Umeå

Jag försökte verkligen att intala mig att allt skulle bli bra så fort jag stod på gammal mark igen, men hemkänslan infann sig aldrig. Jag kände mig som en tjuv som förtvivlat försökte rycka tillbaks mina vänner ett halvår till tiden före min avresa. Jag ville verkligen inte att allt ska vara ett minne blott. Men den tanken infann sig även hos mig efter ett litet tag. Man försöker komma på vad man ska prata om för vad har man nu för referensramar, allt sitter i minnen.
Dessutom ska allt ske på tidsbegränsad möten, det går inte att sitta tillsammans i timmar för att vaggas in i trygghet och värme. Det finns alltid något runt hörnet som förväntas hända eller är planerat. Man har inte råd med bakslag.

Men om jag inte är hemma i Umeå längre, vad är då mitt hem?