jag har läst...

Joyce Carol Oates - Älskade syster

"Julen 1996 påträffades den sexåriga barnstjärnan och skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey mördad i källaren till familjens hus i Colorado. Mordet visade tecken på sexuell brutalitet och fallet väckte enormt mediaintresse. Hur kunde någon förgripa sig på flickan och lämna henne att dö, när resten av familjen sov några våningar ovanför? Fallet, som har kommit att bli ett av de mest omtalade i USA, är fortfarande olöst.
Joyce Carol Oates ger i Älskade syster sin version. Genom brodern Skylers ångestfyllda anteckningar tio år efter mordet berättas historien om en dysfunktionell familj besatt av skönhet och pengar. En värld där småflickor drillas till isprinsessor och tabloiderna utgör verkligheten. Liksom i Blonde (2001) tar Oates en verklig händelse, och ger den sitt eget tänkbara slut."

Jag anser Blonde är en min absoluta läsupplevelse efter tonårsuppvaknandet till Borta med vinden. Joyce Carol Oates är de dysfunktionellas drottning, fantastiskt mörk och kryper under huden på både den fiktive huvudrollen och läsaren. Hon är helt enkelt för svår att stå emot. Men denna gång slukas hon med en viss eftersmak. För som i Blonde väjer JCO inte för att verkligen gå på djupet och gräva fram allt det innersta i människans garderob. Och när det gäller Marilyn Monroe så är den mytbilden så etablerad att det är snart svårt att förstå att människan faktiskt har levt. Men nu tar JCO upp en verklig händelse som inte har så många år på nacken, därför drar jag en snabb slutsats att många av de människor som drabbades i denna olycka fortfarande finns i livet. Och då räcker det inte att svära sig fri på en halv sida i inledningen och åberopa konstnärlig frihet. Inte om man sedan verkligen gräver sig lös i dysfunktionalitet. För vid bläddrandet av sidorna så får man verkligen känslan av hat och förakt. Från JCO? Och mer än en gång föreslår författaren att man ska leta upp det som inte skrivs ut i boken på nätet. Av vana trogen slukar jag boken men jag kan inte riktigt släppa obehaget förrän jag slår bort tanken om verklighetsanknytning. En läsupplevelse med bitter eftersmak.

Ni som har läst, tycker ni att JCO kan komma undan med konstnärlig frihet?