Jag ba': guuu är det inte handboll på tv snart?? Det är ju den bästa sporten. Lite större karlar, snarare stora träd med breda axlar, och så fantastiskt orakade. Och tänk när lövet sitter där i soffan och ger sina analyser i en helt underbar kostym. Andnöden är total. Eller snarare kan jag citera Stefan rakt av: jag vet inte vad jag har i puls, men det är inte hälsosamt.

Min kollega, när hon skickat runt ljudväggen för att se på bilden ovan: Han ser ut som en grottmänniska going Ellosmodell.

Spela roll, han kan få mer än gärna presentera årets topp tio i bokreakatalogen.

Rysk Rollo utan pistol

Nu vet jag en sak. Det är inte grönare på andra sidan mattan. Alla gånger jag sagt att "om jag bara fick nöta lite, bevisa för honom att jag är en bra människa. Då kommer han ändra sig om att han tröttnat." Man ska inte önska saker som man inte vet att hantera.

Nej, det sa inte klick för detsomvar hjärtat. Och jag sa: det är lugnt, jag är ingen klickmänniska. Jag måste nöta ner människor.
Men jag är varken eller. Har någon bestämt sig så spelar det ingen roll vilka spel du spelar.

Nu vet jag hur det känns att stå där, jobba alltför nära en person som sagt nej, tack och hej. Och bara vilja slå honom i huvudet samtidigt som man femitvå-raggar. Med livet som insats och en fantastisk förmåga att bita i den bit av lillfingret man får. Emellanåt.

Den dag jag får pengar ska jag forska på den där "kille som bara bestämmer sig för att sluta"genen, sälja den som på pillerburk.

ibland reagerar man inte som väntat.

likt mitt bloggalterego har jag haft svårt att träda fram inför de människor som kommit mig väldigt nära de senaste månaderna. Detsomvar hjärtat har tjatat mig gul och blå genom sms och kodade telefonsamtal på jobbet att göra nåt så enkelt som att visa mig som den jag är. vi har ju aldrig setts, bara pratat varandra sönder och samman. Stötts och blötts, krockat, glidit undan men ändå cirkulerat runt varandra. Mycket kan jag men inte vara så sårbar och uppenbart naken. Där är mitt självförtroende obefintligt. Jag har glidit undan, lovat för att sen inte hålla och ibland bara skrattat. Han gav sig inte. Igår skickade han ett mms där han klätt av sig in på bara skinnet, inte modellsnygg men det finaste jag sett. Inte farligare än så, var budskapet.

Inatt drack jag vin med några kollegor. Vi pratade, skrattade och bara tog det lugnt. När jag kom hem fipplade jag ihop ett godnattsms. Men ändrade mig, vände kameran mot mig och gjorde det som varit min rädsla. Inte mer (trots att jag önskade vara mer), inte mindre (trots att jag borde vara det). Imorse när jag tog fram mmset för att fundera över vad jag egentligen hade gjort insåg jag att mitt omdöme kanske inte var det bästa kl 3 på natten efter ett antal glas vin. Nog fick han se mig. Mer än planerat.

Ändå känner jag mig nöjd. Vad gör det att han fick se mer av mig, när det han fick se ändå är mina tillgångar. De tillgångarna är ju nåt som killar gillar. Och mina är väldigt fina.
Är det någon som jag vill ska uppskatta dom så är det ju han.

Hade jag varit mitt någraåryngrejag så hade jag grävt ner mig i blomjorden och skämts ihjäl.

aftontidningen *densamma som ville hjälpa mig i valdjungeln* påstår att den rätte hittar man först efter tolv olika grodor.

kan det stämma? Och är någon tidsram inräknad? För egen del känns det som jag håller på att avverka dessa i formel1-hastighet.

jag har sett lite för mycket på analyserna i fotbollsstudion.

idag har jag lärt mig något ofantligt nyttigt.

Gårdagskvällen genomleds med söndagsångest och oro, hur skulle jag klara ännu en vecka med bergochdalbanan? Måndagmorgon möttes med en resolut känsla av att vilja vara glad. Så jag stövlade iväg mot jobbet med solsken och ett lugn.
Jag var genomtrevlig. Hela dagen. Ett enda kvitter och inte en enda sänkt gard. Detsomvar hjärtat förstod ingenting. Han blev totalt överrumplad, plötsligt kunde han han inte köra sitt spel. Nu bestämde jag. Och jag bestämde att han får inte chansen att göra mig illa.

Aidaho-detsomvar hjärtat 20-0.

