Det händer en hel del för tillfället och jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna smälta allting.

Jag har fått jobb
bara sådär. Att gå från dagdrivare till rutiner är som vanligt en chock. jobbet ligger en bit utanför centrum så dosen vardagsmotion har ökat 100 procent.

Jag fick äntligen tag i bostad
så nu är jag inte längre sambo. -jag fick plocka upp mina saker som varit magasinerade i flera år. Jag har mitt namn på dörren och på kontraktet.

Skogshuggaren och jag
är inte ett problem längre. jag kan sova. jag klarar tänka på annat. Det gamla exet som jag springer på titt som tätt är inte heller ett problem. Hjärtat är lugnt.

krämporna har blivit värre
det är kanske åldern men kroppen börjar bli mer påtaglig. På fel sätt.

Vänner
Med flytten så har jag både kommit längre bort från viktiga människor och närmre andra viktiga människor. Jag kan inte riktigt vänja mig vid tanken, längtan kan golva en mellan varven.

Förändringar
två viktiga människor kommer snart att bli mer frånvarande i mitt liv när de far iväg på två års jobb i det stora äpplet. Hur jag ska klara den saknaden är obegripligt.

När jag har mycket att fundera på så läser jag eller ser på film. Eller bara sorterar mina böcker.

så här svårt ska det väl inte vara?

jag har varit på kollisionskurs med omvärlden under en period. Lägenhetstjafs, en hemkommen kombo, oväntade nyheter som satte mig ur spel och mensvärk. Igår kändes det helt hopplöst. Jag var redo att slänga in handduken.

Idag har jag samlat in goda saker för att orka, lämpligt dagen till ära.
*en liten pojke som kramade om sin pappa
*ett lurigt leende och soliga ögon från dalmasen
*fina ord i sms från pappa
*fina ord från mamma
*ett avslut i en lägenhetsfråga
*söndagsmiddag med nybakat bröd, soppa och hummus.
*semmelbak med kombo
*titta på min väns bröllopsbilder
*nygräddade bullar med mjölk till kvällsfika
*sophie zelmani på spotify
*en vän i telefonen

Hårt mot de hårda.

SMS till livsakuten 00.20

"en hektisk kväll måste jag säga. Först första fikat med *** på fyra veckor, ren självbehärskning att inte självantända och glittra som ett helt tivoli. Sen safarijakt i lägenheten för att få ut alla nyinflyttade djurarter som landat i min lägenhet under dagen. Vet inte ens vad hälften var för nåt, vill inte veta. Sen en lång diskussion med min syster för att förklara att hon måste kolla nästa gång hon kommenterar på bloggar eftersom mitt loggin ligger som default. Vilket gör att varenda tonårsblogg hemma länkar till min blogg...försökte bara undvika att nämna detta. Får se hur länge det tar innan jag är upptäckt. Och hur har din dag varit?"

dags för nästa fas.

Jag-har-mens-och-mensvärk-och-om-du-säger-ett-ord-till-så-kommer-jag-bita-dig-i-näsan-alternativt-skrika-rakt-ut.

harettfruktansvärthumöridagsåpassadig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Du har möjligtvis inte lite choklad som jag kan få?

not my proudest moment.

I tonåren led jag väldigt hårt av det stora abret mensvärk. Det tog kål på mig en gång i månaden. Jag var lite som den här fågeln i buren hos professor dumbledore i harry potter. Jag antändes och förkolnade och på tredje dagen uppstånden.(..var det verkligen i harry potter jag läste om det?? Mental notering, kolla upp tredje dagen.)

