Otacksamhet märks

Mor Tutas förkylning har blommat ut i intensiv städorgie och det gäller att hålla fast vid sakerna som man håller kär. Ibland kanske man inte ser funktionerna eller skönheten på samma sätt. När jag kom hem idag och öppnade skafferiet så fann jag min högst vackra och moderna blomkruka där inne i mörkret på ett hyllplan. Till bredden fylld med röda linser.
Fast det förstås, den funktionen är ju bättre än någon om man ska dra upp mitt forna blomliv.

Är totalt känslokall vad gäller blommors liv och väl, detta kan frambringa skrockande smågliringar och klapp på huvud från omgivningen. För utom från kära mor som tappert försöker rädda det som räddas kan ifrån min framfart. Somrarna är ett aber. Kära mor har en tendens att fly fältet och pröva sina vingar för längre perioder under sommaren, då nödgas hon lämna blommorna i min gisslan. Ett scenario som skapar gråt och tandagnissel hos alla inblandade. Man måste vara tålig för att överleva. Det borde vara nåt man kan lära de små gröna liven. Varför ska man skämma bort sådant liv när vi annat levande får lära oss livets hårda skola vart efter? Det kan gå bra de gånger jag helt enkelt glömmer bort blommorna...i flera veckor. Lite regn kan råda bot på det mesta.
Det är värre när jag plötsligt drabbas av minnessamvete och bestämmer mig göda för allt det bortglömda. Eller som den gången när jag på något sätt som ingen fattar lyckades få till skållhett vatten som jag sedan vattnade alla uteväxter med. När jag sedan nöjd betraktade blomhavet märkte jag hur växterna kokade, bokstavligt.

När jag kommer hem är det första jag blir visad de blommor som jag INTE får röra.

Varför jag har en så vacker blomkruka? Fick en i examenspresent, funderar på att ta ett kort och skicka till givaren, bara för att visa upp dess nuvarande status.