Att få hänga en stund, äta glass på stortorget med solen i ryggen. En liten hand som skänker stor värme. Bästaste finaste.

Idag fick jag bevittna ett särdeles förtjusande bokbyte på bibblan: På barnavdelningen utbröt ett större slagsmål mellan flicka, 5 år, och pojke, samma årskull. Den bidragande orsaken var boken om Julia. Och det var inte så att bägge ville ha den. Orsaken till slagsmålet var att flickan älskade boken om Julia. Det var faktiskt den bästa bok hon visste. Därför tyckte hon att pojken skulle få uppleva samma läsupplevelse. Det var ren omtanke.

Så såg inte pojken på det hela. Han skulle då rakt inte läsa boken om julia. Det var i detta konflikten uppstod och eskalerade med ordentlig fart och ljudeffekt.

Jag tror jag just har sett en ny utvecklingsmöjlighet för bibliotekariens vardag. Stoppa all dålig läsning och hjälpa låntagare till varje pris.

allt för rubrikerna.

det händer inte ofta. Men imorse chockade jag världen och stoppade tvättstugan full med kläder INNAN strömmen ens gått igång. I väntan på ljuset så städade jag innergården. I smällkallt norrländskt mörker. I de enda rena kläder jag hade och tandkräm över halva ansiktet.

Nästa steg är att möjligtvis kasta de döda blommor som hopat sig på balkongen. När jag förklarade för min bästaste vän att jag försökte rädda blommorna på balkongen, så frågade hon försynt om jag försökte hindra dem från hoppa. Det är väl det närmsta sanningen vi kommer. Vill ju hålla mig väl med grannarna.

När jag så skrotade runt där på innergården så funderade jag en del på den nyhet som går att läsa på en nyhetssajt nära dig. Följer du tvunderhållningen på fredagar lär du nog vara medveten om det redan. Så vi svenskar tenderar att upphöja människor in absurdum. Som den här människan som började som gift med en bloggare. Bloggaren retade gallfeber på många. Sen blev han författare. Och väldigt älskad för att ha avslöjat sig som fin och kulturell. konstigt nog så har inte hans nu före detta fru gjort det. Hon blir gravid med en annan personlighet som är känd för att fota sådana där avklädda. Den gravida säger sedan att hon nog kommer ha den stränga rollen i föräldraskapet, utdelandes slag (sic!) och förbud för hon gillar ändå inte sådana där saker...

Och varför går jag och funderar på det här, kan man ju undra. Jag undrar med. Jag gillar ingen av de inblandade och försöker undvika minsta rubrik med dessa. Men det kan ha att göra med de vänner som just förlorat sitt planerade barn. Som längtade ihjäl sig, som är världens bästa föräldrar och verkligen ville få äran att ta hand om ett liv till. Och så blev det inte. Jag önskade att jag kunde gå hem, stryka med svart tusch över denna artikel så de ska slippa läsa den till deras frukostkaffe.

bamseplåster går över åldersgränser.

att smygslänga soporna i majbrasan misslyckades totalt eftersom jag glömde soporna på tåget. Men lika glad är jag för det. Man kan säga att jag gjorde en mycket illa planerad men ändå genomförd manifestation. Sopsorterat och klart, jag känner att mitt avlämnade skräp kommer verkligen sitta som klacken i foten på den där maffian.

Jag har hängt med en liten tvååring. Vi har klättrat på fåtöljer, skrikit oss genom nätterna, ätit riskakor med kidneybönor, druckit salladsdressing, spelat på pianon, ätit kaffe med tesked, klättrat på klätterställning, somnat i gungan, somnat under kyldisken på ica, kastat leksaker på grannarna på nedervåningen, flörtat med gubbar på bussen och i fikakön, provat nya kläder, hällt vinäger på nya kläder, pussats, druckit välling,ramlat på rullgruset och skrikit oss blå av ilska, jagat pojken som lekte med leksakerna som vi skulle ha. Man kan inte tro det skiljer 25 år mellan oss.

Kräsen ska man inte vara.

och lilltjejen och jag åt middag tillsammans igår: kokt gädda, pepparrotssås och grönkålsstuvning. "mmmmmm, gott!!!" sade hon. Jasåru, sa jag..

Sen åt hon upp det jag hade lämnat på min tallrik också.

för allt kaffe i columbia

Lilltjejen sover. Tack Gode Gud. Jag måste ta piller för att lugna ner min kaffestinna mage.

Tillbaka till de young days.

