det där att bli en ny.

Den värsta karaktären jag vet, både i bok- och filmväg, är den där som sitter och stirrar på telefonen. Det kryper i hela kroppen och jag känner inte ens ett uns ömkan. Ett sånt mähä tänker jag och ryggar tillbaka på tanken att vara ett själv.

Så underbart att man får skriva sig själv på näsan ibland. Jag förändras visst fortfarande. Jag kan bli en sån där som jag aldrig trodde jag skulle bli.

Att det var ett mähä istället för döcool var inte riktigt väntat. Men vad är väl ändå livet om inte en käftsmäll emellanåt. Så du inte somnar till, liksom.

Att sälja in thailand som resemål.

"det var när sjöstjärnan hade glidit ner från väggen och istället gjorde ett megahopp ur sopkorgen."

Brors tjej gör upptäckten att dekoren på toalettväggen var en livs levande...spindel. Synd för henne satt hon på toaletten när spindeln bestämde sig för att ge väggen ett nytt försök.

eld i baken

man ska inte göra sig omöjlig på tåget genom att svära högt och ljudligt över den omöjliga stolvärmen. Det är trevligt med omtanke men det är ju för farao mitt i sommaren, inte behöver man stolsvärme då heller!!

Bara för att du råkade sitta på på datorbatteriet behöver ju inte hela vagnen veta det.

trädkramare

jag försökte förtvivlat förklara mitt nya span för en kompis i telefon. Det slutade med att jag sammanfattade honom som en fura. Det känns inte som hans fötter stoppar vid att gå på jorden, han känns snarare rotad i jorden. Och jag blir fladdrig som ett ett asplöv när jag är i hans närhet.

tur att jag kommer bo bredvid en park till hösten, för när jag nu flyttar ifrån min fura kommer jag i allafall kunna klappa en och annan björk. Om ni hör talas om trädkvinnan i ume, well you read her first..

när man förväntar sig rosor.

Vi skyller på den infernaliska värmen, stressen, huvudvärken och sömnbristen.

när jag kom hem från jobbet ikväll hittade jag kompostpåsen i kylskåpet. Not my proudest moment.

det ska klargöras att den innehöll endast lite jordgubbsblad och äggskal. Och den har bara legat där sedan imorse. jag tror inte att jag har slängt något annat istället. Jag har inget minne av att jag var i soprummet överhuvudtaget...

det är semester snart va?

när man kommer med stora nyheter.

telefonsamtal (efter mycket funderande fram och tillbaka)

Jag: alltså, jag har insett nåt alltmer...nåt som jag inte förstått förrän nu. Jag är ju käääär..

Finvännen: men kära nån, det visste jag ju redan. Senast idag tog jag mig en funderare på det här. Det är ju klart du är kär.

Jag: jaha.


Att ha bra vänner kan ibland förta överraskningsmomentet.

livets cykler

under tonåren lider man starkt av känslolivets bergochdalbana. Är man intresserad av en person är man nästintill maniskt besatt av de känslor som rör denna person. Det är tur man har vuxit upp och från detta h*****e. I lördags tyckte jag det var en utomordentlig idé att kontakta min arbetskollega via Fejjan..Behöver jag säga att detta var efter två glas vin och någon flaska cider? Sedan dess har jag haft en väldigt konkret ågren och bekant känsla av att sitta i en karusellvagn, utan bälte.

Han har svarat. Och det är enda anledningen till att jag kan sova i natt. Fejjan borde ha alkohollås. Och min idébank borde verkligen ha andra triggar än alkohol.

Och precis som i tonåren blir det väl aldrig som man tänkt sig. För i slutänden vaknar man upp och inser att man faktiskt har med en annan människa att göra. Dessutom en människa som också lämnat tonåren.

att göra ett trovärdigt intryck.

jag är inte så förtjust i de här stackars människorna som placeras ut i vårt samhälle, med något konstigt pappkontor för att kränga mobilabonnemang till förbipasserande. Man får hjärtklappning bara av att se hur de riktigt spanar in dig och tar sats. Senast var det ett erbjudande om en månads gratis mobilsurfande. På min lilla skitmobil är det inte ett alternativ. Så jag tackade för mig:
"jag surfar på jobbet så jag behöver inget.."

Ibland behöver man säga saker högt för att upptäcka obehagliga sanningar.

Och det här är samma person som jag frågade om man kan ha 16 400 procent av något överhuvudtaget..*

det här med kärlek och intresse för en annan person kan verkligen vara knepigt. Och vår generation kommer nog gå till historien som DE som började strula till saker och ting. Hur svårt kan det vara, verkar andra generationer kunna tycka. Även vänner och bekanta. Nå, låt mig få berätta en situation så ni verkligen ska se hur krångligt det kan vara. Det har börjat en ny människa på mitt jobb. Vi har jobbat i varandras närhet förut och från dag ett har personen ifråga varit mer än lovligt intressant. Men tillfälle att lära känna personen har aldrig infunnit sig och när de väl börjar inträffa är frågan om det är till min fördel. I slutet av förra veckan var vi plötsligt ensamma på vår avdelning och jag tog min chans och föreslog en kaffepaus. Vi slog oss ner på varsin sida bordet, med pappersmuggar fyllda med selectakaffe. Personen ifråga öppnade sin snusdosa och jag torkade förstulet svetten från min panna när snusdoften nådde min sida bordet. Han började väga på stolen. jag stirrade ut genom fönstret.

