Monday, October 27, 2008

not my proudest moment.

I tonåren led jag väldigt hårt av det stora abret mensvärk. Det tog kål på mig en gång i månaden. Jag var lite som den här fågeln i buren hos professor dumbledore i harry potter. Jag antändes och förkolnade och på tredje dagen uppstånden.(..var det verkligen i harry potter jag läste om det?? Mental notering, kolla upp tredje dagen.)

I alla fall, den värken lyckades jag övervinna i mina tidiga tjugo år..men nu är den vännen tillbaka. Värre än någonsin eller bara vad jag minns. Igår låg jag i fosterställning varvat med framstupa sidoläge. Över telefon körde blyger andningsövningar, vattnet kan vi väl säga hade redan gått. Knogarna körde jag med jämna mellanrum i väggen. Så mot kvällen stillnade värken och jag lallade omkring, lycklig med alvedon i kroppen.

klockan fem imorse vaknade jag av att värken var tillbaka, en härlig arbetsdag låg framför mig och jag bet i kudden. Hela förmiddagen stod jag uppallad mot en vagn, när jag inte stod inne på toa med pannan mot det svala handfatet. Att sitta på kontorsstolen var inte ett alternativ. Det enda jag hade för min inre syn var den stackars kvinna som spydde av mensvärk, i direktsänd tv. Plötsligt hade jag all förståelse för henne. Efter lunchen var det färdigthavt. Jag var nere för räkning och hade redan skrämt upp varenda karl på avdelningen. Skulle bara köpa lite ipren, sen skulle jag hem och ligga under täcket. Mödosamt, ungefär som ferdinands mamma på julafton, vankade jag till stan.

På apoteket hittar jag inte kontokortet. Inte någonstans. Var hade jag det sist? I fickan på jobbet. När jag skulle betala lunch.Vanka tillbaka till jobbet. Krypa på golvet på alla toaletter jag besökt under dagen, alla avdelningsgolv inklusive förrådet och skrämma upp alla karlar än en gång.

Vanka från jobbet, ringa banken för att spärra kortet. Plats 145 i kön. Efter 70 svordomsramsor svarar Micke. Micke lär ha haft en fin historia att berätta på eftermiddagskaffet. För en mycket stirrig kvinna med stora andningsproblem och små tjoande (för att släppa ut smärtan) ville få kortet spärrat.
-ja, nu när kortet är spärrat så behöver ju jag....ehhh...pengar....kan jag ta ut pengar på banken?
-...........ja, det är väl ungefär det du kan göra på en bank..., säger micke, .....om du har en legitimation förstås!
Tack ska du ha, micke, hur mycket du än ställer dig tvivlande till saken är jag faktiskt myndig och innehar leg.

På banken hade de visst Sveriges samlade PRO på besök. Där står jag som en saltstod och försöker andas mig genom smärtorna, när jag plötsligt inser att jag inte har den minsta aning om vad mitt kontonummer är. det är som ett enda stort mörkerhål i mitt huvud, hjärnan kan bara bokstavera till smärtlindring nu. När så det blir min tur att stapla fram till kassan tar jag tag i bänken ställer mig i 90 grader och börjar gråta, med pannan vid skyddsglaset. jag orkade inte mer. Jag lyckades skrämma upp den stackars bankkvinnan som hämtade beredskap, men till slut efter några telefonsamtal fick jag mina pengar. Jag kände mig så dum och skamsen, allt jag ville var att få krypa ner i hotellsängen, med virad fleece runt magen. Istället fick jag 3 timmar ofrivillig ångest. Och det hjälper inte ipren mot. Det står inte på paketet i alla fall.

2 comments:

Anonymous said...

Den bilden jag fick i mitt huvud av ditt inlägg säger mer än 1000 ord...stackars, stackars Aidaho...skickar en stor kram, inlindad i fleccefilt och med en silverbricka där det ligger Ipren (stor ask). Samt en whiskey (i absolut nödfall).

Aidaho said...

jag försökte verkligen förmedla ett stort *tynn om*scenario. Här på botten med mina systrar..*blink, blink* den där whiskey skulle sitta som paddan i väggen, ett schmäck helt enkelt.

nu skall blodbadet fortsätta i tvättstugan.

Miss ya, honey!