I alla fall, den värken lyckades jag övervinna i mina tidiga tjugo år..men nu är den vännen tillbaka. Värre än någonsin eller bara vad jag minns. Igår låg jag i fosterställning varvat med framstupa sidoläge. Över telefon körde blyger andningsövningar, vattnet kan vi väl säga hade redan gått. Knogarna körde jag med jämna mellanrum i väggen. Så mot kvällen stillnade värken och jag lallade omkring, lycklig med alvedon i kroppen.

klockan fem imorse vaknade jag av att värken var tillbaka, en härlig arbetsdag låg framför mig och jag bet i kudden. Hela förmiddagen stod jag uppallad mot en vagn, när jag inte stod inne på toa med pannan mot det svala handfatet. Att sitta på kontorsstolen var inte ett alternativ. Det enda jag hade för min inre syn var den stackars kvinna som spydde av mensvärk, i direktsänd tv. Plötsligt hade jag all förståelse för henne. Efter lunchen var det färdigthavt. Jag var nere för räkning och hade redan skrämt upp varenda karl på avdelningen. Skulle bara köpa lite ipren, sen skulle jag hem och ligga under täcket. Mödosamt, ungefär som ferdinands mamma på julafton, vankade jag till stan.

På apoteket hittar jag inte kontokortet. Inte någonstans. Var hade jag det sist? I fickan på jobbet. När jag skulle betala lunch.Vanka tillbaka till jobbet. Krypa på golvet på alla toaletter jag besökt under dagen, alla avdelningsgolv inklusive förrådet och skrämma upp alla karlar än en gång.

Vanka från jobbet, ringa banken för att spärra kortet. Plats 145 i kön. Efter 70 svordomsramsor svarar Micke. Micke lär ha haft en fin historia att berätta på eftermiddagskaffet. För en mycket stirrig kvinna med stora andningsproblem och små tjoande (för att släppa ut smärtan) ville få kortet spärrat.
-ja, nu när kortet är spärrat så behöver ju jag....ehhh...pengar....kan jag ta ut pengar på banken?
-...........ja, det är väl ungefär det du kan göra på en bank..., säger micke, .....om du har en legitimation förstås!
Tack ska du ha, micke, hur mycket du än ställer dig tvivlande till saken är jag faktiskt myndig och innehar leg.

På banken hade de visst Sveriges samlade PRO på besök. Där står jag som en saltstod och försöker andas mig genom smärtorna, när jag plötsligt inser att jag inte har den minsta aning om vad mitt kontonummer är. det är som ett enda stort mörkerhål i mitt huvud, hjärnan kan bara bokstavera till smärtlindring nu. När så det blir min tur att stapla fram till kassan tar jag tag i bänken ställer mig i 90 grader och börjar gråta, med pannan vid skyddsglaset. jag orkade inte mer. Jag lyckades skrämma upp den stackars bankkvinnan som hämtade beredskap, men till slut efter några telefonsamtal fick jag mina pengar. Jag kände mig så dum och skamsen, allt jag ville var att få krypa ner i hotellsängen, med virad fleece runt magen. Istället fick jag 3 timmar ofrivillig ångest. Och det hjälper inte ipren mot. Det står inte på paketet i alla fall.

Livet på en gata.

Ibland blir livet så skrämmande och kärt på samma gång. Att du kan gå på din sida gatan samtidigt som livet förändras en smula för en annan människa på andra sidan gatan.

Lite försenad, av gammal vana, kastade jag mig ut från trapphuset för att möta upp mina vänner. När jag sneddar över vår innergård hör jag en förskräcklig smäll, följt av en dovare smäll. När jag korsar huvudleden kommer ambulanserna på rad i hög hastighet, men jag följer dem aldrig med blicken utan koncentrerar mig på bilen som står och väntar på mig på andra sidan gatan. När jag så sätter mig i bilen och vi börjar rulla inser jag att något har hänt alldeles runt hörnet. När vi kör ut ser vi olyckan, bildelarna ligger längs körbanan som skräp någon slängt i farten. På den ena bilen saknas den främre delen, vi tror först den har kört rakt in i huset och studsat tillbaka, tills vi ser den bil som tryckts in mellan bilen och den sviktande tegelväggen. På den tilltryckta bilen försöker de förtvivlat få ut de som sitter i bilen.

