Den värsta karaktären jag vet, både i bok- och filmväg, är den där som sitter och stirrar på telefonen. Det kryper i hela kroppen och jag känner inte ens ett uns ömkan. Ett sånt mähä tänker jag och ryggar tillbaka på tanken att vara ett själv.
Så underbart att man får skriva sig själv på näsan ibland. Jag förändras visst fortfarande. Jag kan bli en sån där som jag aldrig trodde jag skulle bli.
Att det var ett mähä istället för döcool var inte riktigt väntat. Men vad är väl ändå livet om inte en käftsmäll emellanåt. Så du inte somnar till, liksom.
No comments:
Post a Comment