Monday, January 24, 2011

så här går det: bra. Fötterna upp och huvudet i sanden. Och jag håller ihop. Hela jävla tiden, hela jävla jag. Som något karlssons klister.

Men jag är så sjukt trött. Alla tider på dygnet förutom när jag äntligen får lägga mig i sängen. Då sätter tankarna in. Jag ligger där i mörkret och snurrar och känner hur min kropp värker på alla sätt. Av träning, av trötthet och av allt som bara ligger därimellan.

Och jag är så sjukt glad. Hela tiden. Peppar peppar peppar folk så de ska orka. För jag orkar inte. För jag bryter ihop på alla möjliga omöjliga ställen och tider. Mitt i en träning slår det till och plötsligt rinner tårarna. Eller varför inte på ICA. Eller på jobbet. Och det är ingen idé att försöka göra något annat än att vänta ut det. Gå undan och snorgråta. För att sedan fortsätta. Det enda problemet är att om jag redan tyckte jag var en hopplös varelse så blir det inte bättre när man ligger och gråter på en matta mitt bland 30 andra människor som gör situps.

Och det är inte hans fel. Det är mitt huvud som åker någon slags bergochdalbana som jag glömt att betala för. Det enda jag hör är min egen ensamhet. Min egen omöjlighet.

No comments: