Tuesday, December 1, 2009

jag gjorde det. Jag ringde det där samtalet och nu är jag ett steg närmare arbetslöshet. Min chef lät väldigt likgiltig, jag hade en surrealistisk känsla av att han inte kände igen min röst. Men känslan av att aldrig behöva åka tillbaka är obeskrivlig.

3 comments:

Bokomaten said...

Good for you! Önskar jag hade samma råge i kroppen.:-)

Aidaho said...

uschaligen som jag var nervös innan så är det nog väldigt lite råge, vi kanske ska jobba på det där? :)

Bokomaten.. said...

Ja, mer råg åt folket.. har ägnat hela eftermiddag åt att drömma om vad jag skulle göra om jag var arbetslös.. men det dök up att det kanske skulle bli verklighet pga neddragningar knöt sig ändå knutan i magen...