det var i alla fall värt kötiden.

Jag var kallad till arbetsförmedlingen idag för att få träffa min handledare Christer. Jag rafsade ihop mina betyg, mig själv och lite annat som skulle fixas i farten. Inte riktigt återhämtad efter förkylningen virade jag den stora halsduken runt huvudet och den något smutsiga tröjan.

En christer för mig är en jämnrund man med tunt hår och foton på barnbarnen på kontorsbordet. han är runt femtioplus. Min christer var runt trettiofem och jämnsnygg över hela sig. Inga foton, ingen ring. När han ropade in mig på rummet så var jag så förvirrad och faktiskt något störd över den falska markandsföringen att jag ifrågasatte om det inte vore bättre att vi inväntade christer. Han intygade sin existens och jag lyssnade på honom med en djup rynka i pannan.

Jag tycker de kunde ha förvarnat mig i alla fall. Då hade jag inte tagit tröjan med tandkrämsfläckar och försökt fixat till frisyren. Och jobbat på den grammatiska delen av det svenska språket. Nu försökte jag säga allt i en mening, mellan snorattackerna.

Vilka ögon säger jag bara.

Det är inte sant. Det är inte sant.

Det slog mig nyss att det är den 25:e idag. Jag är inte längre luspank! Jag har råd att gå och dricka kaffe någonstans. Och det kommer jag på nu!!När halva dagen har gått.

Fick även ett lovely brev från förmedlingen, måste söka jobb.

Kan man ta mjölkpaketen i morgonrocksficka?

Tisdag för min del.
9.00 ICA handla mat och saker till tåget
10.30 AF Basinfo...vad det nu är?
12.00 Body Pump
13.30 Packa
17.00 Tåg
20.00 Leta reda på pappa
21.00 Äta middag?

Vilket innebär att jag NU måste springa till ICA i morgonrock, oborstade tänder och stripigt hår.

Igår blev jag i alla fall påmind om tidiga morgnar och sena eftermiddagar i väntan på skolbussen. Den eviga snålblåsten i denna stad. Försvinner egentligen inte förrän isen har lagt sig på sjön. Igår försökte jag ta mig från ena änden av gågatan till den andra änden. Gav upp efter halva. Fy sjutton vad kallt det blåste. Långt innanför strumplästen.

som musspår i vit snö

Jag borde verkligen inte skriva något mer idag. Men har märkt ett intressant fenomen, för er stackare som följer detta ting kallad aidas blogg kanske ni minns ett intetsägande inlägg om stora bokstäver på internet? Att min dator förstorade all text till en storlek värdig Optikernas gluttatavla. Well, nu har felsökningen nått fram. Nu har storleken krympt. Nu ser det mest ut som världens minsta myra vandrar över insnöad öken. Åter tillbaka till att mest se på bloggarnas bilder, eller leka sherlock med förstoringsglas.

Passerade nyss köket där min kära skrutt skulle baka kaka. Söthjärtat hade utifrån receptet "150 grader, 40 minuter." ställt köksuret och startat ugnen. Bara det att hon utgick ifrån att de där 40 minuterna var nedräkning till när hon fick börja med smeten. Som en lång startsträcka. Och till det hade hon ställt köksuret. Ibland är man hjälplöst opedagogisk och helt genom skadeglad storasyster. Gud, vad jag inte kunde sluta skratta.

Varför man inte ska vänta med saker till sista minuten. Vart är alla mina betygshandlingar? Varför har jag inga papper på att jag har sommarjobbat i storkök?

Hörni älsklingar, ni har ringt mig under veckan. Och jag varit nästintill ohövlig. Inte långt ifrån. JAg ber så hemskt mycket om ursäkt. Ena dagen hade vi inbördeskrig, den andra dagen var det flytthjälp och lite andra grejor. Har känt mig ordentligt disträ. Ber om ursäkt!