Monday, May 25, 2009

nu ska ni få träffa någon


Det här kära vänner är min stora idol i livet. Min morfar. En person som jag älskar högt över himlavalvet och långt ner i mörkaste stenmyllan. En person som mången gång har fått stått tillbaka i den ganska kvinnodominerande släkten, men ändå en spelevink uti minsta tå. En morfar som har förlikat sig med att bli kallad pettson av hela byn efter att ha blivit adopterad av katten som flyttade in. Nu vankar de runt på ägorna och för djupa filosofiska diskussioner. Vintertid, som det oftast är här i de mörka skogarna, anser morfar att kattstackarn självklart ska få gå sina vanliga turer på gården och går därför före med skyffeln. Något som förbryllar mången granne, där morfar plöjer gångar till höger och vänster över gården. En morfar som har världens finaste hatt vid högtidstillfällen, det gör mormor vimmelkantig av ilska eftersom morfar mest liknar en föråldrad gudfader där han smyger omkring med käpp och kostym. När han sedan med en svepande rörelse avlägsnar hatten sticker den ordentliga kalufsen på huvudet rakt upp, en silverräv med tuppkam. En morfar som fortfarande tror att jag ska gifta mig med "ni-vet-den-här-robert-w-som-spelar-piano-och-slänger-med-sitt-hår" eftersom jag visst hade en crush på honom när jag var 4-5 år (gode gud vad jag är glad att bloggen är anonym). En morfar som vid 89 års ålder kommer på att flytta en lada från ena sidan gården till den andra, för egen hands kraft. Och i hällregn. Eller kommer på att han ska flytta lite på takbrickorna och blir hängandes i takräcket när stegen drar iväg. Men på något finurligt sätt lyckas fånga tillbaka stegen med hjälp av ena foten. En morfar som lät sig fotograferas bredvid de gamla hällmålningarna för att kunna skicka till tidningens "gissa ålder?"tävling. Och när byns journalist sparkade förbi en sen vinterkväll och såg morfars evigt skottande fick hon en idé. Och mycket riktigt. Nog ställde morfar upp. Det blev ett underbart porträtt av byns äldste och byns (nästan) yngste som gjorde snöänglar i snömassorna. Porträttet avslutas med en klassiker till kommentar, om man känner min morfar, "nu ska jag in och berätta för frugan vad jag har gjort!". Det står inte utskrivet men jag kan se den tydligt framför mig, morfars älskade glimt i ögat och pillemariska leende.

Morfar fyller 90 år senare i höst. Jag önskar av hela mitt hjärta få ett lika rikt och långt liv som hans. Må han berika mitt liv länge till.

3 comments:

Luddet said...

Vilken härlig morfar du verkar ha =) Strongt det där med hängrännan o stegen...en riktig stålmorfar!!

Aidaho said...

japp, en fin stålmorfar ;)

Hermia said...

Du skriver så fint om din morfar. Jag saknar min som dog för snart 8 år sedan. De är fina morfäderna.