Harry, min harry.

Så Harry är klar. Sagan har nått sitt slut. Att läsa den på engelska var ok. Fast är det så smart att läsa en serie i 7 delar till största del för att sedan avsluta med le grande finale på engelska. Nej. För plötsligt är vart enda ord fullkomligt okänt. Första ord att grubbla över...wand. Jaha, trollspö, ok, då läser vi om sidan. Och boken, handlingen, jag grät på slutet. Vi satt i bilen och jag hade längtat hela veckan efter denna stund när jag inte skulle behöva slita mig från boken för att hålla utkik efter busshållplats, nej, jag kunde lugnt försjunka i de sista 150 sidorna utan att bry mig om omvärlden. Mamma skulle köra, skrotten skulle sitta bak med sitt älskade aftonblad, lyckan var gjord...trodde jag. Med en halvtimme kvar insåg jag att jag var tvungen att sluta. För det första ville mor ha sällskap, men inte att hon erkände det utan gjorde den klassiska, ställde en fråga väntade svar, väntade några minuter till omvärlden kopplade bort igen för att sedan fortsätta på sitt ämne. Ok, det är väl ok. Sedan blev det mer dramatiskt, min mor körde bilen mitt ute i skogen när vi plötsligt hamnade mitt i ett genrep inför en flyguppvisning. Min mor blev alldeles till sig och hade hon inte haft fönstret uppvevat skulle hon nog ha hängt halvvägs ut. Nu var hennes stirriga blick till 90 procent ovanför trädtopparna samtidigt som hon skpade sitt egna soundtrack till uppvisningen. Själv skrek jag mest - KOLLA VÄGEN!!! Och Det var spännande värre med både mötande och tvära kurvor. Till slut tvingade vi henne att stanna bilen och kliva ur. Sedan kunde jag inte fortsätta min läsning eftersom hjärtat bultade för hårt. Men så låg jag sedan i min säng ute i vildmarken med mörkret tätt omkring mig och tystnaden kompakt och äntligen fick jag veta hur det slutade.

Ja, jag grät.