idag sprang jag från min mobil hemma i hallen. När jag kom hem hade jag ett antal missade samtal från nära och kära plus ett alldeles nytt nummer. Jag ringde upp för att kolla:

växel: hejduharkommittill**l**omdupratarmedemmahurkanjaghjälpadeej?
jag: ...öh, hej. Det här aidaho, jag tror någon har ringt mig.
Sen började en minst sagt bisarr konversation där en mycket hjälpsam tjej försökte hjälpa en mycket trött person som inte riktigt visste vad hon höll på med. Hon i växeln försökte verkligen komma på vem som kunde ha sökt mig, särskilt med tanke på att det var så tidigt också. Inte alla på kontoret hade ju börjat då. Kan jag ha beställt någon service och kanske blivit uppringd av någon av säljare eller tekniker?
Väldigt slut på energi och mat satt jag som ett vresigt barn i andra änden och ville bara veta VEM hade sökt mig och varför? Var det någon reklam, så var jag inte intresserad.

Till slut körde receptionisten fast och vi enades om att personen säkert skulle höra av sig utifall den ville nåt. Just innan vi lade på så sa hon i växeln att ändå kände igen mitt namn så något borde det vara. Kanske hon fick dåligt samvete och ville trösta mig. Själv blev jag alldeles iskall...
Jag: ursäkta, men vart hade jag kommit sa du egentligen?
Hon i växeln: **l**om
Jag: okdåvetjagtackskaduhatackhej!

herrejössesherrejösses. Det var ju min växeltelefonist! Jag hade ju ringt upp mitt eget jobb. Det där tidiga obesvarade numret var ju jag själv som försökt spåra min mobil från arbetstelefon.

Ny regel i mitt hushåll: först mat, sen telefon.