Monday, June 8, 2009

Eller så ska man inte säga så mycket

det här med kollegor är verkligen klurigt. Man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till dom. Ska man betrakta varandra som en enda stor och något avlägsen familj eller ska man försöka hålla skenet uppe om en mental superhälsa och stort intellekt (hålla dom på armars avstånd och själv hålla mun)? Jag har dumt nog en slags korsblandad syn på det hela. Särskilt om det är en trevlig karl...hello, biologisk klocka..Nya kollegor i min ålder är alltid trevligt att ta kontakt med. Om det är på ett förnuftigt och samlat plan. Inte det plan man befinner sig när excel just har tjongat sitt femte felmeddelande (%%%%&&/desktop&%/aidaho is not accessible!!) i ansiktet på en och man har skrikit högt/svurit/slagit näven i bordet så skärmen lyfte...Man hämtar ny, trevlig, intelligent och snäll kollega. Man pekar på skärm och säger JAG....VILL....KOPPLA...IHOP...SÅDANA...HÄR...SIDOR..PÅ ...NÄTET...MED...EXCEL...
Han är tyst en stund och frågar försynt: du menar länka?
Man kokar en stund över att han vågar spela besserwisser och än mer över att man i stundens galenskap inte kommer ihåg att det heter länka (jösses, jag är inte författare, jag är bara bloggare). Sedan förklarar jag felmeddelandet ("det säger att jag inte är tillgänglig!") och ser ett visst leende krusa sig i ena mungipan, då tänker man tyst att "det är tur att du är söt när du ler". Tror ni det kommer fram något felmeddelande när han sätter sig bredvid, som god pedagog? Tror ni det funkar när han provar? Tror ni man blir alldeles stum och glömmer tacka för hjälpen? Tror ni man väser tyst till excel "din lömske f**n, sluta håna mig, nästa gång är det bäst att det är ett reellt problem och ett rejält!"

Som den gode kontorsråtta jag är och snart gammal tant i gamet vet jag att man aldrig ska lämna sig kvar i ett problem. Nu ska vi problemgranska... en person som jag önskar skulle få ett bra intryck av mig har just sett en högst personlig och inte så fager sida hos mig. Problemlösning: jag måste nu satsa allt jag har på rätt kort, göra honom imponerad på det område jag just felat. kunskapsområdet...ordförrådet..intellektet. Metod: som ett barn av idag, googlar jag min nu till kunskap. Problemet är att jag inte riktigt kan bestämma mig för ett område. Ska jag satsa på de senaste tilläggen till SAOL? Eller hur vårt samhälle skulle må bättre av nymalthusianismen (uttal någon)? Om utgången av det böhmiska kvinnokriget? Eller gårdagens EUval, fast då är jag ute på tunn is när jag endast klarade 7 av 10 partibeteckningar i tidningen idag?

Hur som helst måste det vara ett ämne som är lätt att glida in på, han får inte märka att jag försöker imponera. Tänk vad mycket man skulle få gjort om man bara jobbade i ett arkiv, ensam.. Som min familj brukar förvanska Lasse åberg:
Gå fort och le mycket, så är det ingen som hör vad du säger...

3 comments:

Bokomaten.. said...

Du BORDE vara författare, sötnos, nu fick jag lilla sambon att skratta sig halvt fördärvad också..;-) "din lömske f*n" ... och jag tror bannemig jag ska börja gå fort och le mycket på jobbet nu... funkar bättre än att gömma sig på sitt kontor där man kan bli överfallen hela tiden och inte kommer undan... efter alla grodor jag kläckt ur mig på sistone tog jag igår till flykten under skrivbordet och låtsades fippla med lite sladdar för att undvika konfrontation.. det är terminsavslut och folk verkar på något vis få panik över sina försenade böcker... NU? När det är somar och ingen annan kommer vilja ha dem? Varför hade de inte panik i januari över de böcker de inte lämnade i november...

Aidaho said...

hahahaha :D denna bittra slutledningsförmåga som verkar vara få förunnat i arbetslivet :D fortsätt kura, du är snart på varmare bredgrader, men akta att bli kvar i den ställningen. Det är ingen höjdare med ryggskott!

hälsa sambon :)

Badskan said...

Älskade vän!
Du behöver inte imponera - det är ju det du redan har gjort! Han kommer aldrig att glömma dig seru :)

Kommer man inte ganska långt med att låsas att man inte kan och få lite fägring vid bordet?

Jag tror nog att jag skulle välja den taktiken men en härlig blandning av ödmjukhet