Jag har bearbetat hela januari och dess bergochdalbana genom att läsa Ladies av johan Hakelius i sakta mak. Alla dessa galna kvinnor som levt på denna jord. Eller främst på den lilla ö vi kallar Storbritannien.

Nu tycker bibblan att jag skulle ha lämnat tillbaka denna för längesen. Vi är väldigt osams för jag tycker de borde kunna göra ett undantag. Det är ju inte en bok, det är ett andningssnöre.

Men klart! Jag ska ju läsa Emma!

Till och med Jane Austen skrev ju om Emma att "Jag ska ha en hjältinna som ingen utom jag kommer att tycka särskilt mycket om".

Lite som jag känner mig.

Jag har snart rusat genom 1400 sidor Andres Lokko och jag är helt hänförd. Böckerna är full av hundöron med låttips som ska kollas upp på Spotify. Min kusin förfärades över att jag behandlade bibbloböcker på detta sätt, jag har ingen ursäkt förutom att jag lovar att släta ut dom sen. Jag vill bara att boken ska känna sig läst och älskad. Hundöron är tecken på att något har fastnat. För egen del skulle jag kunna gifta mig med böckerna för att bara få sätta dess namn bredvid mitt på dörren.

Ett dåligt kort, jag vet. Men kollar du mellan hustaken ser du nåt ljusgrönt skimmer. Det är björkarna. Björkarna! Äntligen!

nu börjar det!! Nu kommer vår och vi går mot en trevlig höst.

så underbart att gå mot en fin vårhelg med en trevlig katalog i handen!
Särskilt när den är välpackad med trevliga nyheter 8när jag får välja):

Torgny Lindgren skriver sina minnen. Norrländska skrönor, ja tack.
Mia Öström berättar om Florence Nightengale i en garderob. Något annat än det förväntade.
Sigrid combüchen skriver om en författares motiv. Bakom ett fasligt vackert omslag.
Inger Edelfeldt samtalar med djävulen.
Line Blikstad börjar med Elvis. (känner vi inte igen detta från "jävla John!"?)
Fina Maria Sveland ska än en gång svepa in oss i sitt grepp.
Martina Lowden följer upp med Album 2.
Aino Trosell skriver om kvinnan i Dalarna. Det är svält, det är 1800tal, det är norrland. Det är bra.
Stig Dagerman nytrycks i galet snygga böcker.
Käbi Laretei fortsätter berätta.
Katarina Kieri bryr sig om allt.
Karl Olov Knausgård börjar berätta om sin kamp. Ingen kort historia.
Carole Martinez har ett broderat hjärta.
Margaret Atwood ser syndaflodens år.
Erica Jong förför demonerna.
Samtidigt som Maria Sveland skriver förordet till feministklassikern.
CajsaStina berättar om sin pappa.
Många spännande namn skriver om Strindberg.
Keith richards skriver om sig själv.
Gud finns i Sverige, i alla fall i formandet av landet, berättar Göran Hägg.
När Lasse Bergström hellre riktar lampan mot Hollywood.
Jan Hedh är upptagen med 277 kakor.
Allt om mat samlar allt om mat i en bok.
Malou von Sivers besöker Rosendahls och samlar recept. Har vi glömt Monika Ahlberg?
klara Desser går från klarhet till klarhet.
FestLinnea från NY står för de obligatoriska macarons.
Mannerström gör svensk jul, vem annars säger jag?

Topp fem över pepp:
Knausgård - ständigt detta peppande. Särskilt hos vår största bokblogg.
Cajsastina - berättar om sin far Ted Åkerström, en historia jag väntat på.
Allt om Mat - snygg kokbok och äntligen allt!
Erica jong - erkänn detta kan vara riktigt bra.
Martina Lowden och Annina Rabe i ett album - oh the joy!

sockersöndag

Dagen till ära vaknade jag med ett dovt huvud som under de kommande timmarna kom att utveckla sig som jag befarade. Kroppen blir som sirap och huvudet som ett rejält stenblock, solitt, fyrkantigt och svingandes mot något hårt.
På eftermiddagen träffade jag småbarnsfamiljen från igår och idag var tonen en annan. Hela bunten var som kantstött, övertrött och skör. Till skillnad från mig så har dock föräldrarna ifråga ett tålamod som skulle göra mandela stolt. Själv gömde jag mig på toan emellanåt och lutade mitt huvud mot den svala keramiken (förhoppningsvis någorlunda städad).

Med ett huvud som detta kan matförtäringen slås ur spel och dagen har kryssat fram mellan metallsmakande kaffe, kakor på ett fik, ostbågar och cocacola och kiwimousse. Jag har nu försökt staga upp stigen med lins-och tomatsoppa. Det finns hopp om förbättring.