Analys: konflikter löses med ett ett strålande humör, det överrumplar motparten.

möjligtvis helt hopplös

....Det har varit en grönjä***g vecka, jag har haft gråten och ilskan som ler och långhalm i varsin hand. Detsomvarhjärtat bara för några dagar sedan och jag försöker kommunicera men det är inte lätt när båda har nerverna på utsidan och alldeles för många och långa tår att kliva på. Och mellan oss en stackars kollega som försöker få situationen på fötter. Vuxna människor med tonårskristendenser skulle verkligen behöva få en medlare till hands för att inte allt ska förstöras. Det var längesedan jag hade känslan av att ha något så skört i mina händer. Jag blir alldeles förtvivlad av anspänningen och känslan att när som helst kommer jag förstöra den sista chansen.

Vad jag gör för att bemästra situationen:
*sorterar bokhyllorna och ringa min mamma för att förhöra henne om var mina saknade böcker är: "mamma, nu hittar jag verkligen inte Gunilla Thorgrens bok om Grupp 8...kolla på andra hyllan från höger i din bokhylla, står den där?" sms 23.35 torsdag natt.
*börja läsa en miljard böcker om hjärtkrossade tjejer i 30årsåldern för att sedan slänga den över rummet. Det är som tolstoj skrev varje olycklig familj har sin historia, min stämmer inte med lola i "en förtjusande man". Allvarligt, vad är det med marian keyes? Har hon alltid skrivit så här dåligt?
*övergivit tepåsarna i skåpet och gick ut med en vän. Mitt i veckan. Rödvin och spanska tapas. Cigarettrök och snus. Viljan att inte vara så präktig alla gånger. Baksmällan gav dock våra samtal än mer hätskhet.
*pratat i telefon med älsklingsvännen, i flera timmar. Älta, älta och åter älta in i minsta detalj och en tålmodig vän som borde få bragdmedaljen vilken dag som helst.
*tränar, promenerar och äter godis. Om vartannat. Vore det möjligt även samtidigt.
*läser facklitteratur som tar upp ämnen som kriget med stort K, litteraturanalyser av tove jansson och ebba witt-brattströms bok om alla kära systrar. Jag älskar den röda boken som är helt fantastiskt skriven och vackert formgiven. Jag skulle också ha velat uppleva den tiden. När det faktiskt hände något annat än otrogna kändisar och olika bokstavsdieter.
*funderar över begreppet "ta tag i sitt liv!"

Visst är inledande minuter på filmen "mitt stora feta grekiska bröllop" helt lysande? Så väldigt strålande! Tv4plus blev fredagskvällsräddningen.

Idag skingrades molnen och jag dråsade i marken med verkligheten hårt stämplat i pannan. Vissa saker är för bra för att vara sann. Jag får det att låta som en simpel sak, men något som byggts upp under månaders tid och raseras på ett dygn gör att allt gungar.

Tur man har vänner som saktar farten på gungan. Och hemköps lösgodisavdelning. Och möjligheten att bli nunna kvarstår. Det blir nästa efter att fotbollsvm är över.

Men någon stackare måste förbarma sig över omeletten med de okokta linserna. De är som svårare att tugga idag.

Juni, kära vänner, juni.

Och jag har börjat viras runt fingret på en manlig arbetskollega. Jag har aldrig träffat honom. Vi har daglig kontakt där vi sitter och kuttrar i varsin telefonände. Nu har han mitt privata telefonnummer och min privata mail. Nu vill han att jag ska skicka en bild. Och jag är redo att avsluta allt bara för att slippa. För att det är så skönt att en människa kan fånga mig totalt genom sina ord och sin röst. Jag vill vara anonym för att jag anar att det hela skulle förändras om han fick se en bild av mig. Och jag vill inte ändra nåt, jag vill bara att de här fjärilarna ska få sprida ut sig alltmer inom mig.

Äntligen är stegen lättare, äntligen är mina tankar ljusare.

Annars kanske jag kan skicka en bild av mina böcker, "det här är jag, detta har format mig".

jag kan väl ge er rätt i att det inte var så genomtänkt att gå på konsert där det nu fastställde exet spelade. När han så spelade emmyloulåten visste jag inte om jag skulle bara gråta eller faktiskt gå fram och slå honom hårt med basen.

