jag har bra tänder.

Som håller ihop framför tungan.

Även före frukost, en måndagmorgon.

När jag återkom från några dagars ledighet, utan en droppe kaffe i blodet och blodsockret i tårna, så fick jag dagens första chock. Förutom den när klockan ringer.
En vänlig kollega hade rafsat ihop sakern på mitt skrivbord i en fin hög på golvet, övertagit mitt skrivbord och min nya dataskärm. burken lät han flytta för den var så dålig. Så plötsligt så var jag utan skrivbord. Gapande stod jag och stirrade på förövaren som glad i hågen började förbereda sig för dagen.
när jag skulle till att brisera så kom han på att han var tvungen att visa ett fel som jag gjort, "ett helt hopplöst fel som vi kommer få mycket skit för". En kvart senare när han berättat i detalj hur svårt det var att rätta till mitt fel och att jag verkligen inte fick göra så igen så visade det sig att jag hade fått hjälp att göra fel. Ganska stor hjälp. Man kan säga att jag bara satt och gapade under hans genomgång mest för att jag inte för mitt liv kunde komma på att jag någonsin gjort sådär. Och det hade jag visst inte. Som avslutning sa han: "ja du ser hur det ställer till när du gör sånt fel, det tar en halv dag att reda ut." Det hade tagit 20 min mest för att han inte kunde släppa biten "skräm upp henne med konsekvenserna".

Sen sa han: nu måste du hitta någonstans att sitta, jag måste kunna arbeta.

Nu i efterhand när jag läser det så låter det ju som jag hittar på. Men. Det. Gör. Jag. Inte. Vid min gud, jag önskar att jag gjorde. Eftersom han och jag ska bilda ett arbetsteam om bara några veckor. Vi får se med spänning hur länge han kommer överleva.

(min chef? säger du. Jo hon placerade mig vid ett annat bord, den kollegan var hemma. Och imorgon skulle förövaren vara hemma, så då "kan du ju sitta där imorgon."
Sen på onsdag så får vi väl se...


Det gnistrar om mina hårtoppar..de är elektriska.
Det som räddade mig var att jag visste att ikväll ska jag hämta ut en hel hög reserverade böcker på bibblan och nyinköpta leila på posten.