Den senaste tiden i mitt liv har som sagt och bevittnat inte varit den bästa på kärleksfronten. Det har skitit sig från Newtons dagar, ungefär. Det har varit skogshuggaren som jag lämnade ute på söderns höjder och det var musikläraren som lämnade mig ute i norrlands mörkblåa kyla. Längre bort orkar jag inte ens fundera över. Jag har tänkt att en stor säckväv och ett rep i midjan vore en bra förbättring av mitt liv.
Det nya jobbet har inte varit mitt bästa val, men på en punkt har det verkligen varit bra för mig. Telefonkontakten med en drös människor i helt andra ändar av landet. Telefonkontakt med människor som man med stor sannolikhet aldrig kommer träffa. För plötsligt släpper en spärr hos mig. Det är som att nätflörta nästintill. Och när det gäller män där åldersskillnaden börjar på 10 år och ökar, där är jag som en expert.
Jag är en jäkel på att få bra kontakt med människor, när jag får tänka bort alla hinder som stoppar mig i ett faktiskt rum. Gubbarna mina är buffliga, tvära, trötta och allmänt svårtalade. Det är då desto roligare att försöka få dem att tina upp. Vi pratar om det ena och det andra och vi får varandra att skratta så vi kiknar.
Några speciella karlar har jag ändå närmast hjärtat: det är den som vill boka telefonsamtal varje morgon och eftermiddag för att vi ska muntra upp varandra, det är han som vill att jag kommer ner till honom för en båttur, det är han som absolut ville skicka en flaska skumpa och säger hej, gumman så tårna krullar sig.
Men utanför det så är jobbet skit och jag går hem till en tom lägenhet. Så någonstans vet jag att de där telefonsamtalen är ren egoboost. Tror jag. Ett klassiskt "se mig"-exempel. Får man göra så? någon gång måste man ju lära sig att umgås med folk på ett riktigt sätt.
Tills vidare ska jag fortsätta läsa i min nyinhandlade jamie oliver och clas karlsson.
No comments:
Post a Comment