För er del kan jag bara säga: Modernistas utgåva av Andres Lokkos krönikor är helt ljuvligt fenomenala. Jag försöker komma förbi det något tråkiga omslag men gläds åt den genomtänkta formgivningen i kombination med Lokkos härligt flytande språk. 300 sidor har forsat fram och boken är redan full av hundöron, nostalgisk av alla musikreferenser från mina tonår så kommer snart en spotifylista (detta underbara verktyg) att sammanställas. Nu vill jag bara på nåt sätt komma undan mitt bokköpsstopp (ganska naturligt med en tom plånbok som fladdrar i den norrländska vinden) och införskaffa den fina boxen. Bookydarling gillar också.

jag har beställt en lyckatill-present till mina vänner som flyger på nya äventyr i höst. The Best Things to Do in New York 1001 Ideas av Caitlin Leffel och Jacob Lehman känns som en bra utmaning under 2 års tid i det stora äpplet. De får då inte komma hem innan några uppdrag är avbockade. Jag hoppas bara att det inte syns att jag spräckt bokryggen innan jag slår in boken. Jag vill ju bocka för de som inte får göras innan jag är på besök.

ett andra intryck.

Aöex Schulman hade jag en ganska god bild av, trodde jag. Och i den bilden ingick inte att jag skulle sträckläsa hans skildring av pappan och gråta de sista 30 sidorna så jag hade svårt att se orden.

Ni andra har väl läst för länge sen, men jösses vad jag fick omvärdera karln.
Nu vill jag bara krama på min pappa.



Läs "skynda att älska"! -ta honom sedan på orden.

Audrey Niffenegger - Her fearful symmetry

Audrey Niffenegger har hittills kommit ut med en bok på svenska, den finns även att hyra som film i en butik nära dig, en något tillskruvad kärlekshistoria om en bibliotekarie i Chicago och hans strävan att få leva sitt liv med sin älskade. Problemet, det lilla, är att han drabbas av tidsresor.
Niffeneggers nästa bok kommer nu i sommar och är en översättning av "Her fearful symmetry" som jag har läst i påsk. Även denna bok har sina oanade vinklingar av historien som jag gör mitt bästa för att svälja. Historien utspelar sig i London, eller främst runt Highgate Cemetery. Det handlar om familjehemligheter, familjeband, syskonskap, kärlek och döden. Och att hantera livet i allt detta.

En kvinna dör i cancer och lämnar sin lägenhet i London till sina syskonbarn. Två tjejer i tjugoårsåldern som lämnar sina föräldrar i Amerika och bosätter sig i London, främman från allt som de känner till. Snart lär de känna London, sina grannar och kvinnan som lämnade lägenheten till dem.

Författaren har till hjälp markörer som London, historia, kärlek, udda personligheter och litteratur. Som Calliope skriver: Vilken anglofil biliofil med viktorianska, historiska böjelser kan låta bli att älska det? Jag kan till viss del hålla med henne, efter att ha till stor del sträckläst boken. Dessa personer är så lätt att ta till hjärtat efter bara några sidor. De friseras inte till det bästa, oavsett de mindre attraktiva sidorna så vill jag att det ska gå dem väl. Men författaren lyckas verkligen att tänja gränserna för vad jag kan gå med på. För historien tar lite oväntade stigar och jag vill verkligen säga att jag kan ta allt, men ibland hoppar jag över några sidor i känslan "nej, det här vill jag inte ha med".

Men i slutänden kan jag säga att det var en bra bok, det ska bli kul att läsa den på svenska och se om översättningen kan behålla magin. Fina bokomaten har också läst och gillar.

För egen del skulle jag vilja besöka Highgate Cemetery nästa gång jag är i London. Inte helt otippat.

varför inte läsa om världens bästa bok "blonde" tillsammans med bokcirkeln i P1 i vår? Jag ser fram mot att lyssna på dessa diskussioner eftersom de lyckats samla riktigt intressanta personer: Åsa Linderborg, Carin Mannheimer och Jan Guillou. Nu väntar jag mig osande diskussioner om denna bok, Joyce Carol Oates kan om någon väcka känslor. Det fick jag själv uppleva efter en het diskussion gällande "älskade syster".

Under tiden som vi väntar på första avsnittet kan ni lyssna på tidigare avsnitt i podden, bland annat kan ni höra leif gw persson diskutera Alberteserien (Cora Sandel) tillsammans med Agneta Klingspor.

Mitt nyårslöfte fortsätter framåt. Andra delen av Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad-serie är avklarad. Tankar hittills: fantastiskt språk och vackert.
Men storyn? Henrik Lange har gjort en träffsäker sammanfattning.

True blood, true översättning.

Hos Fiji finns goda nyheter. Bonniers ska äntligen ställa saker och ting till rätta, ny översättning och nytt omslag. Charlaine Harris, må du nu förlåta Sverige.

tanke som slog mig flera gånger under min läsning av tjuvarnas stad:

om Dan Brown någonsin skulle lära sig att skriva så skulle han kunna skriva något sånt här.

