Köpts fri.

Har som vanligt på en sen fredagkväll fastnat framför tvns mer obskyra kanaler, i kvällens avsnitt av Conan Obrien så skämtas det om svenska apotekens försäljning av dildos. Jag förstår faktiskt inte vad folk stör sig på i detta. JAg tycker faktiskt att det är en bra idé! Dels för att det faktiskt är ett hjälpmedel som andra, viagra ska man visst få bidrag till. Men hjälpmedel i form av dildos är visst en annan sak, då ska man vistas i sexaffärer. Inte i apotek? Varför inte? I den lokala tidningen ondgjorde sig en äldre man över detta, det var visst för lata och de borde inte få det så lätt. Ska man straffas för att man har det svårt att träffa någon som vill tillfredställa en? Eller att man kanske inte VILL träffa någon och hellre fixar den biten för egen del? Eller bara tycker att det vore en kul grej och lite omväxling?

Det är väldigt tröttsamt att vi alltid ska bestämma vad andra behöver.


Och nu, ett gigantiskt hopp.
Jag har just återkommit från en lysande konsert med Tomas Andersson Wij på Gamla teatern. Jag älskar denna man. Långt ner i stolen sjönk jag och lät hans melodier sudda ut konturerna. Underbara, Underbara Tomas. Som ett perfekt avslut, efter applåder och busvisslingar, kopplade han ur förstärkaren, ställde sig i trappen och sjöng med sin turnekompis Jennie Abrahamsson. Publiken satt andäktigt tyst, rysningarna längs kroppen underbara.
Här är texten till

Där får jag andas ut (avsked till en svensk pedikant)

"En gång var jag sorgsen nu har jag köpts fri
Inte längre slav under minnets tyranni
Ännu smärtar såret från ödets spjut
men jag har ett hem nu där jag får andas ut

Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
i hans nåd faller jag där får jag andas ut

Där får jag andas ut
där får jag andas ut
i hans nåd faller jag
där får jag andas ut

En gång var jag bunden nu har jag köpts fri
Inte längre slav under världens tyranni
En gång var jag hunsad av maktens stora män
Nu är han min herre som dog för kärleken

Vart än vägarna bär vart än drömmen tar slut
i hans nåd faller jag där får jag andas ut

Där får jag andas ut
där får jag andas ut
i hans nåd faller jag
där får jag andas ut"

Sov gott, vänner! Och andas ut...

Och nu ett lokalt inslag.

Härikring rasar nu en hetsig debatt om psykiatrin och vården. Det är inte högt i tak, sägs det. Själv ska jag inte säga för myclet, jag vet inte riktigt vad det hela handlar om. Om jag förstår rätt, så har de anställda varit med i en undersökning om arbetsmiljö (på uppdrag av arbetsgivaren, är min gissning) och när resultatet inte uppfyllde förhoppnigarna skrevs ett veckobrev från ledningen där man som utomstående lätt skulle kunna se det hela som ett hot om en kollektiv bestraffning. Nåja, det var inte därför jag nämner saken. Ni som läser här vet att jag är otroligt självcentrerad och låter mycket lite sila genom filtret. Men här är en av kommentarerna som lokaltidningen fick emotta.

"Vad gör dessa 250 anställda inom psykiatrin i ... Det låter i mina öron som en orimligt hög siffra. Hur många vårdtagare finns det? I länet bor ju ca 120000 invånare och flertalet är väl friska...."

Bara 250? I detta län? Jag har beställt extralås till dörren. Sägs dessa änglar upp så tänker jag inte gå ut mer. I detta vildland av dårar. Nej, jag vänder på argumentet. Flertalet är i behov av vård. Det märker man ju bara när man åker bussen på morgnarna.