Halva veckan har gått. Mor tuta har återigen klivit in på scenen. Plötsligt går det inte att dansa samba näck på morgonen ätandes sin havregrynsgröt. Inte för att jag gör det. Men det stör mig att inte ha alternativet öppet. Det har även framskridit i min potterläsning, mer än halva är gjord. Är nästan mer förundrad över att jag kommit så långt utan någon som vänligt har avslöjat hela avslutning, mer det än själva bokens innehåll. Har samtidigt släpat hem otroligt mycket från bibblan, så jag befarar total kortslutning när sista sidan är läst. För att underlätta spänningen har jag börjat smygläsa Ann Söderlund och Hannah Rosanders bok På smällen! - från A till bebis... