Monday, May 4, 2009

när man tar sin roll som kate winslet till nya dimensioner. Nu fattas bara Celine Dion "my heart will go on" som ledmotiv.

Jag är en sån mes när jag ska ringa och skälla. Ju mer len på rösten desto mer kan man ana kallsvettningarna och de kokande tinningarna. Idag var det min hyresvärd som skulle få veta hut. En halv minut över nio började jag ringa. Och ringa. Och ringa. När jag äntligen kom fram förklarade de i växeln att de hade problem med att koppla samtal. Men jag förklarade mitt dilemma och fick koden till det nybyggda sopförrådet på gården. När vi skulle sluta samtal frågade jag lite försynt när denna information hade delats ut, eftersom jag antagligen hade slängt den lappen (först senare insåg jag det motsägelsefulla i detta). Men...nä...de hade ju inte skickat ut någon info om detta, det kanske de borde göra. Jo, det vore nog bra, sa jag och tackade och lade på. Flexade ut från jobbet, sprang hem, slet ut alla sopor, hoppade över gården och började slå in koden. Inget händer. INGET. HÄNDER. Jag exploderar. Sopsorteringen exploderar. Jag ringer. Samma visa igen. jag ringer. och ringer. Jag hinner tillbaka till lägenheten, lämna soporna, springa tillbaka till jobbet och in i trapphuset. En krånglande rygg och allmänt disträ greppar jag ledstången och hiver mig uppför trapporna. Jag svär högt över krånglande ryggar, ynkryggar till karlar, ynkryggar till hyresvärdar, fästingbett, illaluktande soppåsar i en liten etta och alkoholbehov. Ingen svarar. Jag fastnar med handen i den halvt nymålade ledstången. Men dra ända in i **** skriker jag samtidigt som de svarar i andra änden av luren. Jag snurrar ett halvt varv för att kontrollera att ingen har sett mig. Samtidigt som jag försöker ställa om till min lena röst. Samtidigt som jag försöker undvika att belasta min svankrygg. I det allmänna kaoset som kallas jag inser jag plötsligt att jag faktiskt står och försöker torka av färgkletet mot väggen. Jag står och torkar mörkgrått färgklet på den nymålade benvita väggen. Det blir som en gigantisk handflata på den vita väggen. Jag börjar gråta. Kvinnan i luren kopplar mig till en lugn kollega som snabbt ger mig den nya koden. Jag får slänga mina sopor.

färgen är kvar. Jag skrev dit mina initialer för att de en dag ska kunna vittna om det helvete som kallas måndag för en norrlänning i exil.

5 comments:

Bokomaten.. said...

...saknar du vandrarhemmet.....?

Bokomaten.. said...
This comment has been removed by the author.
Aidaho said...

HAHAHAHAHA :D tack du satte saker i rätt perspektiv!! nej, huvvaligen! inget vandrarhem, tack..:)

luddet said...

även denna vecka kommer raka vägen från stället där pepparn växer...

Aidaho said...

spanien? Vore inte det nåt? :D