Ooops.

Jag lider av skräck för att göra bort mig, jag bara hatar det. Eller rättare sagt, jag hatar detdär ögonblicket när man börjar inse åt vilket håll det barkar hän..Att veta att man vilken sekund som helst blir avslöjad. Den där sekunden när man förtvivlat letar i sin hjärna efter en lösning, en snabb sådan. Nå. Apropå detta.

Kom över ett klipp på youtube där Britney gör sin scencomeback på MTV VMA 2007. Hon ska framföra sin nya låt Gimme more. De vid nu välkända orden It's Britney bitch börjar själva framträdandet och sedan smäller allt igång. Och nu kunde jag bara inte se hela klippet, jag fick ont i magen. För hennes blick när hon så självsäkert snurrar runt för att möta publikens blickar...Aj aj aj. Plötsligt fick i alla fall jag lite perspektiv - vad är väl mina tabbar mot detta. För den insikt som plötsligt finns i hennes ögon och som sedan övergår i någonslags panik, den är precis den rädsla jag pratar om. Den insikten att nu har det barkat hän. Det är tio gånger värre än när man står vid mjölkdisken och sjunger högt med i mp3låten i öronen och plötsligt inser att någon står bredvid.

Var det så dags då att slås av insikten att "det här var kanske inte som jag hade tänkt mig"?