Först så vill de dra in vår ledighet, sedan blir vi varslade och människor står och gråter på produktionsgolvet av frustration och trötthet. När de inte sitter på bussen och gråter över sin ovissa framtid. Sedan arbetar jag alldeles på tok för mycket och gråter på bussen av hunger och trötthet. Och idag stod jag där ensam i mitt vagnbibliotek av burkar när mobilen ringer och jag får veta att min pappa ligger isolerad på Åbos universitetssjukhus på grund av en allvarlig inflammation i hjärtsäcken. Jag stapplade snabbt från vagnarna, tänk själv hur länge skulle jag få betala av en vält vagn med 15*500000kronorsmaterial. Efter att ha blivit hemskickad av chefen, försökt göra mig förstådd i den finska växeln ("PAPPA, HAAAALLLLÅÅÅ, jag vill praa-t-a med min pappa. Han är rund om magen och har en fin mustasch. Har ni honom där?") och gråtit ikapp med pappas fru har jag nu tänkt ge upp den här veckan. Återkom nästa vecka. JAg struntar i det här nu.
Som tröst och istället för att mysa med en gosig katt, har jag krypit upp i soffan med Leilas nya kakbok (beställd igår, i brevinkastet idag - någon på bokus visste). Måttenheterna och bilder på kokostoppar och chokladpavlova lugnar mina nerver.
Jag har förresten lyckats skrämma mig genom den finska växeln och fått prata med pappastackarn, han var väldigt andfådd och har mest vilat ikapp de dödsångesttimmar som han spenderade ensam på ett vandrarhem utanför åbo. Det var kanske inte riktigt en hjärtinfarkt, eller jag vet inte...De sa så först men de tog tillbaka det när jag fick panik. Det han tyckte var jobbigt var att han fick så lite kaffe. Kommer han hem snart och blir frisk lovar jag trotsa den extrainsatta bevakningen på jobbet och plocka hem Selectakaffeautomaten till honom. Eller så rullar jag ner den till packen så får de köra den i vakuumpaketeringen och köra den med lastbil. Bara för honom.
No comments:
Post a Comment