"Well you really got me this time
And the hardest part is knowing I'll survive. "

trädkramare

jag försökte förtvivlat förklara mitt nya span för en kompis i telefon. Det slutade med att jag sammanfattade honom som en fura. Det känns inte som hans fötter stoppar vid att gå på jorden, han känns snarare rotad i jorden. Och jag blir fladdrig som ett ett asplöv när jag är i hans närhet.

tur att jag kommer bo bredvid en park till hösten, för när jag nu flyttar ifrån min fura kommer jag i allafall kunna klappa en och annan björk. Om ni hör talas om trädkvinnan i ume, well you read her first..

När går man från butter till bitter?

Förbluffad inser jag att min arbetskollegas insatser på städfronten måste ha funkat. Eller så måste hon ha fått solsting. Eller så var alkohol inblandat. Eller så slog han på charmen, med tanke på vad han har snålat med den så lär den ha knockouteffekt. Eller så har han fått ett recensionsex av "Alla Får Ligga" (Henrik Fexeus kommande bok, som utlovar resultat).

Jag skulle just nu kunna ställa mig upp och köra en parafras på Roberts "jag är inte..." men jag har fullt upp att glädjas åt den stora nyhet som gjort största påverkan på mitt liv just nu: de har äntligen lagat hissen på jobbet.

och då har jag ändå bara varit ledig idag...

min arbetskollega fortsätter att förundra.

(Arbetskollega = AK)sms 01.49
jag måste städa. Vad heter torka golv på engelska?

Jag sms 08.03
VA?

AK sms 08.04
vaken nu? Jag måste googla, vad heter det på engelska?

Jag sms 08.05
vadå googla?

AK sms 08.06
jamen, jag har köpt en massa städsaker. Jag vet inte vilket medel som ska va till vad. Jag tänkte googla.

Jag sms 08.08
........så länge du inte häller nåt av det i dammsugaren är det nog ok. Men vad har hänt, ska mamma komma på besök?

AK sms 08.09
nej, dambesök fredag. Måste börja i tid, så det blir rätt.

Jag sms 08.10
ja huvudsaken är att du har diskat, för annars måste du nog flytta fram besöket till nästa helg.

AK sms 08.11
nä vad då? Måste jag diska oxå?? Hon tycker faktiskt om mig, hon borde ha överseende med lite disk!

(red. anm. kommer från mannen som ser det som en sport att inte diska mer än en gång i månaden. Vi andra ser det bara som äckligt.)

Jag sms 08.12
nu är det så här: när en tjej tycker om en kille tenderar hon att vägra inse eventuella skavanker och är inte mottaglig för eventuella skönhetsbrister. DISKA!

AK sms 08.13
jaja

Jag sms 08.15
jag har faktiskt en bok om hur man städar, trodde inte jag skulle behöva ge den till en karl som är närmare 40...vill bara försäkra mig om att du inte behöver googla för att kolla hur man bläddrar i en bok...

AK sms 08.16
suck....hur ser baksidan ut? Räcker det om jag läser den?

Jag sms 08.17
men ååååååååh, aldrig funderat över varför du aldrig får reda på vem som är mördaren?

AK sms 08.20
jag googlar...eller ser filmen.

Jag sms 08.23
jo...prousts spaning i 7 delar är ju en riktig blockbuster.

AK sms 08.25
proust? är den ny? den har jag nog inte sett.

Eller så ska man inte säga så mycket

det här med kollegor är verkligen klurigt. Man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till dom. Ska man betrakta varandra som en enda stor och något avlägsen familj eller ska man försöka hålla skenet uppe om en mental superhälsa och stort intellekt (hålla dom på armars avstånd och själv hålla mun)? Jag har dumt nog en slags korsblandad syn på det hela. Särskilt om det är en trevlig karl...hello, biologisk klocka..Nya kollegor i min ålder är alltid trevligt att ta kontakt med. Om det är på ett förnuftigt och samlat plan. Inte det plan man befinner sig när excel just har tjongat sitt femte felmeddelande (%%%%&&/desktop&%/aidaho is not accessible!!) i ansiktet på en och man har skrikit högt/svurit/slagit näven i bordet så skärmen lyfte...Man hämtar ny, trevlig, intelligent och snäll kollega. Man pekar på skärm och säger JAG....VILL....KOPPLA...IHOP...SÅDANA...HÄR...SIDOR..PÅ ...NÄTET...MED...EXCEL...
Han är tyst en stund och frågar försynt: du menar länka?
Man kokar en stund över att han vågar spela besserwisser och än mer över att man i stundens galenskap inte kommer ihåg att det heter länka (jösses, jag är inte författare, jag är bara bloggare). Sedan förklarar jag felmeddelandet ("det säger att jag inte är tillgänglig!") och ser ett visst leende krusa sig i ena mungipan, då tänker man tyst att "det är tur att du är söt när du ler". Tror ni det kommer fram något felmeddelande när han sätter sig bredvid, som god pedagog? Tror ni det funkar när han provar? Tror ni man blir alldeles stum och glömmer tacka för hjälpen? Tror ni man väser tyst till excel "din lömske f**n, sluta håna mig, nästa gång är det bäst att det är ett reellt problem och ett rejält!"

