Det här har verkligen inte varit en rolig vecka. JAg är faktiskt inte alls glad. Första vecka efter semestern, jag får bända upp arbetsdatorn och särskilt min mailbox, jag börjar vara backup för min semestrande arbetskollega och får domen. Ett i taget.
Jag häpnar över det faktum att folk verkligen tror att det ska bli bättre av att fråga mig, att de ens ids skicka mail till mig och be om hjälp. Hela måndagens 11 arbetstimmar gick till att läsa enbart mail och försöka lösa de problemen. På tisdagen gick min kollega på semester med orden det kommer inte vara några problem. Det mesta är lugnt. Jo, tjenare. Dels har jag fått flera olika direktiv från avdelningschefer som jag försökt lösa, jag har fått utstå flera telefonsamtal med upprörda personer, men det värsta av allt som grämer mig mest. Jag har varit för stressad och gjort alldeles för många fel. En del som gått att rätta till snabbt. En del större som inte är lösta än och som ställde till det för hela avdelningen. Plus att min chef tog ledigt halva veckan vilket gjorde att jag var tvungen att ringa chefen och fråga om hjälp. JAg har en snäll chef, jag gillar chefen. Han skäller inte på en gång, inte jämt ialla fall. Men jag anar, intalar mig, att jag nog har gjort honom besviken.
Dessutom så fick jag beskedet jag halvt har väntat mig. JAg måste sluta på avdelningen. JAg kommer inte vara kvar i slutet av augusti. I all stress och alla problem så bestämmer sig chefen för att underrätta mig. På ett sätt är jag väldigt tacksam för att han sade det, i andra fall har jag hört om andra underrättelsesätt. Men det var fel tillfälle. Han avslutade med att säga att jag väl känt på mig det. JAg kunde inte säga något annat än ja. Det var en fråga om kompetens fick jag förstå. HAns ord har jag återkommit till flera gånger denna vecka när jag slagit huvudet i tangentbordet. För i slutänden är det så att jag jobbat där flera månader och borde veta vad jag håller på med. Men ändå är hjärnan som teflon. Och jag intalar mig att det är därför jag måste gå. Det är säkert inte så.
Vid ett avdelningsmöte blev vi underrättade om att endast mindre förändringar, nästan inga skulle drabba oss vid indragningarna. Det är vad jag är. Endast en mindre förändring. Det var min tanke när jag 17.48 på en fredagkväll släckte ner avdelningen för helgen. Då hade jag slitit mitt hår över excel i flera timmar när en och en av dem gick hem. För vad de vill ha är inte en människa som behöver 11 timmar per dag för att kunna utföra sitt och till viss del en annans, jobb.
Som tur var har jag kära, underbara vänner som slitit mig upp under veckan. OCh nu när jag sitter här har jag bitterljuv country.
No comments:
Post a Comment