andas. andas.

Jag har väldigt lätt för panik. Och ångest. I kombination. Väldigt lätt. Tål inte mycket, jag heller. nä så att. Så när mor började dra i nystanet borde jag ha anat oråd. Hon är bra på det. Så där att man till slut springer i vild förtvivlan till höger och vänster samtidigt för att kunna fatta tag i snörstumpen. Jag börjart känna en viss tvåmånadersstress vad gäller mitt jobbsökande. Börjar känna att jag kanske aldrig kommer få ett jobb. Kanske skriver helt värdelösa ansökansbrev som slängs på en gång. Kanske är totalt dum. Då började mor ha ångest över sitt jobb, hur hon nog snart skulle vara arbetslös och kanske vara tvungen att flytta, vem skulle anställa henne - hon som inte kan nåt, och då vore det kanske bra om syskonen fick bo kvar här och då kanske hon skulle köpa en ny mindre lägenhet där vi skulle bo i någon slags kombination, och hur skulle det bli om båda var arbetslösa och vad kan hon söka vad vad vad säg då vad tycker du jag ska söka....osv, osv.

JAGVETINTEJAGVETINTEJAGVETINTE

Jag måste andas. Lugnt. Det var ett rent skräckscenario som målades upp. Så förutom klimatförändringarna ska jag nu styra upp nya jobb för två. För jag kommer inte kunna andas lugnt innan jag ser att hennes liv tar någon slags riktning.
Varför var hon tvungen att ta upp det där? Nu?

Jag såg bara oss fyra i en liten två inne i stan. Arbetslösa båda två och två tonåringar. Nej mina vänner, det skulle aldrig gå. De skulle hämta mig innan det. De där som har trevliga vita skjortor som de lånar ut.

Ska nu dricka te och se dokumentären om Fogelstadsgruppen. Vad är väl detta mot lite lesbisk passion på 1930talet?