Som den gode kontorsråtta jag är och snart gammal tant i gamet vet jag att man aldrig ska lämna sig kvar i ett problem. Nu ska vi problemgranska... en person som jag önskar skulle få ett bra intryck av mig har just sett en högst personlig och inte så fager sida hos mig. Problemlösning: jag måste nu satsa allt jag har på rätt kort, göra honom imponerad på det område jag just felat. kunskapsområdet...ordförrådet..intellektet. Metod: som ett barn av idag, googlar jag min nu till kunskap. Problemet är att jag inte riktigt kan bestämma mig för ett område. Ska jag satsa på de senaste tilläggen till SAOL? Eller hur vårt samhälle skulle må bättre av nymalthusianismen (uttal någon)? Om utgången av det böhmiska kvinnokriget? Eller gårdagens EUval, fast då är jag ute på tunn is när jag endast klarade 7 av 10 partibeteckningar i tidningen idag?

Hur som helst måste det vara ett ämne som är lätt att glida in på, han får inte märka att jag försöker imponera. Tänk vad mycket man skulle få gjort om man bara jobbade i ett arkiv, ensam.. Som min familj brukar förvanska Lasse åberg:
Gå fort och le mycket, så är det ingen som hör vad du säger...

jag gömde mig inte i städskrubben.

Han satte sig alldeles självmant bredvid mig på fikat. Och berättade om sin kompis fyllesms som skulle ånga lite erotik till en kärlek...men som hamnade i morfaderns mobil. Ungefär där fnös jag kaffe genom näsan under mina skrattattacker.

Själv kopplar jag ur T9 på mobilen när jag ska dricka vin, har en tendens att överskatta min telefonboks förmåga att "förstå ändå" när orden hoppar fel i sms:en.

Och det här är samma person som jag frågade om man kan ha 16 400 procent av något överhuvudtaget..*

det här med kärlek och intresse för en annan person kan verkligen vara knepigt. Och vår generation kommer nog gå till historien som DE som började strula till saker och ting. Hur svårt kan det vara, verkar andra generationer kunna tycka. Även vänner och bekanta. Nå, låt mig få berätta en situation så ni verkligen ska se hur krångligt det kan vara. Det har börjat en ny människa på mitt jobb. Vi har jobbat i varandras närhet förut och från dag ett har personen ifråga varit mer än lovligt intressant. Men tillfälle att lära känna personen har aldrig infunnit sig och när de väl börjar inträffa är frågan om det är till min fördel. I slutet av förra veckan var vi plötsligt ensamma på vår avdelning och jag tog min chans och föreslog en kaffepaus. Vi slog oss ner på varsin sida bordet, med pappersmuggar fyllda med selectakaffe. Personen ifråga öppnade sin snusdosa och jag torkade förstulet svetten från min panna när snusdoften nådde min sida bordet. Han började väga på stolen. jag stirrade ut genom fönstret.

Vi började diskutera jobbet och den pågående ronden av utvecklings/lönesamtal. Ett ganska neutralt ämne. Bra, tänkte jag för mig själv, försök nu bara att inte klaga alltför mycket. Killar gillar inte när det klagas för mycket. Sedan följde en smärre ordsvada där det klagades över jobb, brist på jobb, tristess, brist på fritid och skvaller om arbetskollegor. Helst de blonda, söta kollegorna som jag verkligen inte vill att han ska kolla in. Fint. Ett - noll på listan över saker man INTE ska göra. Saftblandaren i min skalle löper amok: fort, byt ämne.

