Saturday, December 12, 2009



Ok. Jag har fattat. Jag har fattat att du verkligen inte vill ha med mig att göra. Det måste ha varit en jävla pina för dig att jag så uppenbart ville ha dig. Att du inte kom undan mig utan var tvungen att stå ut med mig VARJE JÄVLA DAG på jobbet. Jag gjorde mig till ett fån. Om det är till någon hjälp så känner jag mig som ett större fån än vad du ens kan tycka att jag var.

Jag vaknar svettig av alla tankar som rinner av mig varje morgon, jag tvingar bort dom som man tvingar bort huvudvärk med alvedon, jag bannar mig själv och drar upp varje liten sak du gjorde mig illa, varje gång jag kände mig fel, ful och i vägen. Jag låter dig sänka mig, trots att du inte ens är kvar. Din tystnad är ditt medgivande. Jag tillåter mig inte öppna de minnen av de fina saker du gjorde. Din blick under den långa luggen, den är inte min längre.

Men varför kan du inte låta mitt huvud vara? Är det här jag som går vidare? Är det att gå vidare att varje morgon uppgivet ta spegelbilden som ett hån? Är de här patetiska tårarna att gå vidare? Är det att gå vidare att sitta på en middag med mannen som en gång var min stora kärlek och ändå behöva gråta på toaletten för att han är inte längre du? Att han den fina människan ändå inte tar sig förbi det lilla hinder som är du?

Fan ta dig för att jag älskar.

No comments: