Fan ta dig för att jag älskar.

Lejonkungenvarning

ok, jag fastnade i youtube. Igen. Men efter att ha läst om Christian the lion hos Calliope så fanns inget alternativ.

DE här två männen köper alltså en lejonunge på Harrods (när jag var där fastnade jag på julkuleavdelningen, inte alls lika coolt men så var vi på skolresa - ett lejon skulle inte få plats i väskan). Efter ett tag har lejonet vuxit ur lägenheten. Vem kunde tro att det skulle ske? Hedersvärt släppte de inte ut den stora bjässen i skogen utan såg till att han blev skeppad till Afrika. Lejonet lyckades komma in i en stam och blev "vild". Efter nåt år så vill de återse "lille" christian. Men de avråds för att christian skulle ändå inte känna igen dom.

Alla som har sett youtubeklassikern christian the lion the reunion vet vad som hände.
Vet du inte så måste du kolla. Man blir som alldeles varm i hjärtat!