Lättläst, läsningen tog cirka två timmar
Ett väldigt drivet språk, men till skillnad från Brown, ryskt vackert (trots att en amerikan står bakom boken)
Spänning, men samtidigt inte bara fokus på de ständiga flykten
Precis lagom med mästrande och lektioner i rysslands upplevelser av 2WW
stort minus är den inledande historien som inte tillför boken någonting (som Dan Browns försök till metaroman)
Till skillnad från Brown får läsaren verkligen en bra bild av huvudrollsinnehavarna och deras kamp och väg till vänskap

Här en bättre recension av boken

på penguins hemsida finns i alla fall roliga nyheter. Ny bok med jamie kommer dels på svenska (jamies amerika) men på engelska kommer jamie does, där jamie besöker följande städer och provar på deras mattradition - "Marrakesh, Athens, Venice, Andalucia, Stockholm and the Midi Pyrenees region of France." Låter väldigt spännande!

Samtidigt så firas jamies tio år som kung på matscenen med nyutgåvor av tidigare böcker. Jag tycker de påminner väldigt om nigel Slaters klassiker. Snygga var de i alla fall.

jag var på en författarföreläsning nu ikväll. Längst bak satt jag med mitt virkprojekt i knät. När den magiska stunden var över sprang jag hemåt med den nyinköpta boken, kröp upp i soffan och läääste. Möjligtvis en av de starkaste böcker jag någonsin läst. Helt som en magsmäll och fantastiskt magisk.

Författaren avslutade sitt föredrag med följande ord:
"som svar på frågan, varför man ska läsa något så tungt? Det är för att man ska orka leva. Jag väljer inte någon sida i mitt författande av denna bok, jag vill inte skriva läsaren på näsan och visa vad som ska kännas i en scen. Det är för att läsaren ska komma så nära livet som bara möjligt."

vad minns du egentligen?

alltså, det är galet kallt ute. Det är enligt säker källa bara 19 grader minus, men det känns som att krocka med ett genomskinligt isberg när man går utanför dörren. På väg hem från affären mötte jag en kvinna i skotermundering (minus hjälm då). I centrala björkbyn. Och jag avundades henne.

Hemma fanns bara att krypa under alla filtar och öppna nyförvärvet från bibblan. "Noll noll: decenniet som förändrade världen" är ett fullkomligt lysande dokument över en tidsera inte alltför långt bort i vårt minne. Jag kan bara säga, ett lysande urval av skribenter. Kapitlet "last days of Rock" skrivet av Kristin Lundell får mina tår att kollra sig av lycka. Kapitlet om mat, skrivet av Ann-Helen Meyer von bremen, likaså. Anders Mildner kapitel om internets påverkan under decenniet är helt lysande. Ja, så här kan jag fortsätta. Men det har jag inte tid med. Jag ska fortsätta läsa.

ett väldigt påtagligt bokrus pågår hemma hos mig, tillika i mitt huvud. Jag håller på med en massa bra böcker samtidigt, mitt febriga huvud uppfattar det inte som ett problem utan ser fina trådar som växlar mellan bokpärmarna. Därför kan jag inte säga vilken jag tycker är mest fenomenal. Men jag tror jag är ensam om att se kopplingarna mellan Virginia Woolfs dagböcker, Per Anders Fogelströms stadenserie, Rowlings Potterböcker och Lev Grossman the magician.

Den sista kan väl absolut ses som mitt boktips för idag. En mer skarp Potter kanske?

jag har läst...

Joyce Carol Oates - Älskade syster

"Julen 1996 påträffades den sexåriga barnstjärnan och skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey mördad i källaren till familjens hus i Colorado. Mordet visade tecken på sexuell brutalitet och fallet väckte enormt mediaintresse. Hur kunde någon förgripa sig på flickan och lämna henne att dö, när resten av familjen sov några våningar ovanför? Fallet, som har kommit att bli ett av de mest omtalade i USA, är fortfarande olöst.
Joyce Carol Oates ger i Älskade syster sin version. Genom brodern Skylers ångestfyllda anteckningar tio år efter mordet berättas historien om en dysfunktionell familj besatt av skönhet och pengar. En värld där småflickor drillas till isprinsessor och tabloiderna utgör verkligheten. Liksom i Blonde (2001) tar Oates en verklig händelse, och ger den sitt eget tänkbara slut."