Vi började diskutera jobbet och den pågående ronden av utvecklings/lönesamtal. Ett ganska neutralt ämne. Bra, tänkte jag för mig själv, försök nu bara att inte klaga alltför mycket. Killar gillar inte när det klagas för mycket. Sedan följde en smärre ordsvada där det klagades över jobb, brist på jobb, tristess, brist på fritid och skvaller om arbetskollegor. Helst de blonda, söta kollegorna som jag verkligen inte vill att han ska kolla in. Fint. Ett - noll på listan över saker man INTE ska göra. Saftblandaren i min skalle löper amok: fort, byt ämne.

Vi diskuterar hans förra jobb, jag försöker tänka ut smarta frågor att ställa. Visa intresse för vad han säger. Var positiv och ge komplimanger. Jag lyckas påtala hans tankspriddhet, behov av att klippa sig och hans mindre smarta köp av bil. Jag tror jag till och med hinner med att påtala det faktum att hans pendlingskostnader är enorma. Saftblandaren i mitt huvud snurrar nu så fort att jag inte ens hinner uppfatta att den roterar, vad vet jag om bilar och pendlingskostnader??? Försöker jag få upp hans medvetande till att han slutar helt?? ...och bilar? Jag vet ju bara att hans bil är röd, att då ge sig in i en lite mer utförlig förklaring till hur förgasaren ska justeras för att undvika alltför stort slitage på (volvon? renaulten? hummern??) bilen. Det är bra gjort för en bibliotekarewannabe utan körkort. Han lagade bilen själv sist den krånglade...*host* moi, en besserwisser?

Och under hela den timme (vi har inte så långa raster, han fick väl inte tyst på mig) vi satt där hade jag stora problem med den normala ögonkontakten. I sådana här situationer är det viktigt med ögonkontakt, mycket riktigt. Men då pratar vi den normala ögonkontakten. Inte den när man hakar fast ögonen och glömmer bort att blinka normalt så det tåras istället. Det pendlades helt enkelt mellan att jag stirrade honom i ögonen tills jag fick blinka bort tårarna (nog för att han är fin, men inte så man behöver börja gråta) och att stirra stint på golvet en kvarts meter till höger om mitt knä. Han vägde ganska ledigt på sin stol och jag lurades att luta mig tillbaka ganska långt och slänga upp benen på stolen bredvid. Ett snabbt grepp om grannstolen gjorde att jag slapp göra samma hiskeliga stolsfärd som för några månader sedan, när jag gled i golvet. Skulle jag ha fallit hade jag lika gärna kunnat fortsätta genom golvet.

Nej, det är säkert inte svårt det här att få till möten, men att undvika katastroferna det är få förunnat. Allt jag hade önskat var att jag på något sätt skulle ha kunnat visa upp en rolig, avslappnad och förtroendeingivande personlighet. Varifrån denna miserabla uppvisning kom ifrån och varför just då, inga svar kan ges. Jag vet bara att hädanefter är det jag som gömmer mig i städskrubben när han är i närheten.

*fortsätter han snusa i min närhet blir det 16 400 procent behov från min sida och det är MYCKET behov att försöka tygla..

nääämen...

..tänk om man skulle ta och bryta ihop lite. Det är ju ändå snart fukin'tisdag.

as good as it gets.

"Den bästa jag som går att finna". BAH!! Ett skämt.

En dag räckte det, och det funkade inte ens fem minuter för den delen, sedan bröt jag ihop och ringde den bästa jouren. Om jag sätter reglerna för att jag inte under några som helst omständigheter ska förlora mitt goda humör, varför ska de då envisas med att göra mig förbannad?

Efter funderande har jag nog kommit på varför jag inte riktigt kan slappna av när chefen är omkring mig, förbaskade karl. Han har poängterat att han läst mitt cv. Och det är väl inget konstigt med det, förutom att jag hakar upp mig på min rubrik som han bevisligen har läst "utåtriktad, glad och lugn". Vilken dag som helst nu kommer jag bli påkommen. Any day now.

Har du läst så här långt har du gjort det bra. tänk att det bara är måndag än så länge. Och det här positiva tänkandet skulle räcka hela veckan.

giv mig styrka.

Idag såg jag en bekymrad tomte vid en gran när jag tog min dagliga promenad och jag kan inte annat än att hålla med honom. Det här går inte. Jag har, för några år sedan, träffat en och annan som faktiskt tyckte jag var både snäll och trevlig. Det var ju ett tag sedan som vi sågs, men jag skulle ändå vilja kunna ge sken av att det fortfarande gällde. Visst kan man väl förändras, men det vore löjligt om all förändring vore till det sämre.

Därför är min tanke att från och med NU ska jag vara det bästa jag som någonsin går att finna. Och jag hoppas ni håller en eller annan tumme för mig. vi börjar med denna vecka.

Ett lämpligt mantra vore "tyst min mun så får du socker", ett mer akut kanske "nu håller du käften". Riktigt akut får jag ta handfatet på jobbtoaletten. En panna mot det kalla kaklet kan stilla en och annan brinnande tanke.