Confessiontime.

Jag är en boknörd. Det vet jag nog. Men jag älskar min bokhylla, sömnlösa nätter kan spenderas med blicken vandrandes över hyllorna, smekandes bokryggar. Och är det något som gör mig ledsen är att se bokhyllor som inte får utveckla sin pontential, som inte får visa vad de går för utan bara bära upp någon futtig porslinsgroda. Nej, prydnadsaker är inte godtagbara som den bärande delen i en bokhyllesamling. Jag har spenderat helgen, min lediga helg, med att läsa bokbloggar och främst min favorit Trashionista, en amerikansk blogg med fokus på chicklit. Jag ÄLSKAR chicklit och därmed även bloggen. Bloggen har hållts igång i tre år nu, vilket innebär att jag har läst VÄLDIGT många inlägg i helgen och då främst de med boktips. Min önskelista på böcker har exploderat, det är precis som min kropp helt enkelt reagerar med en allergisk reaktion på mitt alltmer allvarliga köpstopp efter bokrean. Egentligen, jag har så många olästa böcker i mina hyllor att jag borde vara sysselsatt flera år framöver. Men hur kul är det? Och adlibris medlemsserver skulle nog helt enkelt krackelera under min önskelista.

Vad är då chicklit? Ni vet, de här böckerna man brukar kunna inhandla på olika större mataffärer och busstationer. De böckerna som ofelbart har en långhårig man med stenhårda bröstvårtor och något vitt skynke draperat kring kroppen som av en händelse har gått sönder. Skynket, inte kroppen. Och sedan ligger det någon flickstackare (mager, vacker, blond) antingen vid mannens fötter, runt hans hals eller klamrandes i hans famn. Harlequin brukar förlagsnamnet vara. Ehum....det är inte chicklit. Även om jag i vissa dåliga fall undrar vad som är skillnaden. Och ibland så kan jag hitta gamla harlequinböcker som har tryckts om enligt de nya chicklitramarna, med andra ord bara bytt omslag. Nej, chicklitens stora genomslag var med Bridget Jones och eventuella frågetecken nu är inte trovärdiga. Bridget kan man inte ha missat. När sedan Marian Keyes äntrade scenen fick genren sin egna drottning, Danielle Steel var aldrig påtänkt. Danielle är mer Harlequin, enligt mig. Sedan har genren verkligen exploderat. De känns igen på sina färggrälla omslag, de brukar ha kroppsdelar eller fjärilar eller nåt annat myspysigt.

Som exempelvis de här.

Handlingen uppfyller oftast något av dessa kriterier

Kvinna i 25-35 årsåldern, en problematisk familj alternativt kompisgäng, issues från det förgångna, ett arbete som inte är karriärsdanande, ett obefintligt kärleksliv, ett behov av nya vägval.

Det som är underbart är att dessa kriterier är möjliga att placera in i olika subgenrer vilket har utvecklats främst i det stora landet i väster. Där har chicklit genrer som ska tillfredställa den pryde, den mindre pryde, den övernaturliga fenomenintresserade, den som är nyförälder, den som har vuxna barn, den kristne osv. Själv har jag förkärlek för de böcker som sysslar mest med problematisk uppväxt kontra obefintligt kärleksliv och personer som behöver en spark i baken. Eventuella utarbetade och bedragna småbarnsmammor går bort. Jag tror det är någon identifikationsgrej. Det kanske säger något om mig som läsare att de två chicklitböcker jag läser nu heter "me and mr Darcy" (mr Darcy från the land of Jane Austen, för den som inte läst Stolthet och fördom eller för den delen grinat framför den 6 timmar långa kostymfilmen) och "remind me again why I need a man".

Kritiken mot chicklit är oftast att det är skräplitteratur, ur ett feministiskt perspektiv är det komplicerat. Är det en genre som fördummar eller belyser? Samtidigt är det en genre som det ses ned på, för att det är för kvinnor av kvinnor. Oftast. Och ok, det finns en massa dåligt skräp inom genren. Men även pärlor som jag tror och hoppas ska gå till historien. Tyvärr ska sägas att om man ser till historien så har kvinnor verkligen svårt att hamna inom kanons murar och risken finns att genren gör att murarna fortsätter vara intakta. Däremot så är Jane Austen fortfarande ett känt namn, skulle hon ha skrivit böcker idag skulle det räknas inom chicklit.

Ett långt stycke boknörderi från min sida. Jag har dagdrömt om att öppna min egna bokhandel med bara chicklit. Själv skulle jag husera affären iförd min klänning och bahytt a la Austen. Karlar utan kostym och hatt göra sig icke besvär att försöka komma genom dörren. Sedan skulle jag ha afternoon tea varje eftermiddag.

Förresten hittade jag lite nya bloggar, bland annat om en kvinna som är gilmore girls fanatisk och bloggar inlägg om sin strävan att bli en gilmore. Vad jag tycker om med nätet är att man kan alltid hitta någon som är lika knasig som du själv är. Jag har även hittat diverse bokhandlartips som ska besökas när jag far till New York. Förresten tänker jag då bo på det nyöppnade bokhotellet som har tagit boknörderiet till nya extrema nivåer...