Sunday, April 5, 2009

Och det här är samma person som jag frågade om man kan ha 16 400 procent av något överhuvudtaget..*

det här med kärlek och intresse för en annan person kan verkligen vara knepigt. Och vår generation kommer nog gå till historien som DE som började strula till saker och ting. Hur svårt kan det vara, verkar andra generationer kunna tycka. Även vänner och bekanta. Nå, låt mig få berätta en situation så ni verkligen ska se hur krångligt det kan vara. Det har börjat en ny människa på mitt jobb. Vi har jobbat i varandras närhet förut och från dag ett har personen ifråga varit mer än lovligt intressant. Men tillfälle att lära känna personen har aldrig infunnit sig och när de väl börjar inträffa är frågan om det är till min fördel. I slutet av förra veckan var vi plötsligt ensamma på vår avdelning och jag tog min chans och föreslog en kaffepaus. Vi slog oss ner på varsin sida bordet, med pappersmuggar fyllda med selectakaffe. Personen ifråga öppnade sin snusdosa och jag torkade förstulet svetten från min panna när snusdoften nådde min sida bordet. Han började väga på stolen. jag stirrade ut genom fönstret.

Vi började diskutera jobbet och den pågående ronden av utvecklings/lönesamtal. Ett ganska neutralt ämne. Bra, tänkte jag för mig själv, försök nu bara att inte klaga alltför mycket. Killar gillar inte när det klagas för mycket. Sedan följde en smärre ordsvada där det klagades över jobb, brist på jobb, tristess, brist på fritid och skvaller om arbetskollegor. Helst de blonda, söta kollegorna som jag verkligen inte vill att han ska kolla in. Fint. Ett - noll på listan över saker man INTE ska göra. Saftblandaren i min skalle löper amok: fort, byt ämne.

Vi diskuterar hans förra jobb, jag försöker tänka ut smarta frågor att ställa. Visa intresse för vad han säger. Var positiv och ge komplimanger. Jag lyckas påtala hans tankspriddhet, behov av att klippa sig och hans mindre smarta köp av bil. Jag tror jag till och med hinner med att påtala det faktum att hans pendlingskostnader är enorma. Saftblandaren i mitt huvud snurrar nu så fort att jag inte ens hinner uppfatta att den roterar, vad vet jag om bilar och pendlingskostnader??? Försöker jag få upp hans medvetande till att han slutar helt?? ...och bilar? Jag vet ju bara att hans bil är röd, att då ge sig in i en lite mer utförlig förklaring till hur förgasaren ska justeras för att undvika alltför stort slitage på (volvon? renaulten? hummern??) bilen. Det är bra gjort för en bibliotekarewannabe utan körkort. Han lagade bilen själv sist den krånglade...*host* moi, en besserwisser?

Och under hela den timme (vi har inte så långa raster, han fick väl inte tyst på mig) vi satt där hade jag stora problem med den normala ögonkontakten. I sådana här situationer är det viktigt med ögonkontakt, mycket riktigt. Men då pratar vi den normala ögonkontakten. Inte den när man hakar fast ögonen och glömmer bort att blinka normalt så det tåras istället. Det pendlades helt enkelt mellan att jag stirrade honom i ögonen tills jag fick blinka bort tårarna (nog för att han är fin, men inte så man behöver börja gråta) och att stirra stint på golvet en kvarts meter till höger om mitt knä. Han vägde ganska ledigt på sin stol och jag lurades att luta mig tillbaka ganska långt och slänga upp benen på stolen bredvid. Ett snabbt grepp om grannstolen gjorde att jag slapp göra samma hiskeliga stolsfärd som för några månader sedan, när jag gled i golvet. Skulle jag ha fallit hade jag lika gärna kunnat fortsätta genom golvet.

Nej, det är säkert inte svårt det här att få till möten, men att undvika katastroferna det är få förunnat. Allt jag hade önskat var att jag på något sätt skulle ha kunnat visa upp en rolig, avslappnad och förtroendeingivande personlighet. Varifrån denna miserabla uppvisning kom ifrån och varför just då, inga svar kan ges. Jag vet bara att hädanefter är det jag som gömmer mig i städskrubben när han är i närheten.

*fortsätter han snusa i min närhet blir det 16 400 procent behov från min sida och det är MYCKET behov att försöka tygla..

2 comments:

Bokomaten.. said...

Darling, du är som Bridget på riktigt.:-) Man uppfattar alltid saker mycket värre själv. Han kanke tycker du är lite så där charmigt, tjejigt, virrig.. så där som de alltid gör i romantiska komedier när huvudrollsinnehavaren snubblar så där lite tokigt med håret fortfarande i precis rätt frisyr.:)

Aidaho said...

hahahahahaha :D Jag gillar din beskrivning av romantiska komedier!! Snubbel och fint hår, lite chaplin över det hela. Det som är synd är att killar inte alls uppskattar romcom och chicklit på samma sätt som vi tjejer, är det för att de föredrar ett annat ideal eller är det för att vi mer känner igen oss i allt tok? Kanske jag ska ge honom bridget jones dagbok att läsa, så kanske han förstår att jag inte är så hemsk som han tror. Att det bara handlar om dåliga gener...eller nåt.