"ursäkta vet du möjligtvis hur man bräserar ankbröst på bästa sätt?"

Frågan du kanske inte väntar dig av en yngling när du införskaffar färdighackad sallad på konsum.
Mina kollegor vill få det till att han flörtade, men jag tror han ärligt nog skulle fira löningsdagen!

rösten är det nya

Den senaste tiden i mitt liv har som sagt och bevittnat inte varit den bästa på kärleksfronten. Det har skitit sig från Newtons dagar, ungefär. Det har varit skogshuggaren som jag lämnade ute på söderns höjder och det var musikläraren som lämnade mig ute i norrlands mörkblåa kyla. Längre bort orkar jag inte ens fundera över. Jag har tänkt att en stor säckväv och ett rep i midjan vore en bra förbättring av mitt liv.

Det nya jobbet har inte varit mitt bästa val, men på en punkt har det verkligen varit bra för mig. Telefonkontakten med en drös människor i helt andra ändar av landet. Telefonkontakt med människor som man med stor sannolikhet aldrig kommer träffa. För plötsligt släpper en spärr hos mig. Det är som att nätflörta nästintill. Och när det gäller män där åldersskillnaden börjar på 10 år och ökar, där är jag som en expert.

Jag är en jäkel på att få bra kontakt med människor, när jag får tänka bort alla hinder som stoppar mig i ett faktiskt rum. Gubbarna mina är buffliga, tvära, trötta och allmänt svårtalade. Det är då desto roligare att försöka få dem att tina upp. Vi pratar om det ena och det andra och vi får varandra att skratta så vi kiknar.

Några speciella karlar har jag ändå närmast hjärtat: det är den som vill boka telefonsamtal varje morgon och eftermiddag för att vi ska muntra upp varandra, det är han som vill att jag kommer ner till honom för en båttur, det är han som absolut ville skicka en flaska skumpa och säger hej, gumman så tårna krullar sig.

Men utanför det så är jobbet skit och jag går hem till en tom lägenhet. Så någonstans vet jag att de där telefonsamtalen är ren egoboost. Tror jag. Ett klassiskt "se mig"-exempel. Får man göra så? någon gång måste man ju lära sig att umgås med folk på ett riktigt sätt.

Tills vidare ska jag fortsätta läsa i min nyinhandlade jamie oliver och clas karlsson.

Jag är nog en amishjunkie.

jag är kär.



i Brooklyns kvarter finns en liten chokladfabrik som huseras av dessa två killar. Så, två killar med fantastiska ögon, skägg och tatuerade armar, som gör choklad! I New York! Det kallar jag jackpot och börjar redan nu packa min väska.

Deras hemsida bjuder på fler snygga bilder.

samtal med två vänner under en av norrlands mörkaste månader.

1. - såg ni hennes nya kille, han verkade ju hur mysig som helst och de verkar så kääära.

2. - ja, de var så gulliga. Jag hörde de hade träffats på nätet, via någon sån där kontaktförmedling. Precis som för stina, kommer ni ihåg.

1. - jaa, just det! Och som peter! och anna! det verkar vara ett bra sätt det där.

jag. - Men man kan faktiskt träffas på andra sätt! det tror jag i alla fall.

1. - jo jag har hört talas om det här med google earth. Det kanske vore nåt att prova.

nog visste jag att tålamod en dag skulle löna sig.

Jag flyttade från min lilla stad i Fjällen för att jag tyckte det inte hände någonting och att killarna i mångt och mycket påminde om apskaft. Nu bor jag i björkbyn och livet går sin lilla, lilla gång. Mycket händer inte.

Men.

Hemma i fjällen håller man just nu på att förbereda celebert besök av STOR Hollywoodskådis inom bara några veckor. Möjligtvis ett av de få namn eller kanske det enda som får en stackars tant som jag att sucka så det fladdrar i bröstkorgen och leta efter luktsaltet. Han ska till min lilla stad.

Det enda som kan hända nu är att SJ chockhöjer priserna så jag inte tar mig hem. Möjligtvis kommer cloonpojken få ta in i ett litet stall, eftersom vartenda hotellrum kommer vara uppbokat av cityakutenmaffians organisation. Men skulle vara så så har jag extrasäng på flickrummet.

För egen del är jag mest tacksam över att han väntade tills det ögonblick i vilket jag just betvivlade att jag någonsin skulle träffa någon. Jag ser det som de högre makterna äntligen ska belöna mig efter alla år av apskaft som jag har uthärdat.

Någonstans måste vi ändå ställa oss frågan, är tiden ur led? Har vi hela sveriges befolkning hamnat i dvala och vaknat upp den 1 april?

det är just det där borde som känns lite osäkert.

Ett kapitel i mitt liv: tåget hem från Göteborg.
Scenario: salongvagn med en massa bokmässefolk.

