jag klarar inte ens av stålmannen.

I mina unga år var min stora favorit Greta Garbo. Jag hade aldrig sett en film med henne, men var fullständigt fascinerad av den mytologiska ikon som skapats. Så sval och mystisk. Ingen visste nåt om henne. Hon var helt enkelt höjden av skönhet och mysticism. Jag var helt inne på att bli som Greta. Hemlighetsfull, cool till gränsen kylig. Jag vill flyta in i mängden och ändå synas, en sorgsen samtidigt stark själ. Det går väl sådär. Att påstå att mina coola utstrålning slår folk med häpnad vore förmätet. Det händer hela tiden andra saker som slår folk med häpnad.

*jag framställer mig själv som ett pervo inför min nya chef
*jag sitter och mumlar för mig själv när jag skriver på datorn, och börjar sedan gapskratta högt åt ett mail. Det kan folk lätt misstolka för att jag skrattar åt mig själv.
*jag söker sex under andra människors skrivbord
*jag har konstant kommunikationsproblem pga språkförbistring

och idag gjorde jag mig allmänt känd på hela avdelningsplanet. Vid den kända eftermiddagsfikatiden satt vi och drack kaffe tillsammans i det stora och fullsatta fikarummet, i godan ro. Några stolar bort sitter min kollega och retas med mig. För att ge igen tänker jag helt enkelt nypa honom i armen. jag sträcker ut min arm och strävar nå honom, jag sträääcker mig än längre i sidled och tippar över. Med en skräll rasar jag av min stol och in under bordet.

Den otroligt läckre hantverkarmannen som jag har haft ett gott öga till under alla dessa månader satt vid bordet bredvid, jag behöver nog inte längre bekymra mig om hur jag ska skapa kontakt med karln. Han skrattade så han satt smörgåsen i fel strupe. Därför var det lite svårt att avgöra vilket av det som gjorde att tårarna rann på honom.

Jag tror jag kan avregistrera min anmälan till kursen "how to talk the talk, how to walk the walk". Vi måste helt enkelt börja på mer grundnivå, "how to sit on chair without bilbälte and armstöd".