Jag har all tid i världen att ställa till det.

Hej världen,
det är aidaho arbetslös. När jag jobbade så hände det ibland att jag fick mig en utskällning eller två för att jag gjort nåt mindre bra/katastrofalt eller bara dumt. Vedervärdiga minuter när kallsvetten rann längs min rygg och jag släpade sedan hem min arma kropp under en massiv stor tyngd som skrek ut hur pass värdelös jag var. Då brukade min omgivning få försöka samla ihop spillrorna och försöka få in i min skalle att jag måste hålla isär det jag som är på jobbet och det som är under huden.
Det är något jag saknar som arbetslös. När jag strular till det nu finns inga systemfel att gömma sig bakom, det enda systemfel som finns är inne i mitt huvud. Det som sker är jag fullt ut, tyvärr helt hudlöst. Att då ställa till det både för en medmänniska och för mig själv är ofattbart vårdslöst och respektlöst. Det förklarade han för mig i telefonen. Jag hann aldrig få den där tyngden över mig eftersom han skrek i min lur hela vägen hem. Jag har aldrig haft så långt hem någonsin. Han tryckte sedan bort mitt samtal.

Det handlade om ett svart andrahandskontrakt som han ansåg jag hade lovat att ta. Nu gjorde jag inte det. Efter vårt sista samtal (hoppas jag) har jag spenderat en lång stund att leta andra bostadslösa på nätet. "Hej, mitt namn är aidaho ansvarslös och jag undrar om du kan hjälpa den här killen som just nu sitter i en knivig situation? blablabla, så ring gärna detta nummer. Så fort du bara kan (så inte han får ett psykbryt)." Det jag inte vet är om detta ger något resultat. Kommer de ringa honom? Kommer de ta lägenheten på stört (i denna stad och det läget så är det inte omöjligt)? Kan han flytta till storstan denna vecka?

Jag måste bara släppa denna situation och gå vidare. Så måste man göra ibland.
De bra nyheterna uteblir. Eller så ser jag de inte just nu.