Vi diskuterar hans förra jobb, jag försöker tänka ut smarta frågor att ställa. Visa intresse för vad han säger. Var positiv och ge komplimanger. Jag lyckas påtala hans tankspriddhet, behov av att klippa sig och hans mindre smarta köp av bil. Jag tror jag till och med hinner med att påtala det faktum att hans pendlingskostnader är enorma. Saftblandaren i mitt huvud snurrar nu så fort att jag inte ens hinner uppfatta att den roterar, vad vet jag om bilar och pendlingskostnader??? Försöker jag få upp hans medvetande till att han slutar helt?? ...och bilar? Jag vet ju bara att hans bil är röd, att då ge sig in i en lite mer utförlig förklaring till hur förgasaren ska justeras för att undvika alltför stort slitage på (volvon? renaulten? hummern??) bilen. Det är bra gjort för en bibliotekarewannabe utan körkort. Han lagade bilen själv sist den krånglade...*host* moi, en besserwisser?

Och under hela den timme (vi har inte så långa raster, han fick väl inte tyst på mig) vi satt där hade jag stora problem med den normala ögonkontakten. I sådana här situationer är det viktigt med ögonkontakt, mycket riktigt. Men då pratar vi den normala ögonkontakten. Inte den när man hakar fast ögonen och glömmer bort att blinka normalt så det tåras istället. Det pendlades helt enkelt mellan att jag stirrade honom i ögonen tills jag fick blinka bort tårarna (nog för att han är fin, men inte så man behöver börja gråta) och att stirra stint på golvet en kvarts meter till höger om mitt knä. Han vägde ganska ledigt på sin stol och jag lurades att luta mig tillbaka ganska långt och slänga upp benen på stolen bredvid. Ett snabbt grepp om grannstolen gjorde att jag slapp göra samma hiskeliga stolsfärd som för några månader sedan, när jag gled i golvet. Skulle jag ha fallit hade jag lika gärna kunnat fortsätta genom golvet.

Nej, det är säkert inte svårt det här att få till möten, men att undvika katastroferna det är få förunnat. Allt jag hade önskat var att jag på något sätt skulle ha kunnat visa upp en rolig, avslappnad och förtroendeingivande personlighet. Varifrån denna miserabla uppvisning kom ifrån och varför just då, inga svar kan ges. Jag vet bara att hädanefter är det jag som gömmer mig i städskrubben när han är i närheten.

*fortsätter han snusa i min närhet blir det 16 400 procent behov från min sida och det är MYCKET behov att försöka tygla..

Allt som behövs nu är ett kraftfullt namn.

Det här är den nya karln i mitt liv. Tung som bly, så han får inte inta den tilltänkta platsen på väggen. Men nu står han på bordet bredvid min tvfotölj, en utmärkt samtalspartner. Han har till och med en charmig sydväst, ett mode som jag väntar med spänning på den stora återkomsten.

Han var upphängd i en av de vindlande gångar möbelmagasinet huserar, inte helt lätt placerad och det var kärlek vid första ögonkastet. Jag var tvungen att klättra över tre bord och balansera på den översta lådan på en skänk från Gustav Vasas tid. Hade bara tre fingrar att nypa tag i tavlans undre kant och puttade sedan tavlan ut från tavelkroken. Den oväntade tyngden var minst sagt ett minus i beräkningen. En skrubbad armbåge, men med karl. Skänken behövde ändå målas om..

It's me and Darin, sitting in a tree.

Ni som har hängt här ett tag kanske minns stolfadäsen? En av åskådarna är ju min kära hantverkare som jag är så förtjust i. På senaste tid har han suttit djupt försjunken i diverse korsorstidningar under fikarasterna. Sällskapligt värre. Med stora bokstäver står det LÅT BLI på tidningarna som lämnas i fikaoasen. På eftermiddagarna, när man bläddrat metro fram och tillbaka fem gånger, brukar jag snika åt mig de där tidningarna. Bara just de fem utropsteckena efter LÅT BLI gör att det kliar i fingrarna. Det har nu gått så långt att jag helt enkelt smusslat dit en och annan bokstav, som hjälp har jag intalat mig. Helt krasst är man ju respektlös.

Så idag införskaffade jag min helt egna och FÖRSTA korsordstidning. Efter att förstulet skannat hyllorna inne på pressbyrån, slet jag åt mig en tidning och galopperade mot kassan när väl kundströmmen ebbat ut en stund. Porrkundsradarn måste ha gått igång för en sekund eller två. Först när jag kutat runt kioskens hörn och ryckt upp tidning och penna hade jag tid att kolla in utbudet. JUMBOkryss heter tidningen. Frän, fyra bokstäver blev COOL. DEt var väl inte det första adjektivet jag skulle använda om mig själv och denna tidning. DEt var många bilder på gulliga djur, tonårsidoler och marsvin. Något säger att denna tidning inte vänder sig till tanten i mig. Och min lilla dröm om att riva upp tidningen i fikarummet och fråga om hjälp med något klurigt ord känns väldigt långt bort.