Tysta far vi förbi den långa bilkö som redan bildats och vi spekulerar lite över det som måste ha hänt. Eftersom vi är på väg till de mörka skogarna ringer vi runt till människor med tillgång till internet och radio, men inte så många nyheter så nära inpå olyckan. Jag ringer även mina nära och kära som jag vet har anledning att vista sig på platsen för olyckan och blir lättad när jag får tag på dem. Sedan fortsätter vi vår dag och har trevligt och njuter av en lugn höstdag i fjällvärlden. Vattnet forsar, blåbären smakar blåbär där vi hukar oss över blomstrena i skogen, färgerna sprakar och luften är hög. Ett behövligt luftombyte och jag känner mig så otroligt harmonisk.

När jag kommer tillbaka till bilen och tar fram telefonen har jag ett missat samtal. När jag ringer upp, tror jag det handlar om planerna inför morgondagens båtfärd.

Men istället är det en förtvivlad människa i andra änden av telefonen. Som sitter i en bil som följer ambulansen till ett större norrländskt sjukhus. I ambulansen ligger den bästa kompisen.

Vi brukar prata om en sanning och en verklighet, men idag var min verklighet att jag gick över rätt övergångsställe och väntade vid rätt gatuhörn. Jag satt mig i rätt bil och upplevde en höstdag i fjällnatur. Bara på andra sidan gatan upplevde en vän en annan verklighet. En verklighet som plötsligt förändrade livsriktningen.

Jag ber för de människor som var inblandade i denna olycka, och jag ber även för de oroliga människor runt ikring. Jag hoppas verkligen att de klarar sig.

Besked.

Det blev inget.

söp bort mitt förstånd och provade för första gången det här med krogflörtning. det gjorde både två oerhört obekväma och generade.

Här hemma skriker lillkattan sig sönder och samman i löpångest. Hon verkar inte förstå när jag säger att jag förstår henne, att vi sitter i samma båt.

Min fina vän föreslog snöpning på båda. Det vore ett alternativ som något. Förutom att min ångest har inte nått samma höjder som lillspetan. Än iaf.

inga besked.

Jag har insett en sak idag. Det finns en anledning till varför mina jobbkvällar kan fortsätta in absurdum. Det är för att de jag försöker skrämma till hanlding genom utropsteckensmail, röda, på morgonen inte kommer till jobbet på sin sida jordklotet förrän flera timmar sedan. Då jag börjar ge upp hoppet om handling då loggar de på, kastar sig över mina mail och går till handling. Sen sprutar svaren in. Lagom till sen eftermiddag. Varför kliva upp astidigt varje morgon? Man borde få ha mer flexibel arbetstid när man arbetar med människor på andra sidan jordklotet. Eller för den delen Irland.


Nej, inget besked om intervju eller inte.

Har just lagt från mig mina kläder i en hög på sängkanten, och svartpelle har kurat som en rund boll i ren njutning över att kunna ta besittning över något så varmt och gosigt.

Har idag blivit beskylld av olika källor, säkra sådana, att vara ordentligt sur och grinig. Och jag funderar över varför folk inte vill vara med mig. Jag är som vargen i Bamse. Men vem är min lilla råtta då?

upp och ner, hit och dit

Efter min måndag på nya äventyr så försöker jag komma tillbaka till min vardag i limbon. Och allt känns upp och ner. Något har hänt i mig, en förhoppning och en känsla om en nystart och tanken att det finns ett annat alternativ till det jag håller på att harva i just nu, och jag kan inte vänta nog på att något ska förändras. Ett klartecken från något nytt, det känns som jag står vid dörren och väntar på att den ska öppnas. Samtidigt som jag viftar med dörren bakom mig och hoppas att vinddraget ska ta med mig. Jag är väldigt fladdrig just nu, jag blir inte klok på mig själv.

Jag är lägenhetsvakt för tillfället och bara det borde lätta mitt humör, jag har min vän tillbaka i stan och på fredag har vi after work med min slutna avdelning. Men inget klaffar, min vän och jag går om varandra, after worken får inte sluta som förra gången (dessutom är jag alldeles för osäker på min egna sociala kompetens utanför våra rockar) och kattskrällena låter mig inte sova.

Imorgon är en annan dag. Då kanske jag vet...vad jag ska ha för kläder på mig på afterworken....och om jag ska på en till arbetsintervju...