Jag anser Blonde är en min absoluta läsupplevelse efter tonårsuppvaknandet till Borta med vinden. Joyce Carol Oates är de dysfunktionellas drottning, fantastiskt mörk och kryper under huden på både den fiktive huvudrollen och läsaren. Hon är helt enkelt för svår att stå emot. Men denna gång slukas hon med en viss eftersmak. För som i Blonde väjer JCO inte för att verkligen gå på djupet och gräva fram allt det innersta i människans garderob. Och när det gäller Marilyn Monroe så är den mytbilden så etablerad att det är snart svårt att förstå att människan faktiskt har levt. Men nu tar JCO upp en verklig händelse som inte har så många år på nacken, därför drar jag en snabb slutsats att många av de människor som drabbades i denna olycka fortfarande finns i livet. Och då räcker det inte att svära sig fri på en halv sida i inledningen och åberopa konstnärlig frihet. Inte om man sedan verkligen gräver sig lös i dysfunktionalitet. För vid bläddrandet av sidorna så får man verkligen känslan av hat och förakt. Från JCO? Och mer än en gång föreslår författaren att man ska leta upp det som inte skrivs ut i boken på nätet. Av vana trogen slukar jag boken men jag kan inte riktigt släppa obehaget förrän jag slår bort tanken om verklighetsanknytning. En läsupplevelse med bitter eftersmak.

Ni som har läst, tycker ni att JCO kan komma undan med konstnärlig frihet?

ett annat nyårslöfte som kan kräva lite mer.

Önskelista: Up for Renewal: What Magazines Taught Me About Love, Sex, and Starting Over av Cathy Alter

Cathy Alter hamnar i något som jag skulle definiera *livskris* och bestämmer sig för att försöka göra något åt sitt liv. Hon känner sig i behov av någon slags guidning och vänder sig till ett media som finns ganska lättillgängligt i dagens samhälle: de glossiga magasinen riktade främst till kvinnor. Hon väljer ut 9 stycker olika magasin och bestämmer sig för att i ett år framåt följa deras råd. Utan att ifrågasätta. Varje månad ett speciellt område: hälsa, träning,matlagning, kärlek, sex, arbete och så vidare. För att riktigt ge sig själv (och omgivningen, skulle jag gissa)en utmaning börjar hon även dejta under denna period.

Ett snyggt omslag också.

Bookslut har läst
likaså Writemeg

boktips som nästan kan räknas som nyårslöfte.

Önsklista: Howards End is on the landing av Susan Hill

En författare ger sig själv löftet att under ett år kanske inte läsa alla böcker i sina bågnande bokhyllor men i alla fall en stor del av de. Ett beslut taget när hon i jakt på en bok, ramlar över alla dessa andra bortglömda och icke lästa inköp. En bra utmuntran gissar jag och dessutom så när alla mina böcker är nedpackade i lådor så borde det vara ok att införskaffa och läsa om någon annans bokhyllor.

utförligt beskriven hos Nonsuch book och hos Bookreview.

jag har läst...

smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander av Elisabeth Åsbrink

"Journalisten Elisabeth Åsbrink har skrivit en avslöjande bok om ett av de mest omdebatterade teaterprojekten i Sverige och om de brutala morden på två polismän i Malexander våren 1999. Här får vi en unik insyn i vad som egentligen hände bakom kulisserna; de medverkandes skuld och ansvar blottläggs. Pjäsen Sju tre skrevs av Lars Norén i samarbete med tre tungt kriminella män. Två av dem var nazister. Dagen efter den sista föreställningen av Sju tre rånade en av dem, Tony Olsson, Östgöta Enskilda Bank i Kisa, och deltog också i morden på de två poliserna i Malexander. Elisabeth Åsbrink har gjort intervjuer med skådespelarna både på fängelset och i frihet samt haft tillgång till deras brevväxling. Hon har också tagit del av exklusivt arbetsmaterial från Lars Noréns privata arkiv, läst opublicerade dagboksanteckningar och granskat hemligstämplade dokument. Dessutom har hon fått unika intervjuer med alla ansvariga för det kontroversiella projektet. För första gången kan delar av manuset till Sju tre publiceras, bland annat den hårt omdebatterade nionde scenen, där de nazistiska åsikterna uttryckts. Fanns det ett samband mellan teaterarbetet och morden? Elisabeth Åsbrink ger svaret i sin orädda och utmanande bok. "

Vilken otroligt fängslande bok. Jag var alldeles fast från sida ett och var knappt kontaktbar när jag släpade med mig boken överallt. Fikaköer, missade busshållplatser och kallnande kaffekoppar. Det väldigt personliga närvaron av journalisten Elisabeth och en ständig känsla av att nu/snart kommer det gå åt skogen. Så otroligt bra. Sista kapitlen med rånet i malexander, dödskjutningen och rättegången lästes med magknip. Mycket kom tillbaka från rubrikerna på löpsedlarna, men boken gjorde det mer djuplodande. Särskilt porträttet av Isa kan inte släppa mina tankar. Jag hoppas verkligen ni tar er tid att läsa.