Såhär rastlös har jag aldrig någonsin varit, det känns som mitt inre helt utan förvarning bara upplöses i atomer. Flera gånger om dagen. När så än en dag kan läggas till handlingarna så vet jag inte om jag ska vara tacksam eller förtvivlad. Jag hatar att vara rastlös. Denna känsla har inte varit min tidigare, ensamvarg har inte varit mitt problem utan en fin nödutgång som varit nödvändig. Mitt eget sällskap har varit ok, jag har inte saknat något. Nu saknar jag massor. Jag önskar bara de massorna var lättare att precisera.

hej 30årskris? hej olyckligt kär@nyskildkarl.nu?

Hur i helvete har jag kunnat vara så dum? Av alla problem jag skapat så måste detta platsa på 10itopp?

Jag fick ett sms från detsomvar hjärtat i onsdags: "vad skulle jag göra utan dig? Bäste Aidaho"
Ord jag skulle behöva säga till mig själv istället. Någonstans finns det gamla jag som jag saknar förtvivlat just nu.