Vem är det jag har retat?

Så nu era små puddingar ska ni lyssna på mig. JAg vet att jag har svårt att övertala er till att följa den superba serien "sjukhuset". Säkra källor berättar även att det BLIR en säsong till. Nu radas de goda tingen upp sig. Vad händer då? JOOOO, ni förstår, nu börjar en halvtimmes program varje dag med NIGELLA, vår egen lilla köksgudinna ska lära oss matlagning express - INTE bara banan och mjölk, blyger. Så du måste kolla...Och när kan man då njuta av denna kreation? Jo på 4an kl halv 8 på kvällarna. Vänta nu...På 3an kl halv 8 är det ju...Sjukhuset. RAVGNI!!! som vänner till mig skulle säga. Vad göra, vad göra? Vem är det som har planerat att göra mig gråtfärdig?

På bussen hem från jobbet idag hamnade jag bredvid barnvagnen eftersom jag måste åka när hälften av stans invånare ska åka från ena sidan stan till den andra. I barnvagen satt en snorig, dreglande unge som var väldigt upptagen med att nysa sig själv i handen. Tills jag kom och satt mig med min reflex dinglande från jackan, plötsligt såg jag en knubbig, slemmig barnhand greppa tag om min reflex och stoppade den i munnen. Några nanosekunder funderade jag på att göra upp ett illvrål, men då skulle jag väl ha väckt den stackars slitna modern ur sin dvala. Allvarligt, hon såg så sliten ut så jag var rädd att jag hade satt mig bredvid ett förklätt monster. Därför valde jag den plågade främlingsminen av ett påtvingat leende som egentligen döljer paniken. Sedan när ungf*n var så snäll att sluta suga på min reflex så greppade ungen tag i mitt byxben. Jag tror han ville torka av handen...Jag älskar barn. Men idag var det verkligen mina barn, dina ungj***lar.

Annars har mitt arbete inneburit att jag läser igen på bussen, det är väldigt skönt att sitta i den arla morgonen och njuta av en bok. Om man nu kan påstå att man njuter av "en sorts kärlek" av Ray Kluun. Av andra bloggar har jag förstått att det är en väldigt sorglig bok, den sanna skildringen av en mans hantering av fruns bröstcancer. Men än så länge känner jag bara hur blodet kokar på mig, han är FÖR ärlig (paradoxalt..) Jag vägrar skriva en ÄKTA mans hantering..Jag förstår inte hans värderingar av ett öppet förhållande (för sin egen del då, eftersom frun har fullt upp med att ta bort bröst och bli skallig för att kunna göra detsamma på sitt håll), jag förstår inte hur FAN han kan välja att bli avsugen av en okänd kvinna i en hiss i Miami när hans fru ligger i Amsterdam och försöker få ihop sin krackelerade värld och samtidigt ta hand om deras 1åriga dotter. Till hösten ska det visst komma en fortsättning, ett efter fruns bortgång och hans nya äktenskap - hur går man vidare?, för han träffade ju en ny när hans fru höll på att dö...JAg kommer inte ta i den boken med tång, jag har fullt upp med att inte kasta boken i huvudet på de karlstackare som kliver på bussen på morgnarna. Ska den här boken få mig att gråta så är det av frustration.