Nu minns jag varför det var så himla tröttsamt att gå på vuxenfest när man var barn. För de barn som var bjudna fick helt enkelt fylla de långa tråkiga stunderna när vuxna bara åt eller pratade, med att springa runt. Runt, runt, runt. Och helst skrika för full hals av ren ysterhet.

Det är fantastiskt att barn inte är hesa mer ofta. Och att de aldrig får träningsvärk dagen efter.

30årskalaset fortsätter, men nu börjar det märkas att timman är sen. Mycket barnagråt.

man måste skaffa sig ett nytt perspektiv.

Idag var jag inte nådig. Idag var det endast min goda uppfostran som stoppade mig/smällde mig över käften. Tyst min mun så får du socker. Ut,ut,ut stormade jag ur grottan och ner på stan. När jag är förbannad måste jag gå, gå vart som helst bara ilskan får fortsätta ut genom benen och ner i marken. För varje steg. så där gick jag och tjurade och letade fel på allt och alla. Det är inte svårt att hitta när du väl har börjat leta.

Så gick jag in på Åhlens och hittade ännu en anledning att sura. Juldekorationer. De satte fram julsakerna i flera led när jag stormade in. Jag kände att jag blev än surare tant. För det var ju för tidigt (egentligen inte, va?). Men så hörde jag det lilla barnet i barnvagnen bakom mig:

- Mamma, mamma! Titta, dom ska ha KALAS!! Dom ska ha ett fint kalas!!

Nå, var inte det ett perspektiv att anamma, så säg?

Vem är det jag har retat?

Så nu era små puddingar ska ni lyssna på mig. JAg vet att jag har svårt att övertala er till att följa den superba serien "sjukhuset". Säkra källor berättar även att det BLIR en säsong till. Nu radas de goda tingen upp sig. Vad händer då? JOOOO, ni förstår, nu börjar en halvtimmes program varje dag med NIGELLA, vår egen lilla köksgudinna ska lära oss matlagning express - INTE bara banan och mjölk, blyger. Så du måste kolla...Och när kan man då njuta av denna kreation? Jo på 4an kl halv 8 på kvällarna. Vänta nu...På 3an kl halv 8 är det ju...Sjukhuset. RAVGNI!!! som vänner till mig skulle säga. Vad göra, vad göra? Vem är det som har planerat att göra mig gråtfärdig?

På bussen hem från jobbet idag hamnade jag bredvid barnvagnen eftersom jag måste åka när hälften av stans invånare ska åka från ena sidan stan till den andra. I barnvagen satt en snorig, dreglande unge som var väldigt upptagen med att nysa sig själv i handen. Tills jag kom och satt mig med min reflex dinglande från jackan, plötsligt såg jag en knubbig, slemmig barnhand greppa tag om min reflex och stoppade den i munnen. Några nanosekunder funderade jag på att göra upp ett illvrål, men då skulle jag väl ha väckt den stackars slitna modern ur sin dvala. Allvarligt, hon såg så sliten ut så jag var rädd att jag hade satt mig bredvid ett förklätt monster. Därför valde jag den plågade främlingsminen av ett påtvingat leende som egentligen döljer paniken. Sedan när ungf*n var så snäll att sluta suga på min reflex så greppade ungen tag i mitt byxben. Jag tror han ville torka av handen...Jag älskar barn. Men idag var det verkligen mina barn, dina ungj***lar.

Annars har mitt arbete inneburit att jag läser igen på bussen, det är väldigt skönt att sitta i den arla morgonen och njuta av en bok. Om man nu kan påstå att man njuter av "en sorts kärlek" av Ray Kluun. Av andra bloggar har jag förstått att det är en väldigt sorglig bok, den sanna skildringen av en mans hantering av fruns bröstcancer. Men än så länge känner jag bara hur blodet kokar på mig, han är FÖR ärlig (paradoxalt..) Jag vägrar skriva en ÄKTA mans hantering..Jag förstår inte hans värderingar av ett öppet förhållande (för sin egen del då, eftersom frun har fullt upp med att ta bort bröst och bli skallig för att kunna göra detsamma på sitt håll), jag förstår inte hur FAN han kan välja att bli avsugen av en okänd kvinna i en hiss i Miami när hans fru ligger i Amsterdam och försöker få ihop sin krackelerade värld och samtidigt ta hand om deras 1åriga dotter. Till hösten ska det visst komma en fortsättning, ett efter fruns bortgång och hans nya äktenskap - hur går man vidare?, för han träffade ju en ny när hans fru höll på att dö...JAg kommer inte ta i den boken med tång, jag har fullt upp med att inte kasta boken i huvudet på de karlstackare som kliver på bussen på morgnarna. Ska den här boken få mig att gråta så är det av frustration.