In kommer aidaho med väskor och värkande fotsulor. Rasar ner på utsedd plats, bökar in väskor och lyfter upp blicken och tittar rakt in i ett par ögon som hon mycket väl känner igen. Dyker därpå ner i väskorna med huvudet före, smusslar in mobilen och paniksms:ar.

aidaho, sms 19.35
"har jag någon gång berättat om den *** kock som är ungefär det sexigaste man kan ha i ett kök och den gång jag träffade honom och bokstavligt talat förklarade att vi skulle gifta oss? Och han missade det uns av skämt som låg i mitt uttalande(det kan ha något att göra med att jag uttryckte en önskan att han vore ett paket smör att smälta ner för att sedan rulla in sig i). Jag har bearbetat det hela genom att inse att vi ändå aldrig kommer ses igen. han sitter mitt emot mig i gången på tåget."

bror, sms 19.37
"HAHAHAHA ett läge att förklara allt...Du är en psykopatisk stalker!"

aidaho, sms 19.49
"jag är ganska säker på att det är precis vad han tänker också. Precis nu."

bror, sms 19.55
"eller så säger du till honom vad alla killar vill höra. U r sent from d future to save mankind from bad food and now u need his genitals"

aidaho, sms 19.57
"du sjuka sjuka människa!....Är det verkligen det varenda kille vill höra??"

bror, sms 20.01
"bjud han på en himla massa tågvin först. Inte alla killar tar det där med att ge bort sina heligaste. Men framtidsköret borde han köpa..."


Hur det slutade? Om ni hör talas om en kvinna som snubblade ut från tåget med handväskan nerdragen över huvudet..ja då vet ni var ni hörde det först. Dessutom innebar även detta att jag inte kunde kolla in mina nyförvärv i bokfloran. Att dra upp "alla får ligga" i det läget kändes lite magstarkt.

Med hans leende på läpparna vill jag inte ens tänka på vad han hade för bilder i huvudet.

På tåget satt jag bredvid en grabb i övre tonåren och mittemot en tjej. typ 20 år. Hon pratade i telefon. Lite mer världsvan ville hon nog vara, pratade vitt och brett om alla resor och äventyr hon varit på. Hon skulle ut och resa så hon kunde skapa sig ett ordentligt internationellt nätverk...(det finns alltså sådana som säger såhär på allvar). Sedan började de diskutera alla sommarfestivaler och festivalminnen. Varpå hon utnämner emmabodafestival som bästa minnet, för där hade hon gjort hela den klassiska festivalgrejen med sin bästa kompis..."jamen du vet, regn, lera och så bodde vi i ett sånt här klassiskt trekantstält". Jag är väl inte hemma i tältbranschen men med tanke på killens reaktion så känns det som det kanske blev lite fel..

Alltså, jag är inte kär i dig.

Det kan man väl inte säga till en vilt främmande människa. Men snart är det verkligen dags att göra reda i situationen.

Första gången gjorde jag den här typiska saken, ni vet när man plötsligt ser ett välbekant ansikte och hejar glatt för det är någon man känner - sen är det visst landshövdingen eller icakassörskan. Så jag mötte den här karln i korridoren på jobbet och hejade glatt för att "det var ju han ju!!" hemifrån. Efter någon dag insåg jag att det inte var det. Att han blev väldigt ställd var väl första tecknet.

Andra gången när jag möter honom i korridoren, går min arbetskollega bara något steg bakom honom. Jag blev jätteglad att se henne så jag lät nästintill len på rösten när jag kurrade fram "hej, min vän!". Först när både rödhåret och den här stackars karln hejade tillbaka, rödhåret med en glad vinkning, kände jag igen killen med det besvärade ansiktsuttrycket.

Tredje gången skulle jag vinka hejdå till skogshuggaren, just då tittar plötsligt den stackars karln fram bakom ett hörn. Och möts av den där galna tjejen som hoppar upp och ner och viftar med armarna samtidigt som hon viftar med ögonfransarna: "Heej, heej!!" Han gjorde faktiskt en helomvändning, han hade säkert glömt nåt.

Varje gång har karln låtit lika rädd och förvånad när han har hälsat tillbaka på den där desperata norrlänningen. Det som är lite besvärande för honom nu är det faktum att han bytt till kvällspass. Ungefär samtidigt som jag har fått alltmer att göra och jobbar över.

Och han kan inte ens gömma sig i vinterförrådet, för där sitter jag och gömmer mig för tomatmannen.

då visste jag att jag var hemma.

En av de första stora tjocka pluggböcker som jag fick stifta bekantskap med på universitetet var en tvådelad historietäckande lunta som handlade om litteraturen i Världen och i Sverige. Ganska torr, akademisk och inget att läsa pärm till pärm. Men något som fick mitt hjärta att blomma var beskrivningen av en personlighet i en bok som jag nu glömt titeln på:

"han framstod som en uppblåst, ideell frasvåffla."

Nå säg mig, är detta inte komplimangen av dem alla? Jag menar, utifrån vad man trycker på så kan det verkligen vara både en komplimang...eller ett nedgörande. Vad vet jag? Iaf var det enda gången som den boken fick mig att skratta. Vilket gjorde att jag höll den boken högt genom alla mina studieår. Skolböcker som får en att le är endast ett fåtal.

BTW, en anledning till att jag läser Bokhora är att där har jag mina gelikar. Och vad får mitt hjärta att bli varmt än bekännelser som att man virar in sina böcker i påsar innan man stoppar boken i handväskan. Förstås. En gång när jag var en arbetande figur blödde mitt hjärta varje gång som den förbaskade matlådan i sin HMpåse gnodde av sig färg på mina älskade böcker i väskan. Det var ju förstås böckerna jag skulle ha stoppat i påsar. Nu när jag införskaffade fint pocketomslag till väskan, inköpt i Uppsala, är jag orolig för att det fina omslaget ska ta skada. Men då stoppar man ju en påse runt den sen! Tack för tipset. Minje, jag är ju nästa Karin med sprethår på Äntligen hemma. Betyder det att jag äntligen ska få jobba med snyggBjörn? Gaowsa.