"åker man på is, nio bokstäver. - har du möjligtvis någon aning?"

Danska är ju hopplöst språk, men de ser till att ta igen det på annat..

för min del behöver han inte säga så mycket...

Häpp!

Överst på min hemliga skämmeslista ligger den händelse för nåt år sedan när jag skällde ut en främmande karl på en utekväll. Det började väldigt fel och blev värre. Till sist blev vi osams. Och det var först när ha gav sin slutgiltiga dom och klev iväg som jag insåg någonstans inom mig att jag nog ändå kände den karln. Det gjorde jag också, förstod jag, när han kom klivandes mot mig i korridoren på jobbet. Jag lärde mig helt enkelt alla möjliga genvägar och gömställen på bygget, så fort han kom i närheten dök jag. In i tomma garderober, vinterförråd, sopcontainrar och andra människors bokhyllor. Jag visste inte heller om människan kom ihåg mig. Och tro mig, jag hade inga tankar om att påminna honom om vårt möte.

Så fick vi sluta och jag begav mig till södern och mitt liv fortsatte. Tills min arbetskollega och jag skulle äta grekisk after work. En torsdag eftermiddag. Med sig tar hon även sina tre manliga kompisar från en annan avdelning. När jag kommer ut från toaletten och glider ner på min stol, går jag rundan och hälsar på alla. Tills jag når karln som sitter till vänster om mig.

Det. Är. Inte. Sant.Det är han. Min hälsning liknar mest en guttural målbrottsharkling. Sen fokuserar jag totalt på dukens kreppliknande struktur. Äntligen kommer maten. Lammspett. Det kan man faktiskt inte bara skära rakt av. Det måste tråcklas loss från pinnarna. Och självklart är köttet något hårt grillat så det sitter som klistrat på pinnarna. Jag tar besticken till hjälp för att draaa av köttet. Ketchupeffekten är inte ens i närheten av den resa som mina köttbitar gör nu. Med raketfart landar köttet på min ovala tallrik, åker som Bambi på hal is i tsatsikin för att slutligen sprätta iväg all min sallad. Till tallriken till vänster om mig. Tomaterna flyger som projektiler och snuddar lätt över hans korta frisyr.

Det är då jag nästan önskar att jag skulle ramla av stolen. Det blir väldigt tyst tills min bordsgranne utbrister: "oj vilket partytrick."

Den här killen måste verkligen undra vad jag har emot honom.
1. Jag skäller ut honom
2. Jag tål inte se honom
3. Jag kastar mat på honom

Som tur var är gömställena på mitt nya jobb oändliga.

jag bara lånar lite.

Min argumentslista några inlägg bort satt visst myror i huvudet på min omgivning. Jag är ju känd som granitnunnan, möjligtvis dynamitnunnan de bra dagarna. När jag väl nämner ett visst intresse för det motsatta könet, ja det är det motsatta som gäller för min del, sätter en del kaffet i fel strupe. Jag har helt enkelt varit singel för länge. Och faktum är, jag trivs med det eller snarare något annat skrämmer mig. Jag har fullt sjå med att försöka få min tillvaro pusslad som den är. Men. Jag är fortfarande mänsklig när det kommer till behovet av uppmuntran och bekräftelse, ibland mer än andra. Jag är riktigt gåpåig om jag känner att jag får ett gensvar i mitt flörtande/gnabbande. Jag tycker det är riktigt roligt om jag känner det klickar på humorfrekvensen. Det inspirerar mig och kickar igång min kreativa munhuggarsida. Ibland så folk hukar. Så länge inga djupare känslor blir involverade. För det här med kärlek är det svåraste jag vet. Då backar jag. Därför tror jag mig mer säker med "upptagna" människor, ringmärkta. Är människan/karln inte upptagen då blir mitt beteende väldigt komplicerat, på gränsen till knäppt.

Den nämnda karln lever väldigt fridlyst vid min sida på jobbet nu, han kommer få göra det också. Jag lånar honom bara i mina tankar. Jag är inte kär, jag garvar bara så det gör ont när vi får sitta och munhuggas. Så länge han låter bli snusdosan, för när den åker fram gör min mage ett liten volt...det är då jag lever farligt.

nu är det slut på allvaret, nu återgår jag till min bok om en kvinna som är synsk och ser sin framtid med sin bästa kompis karl. Ni hör ju var jag får mina referensramar ifrån.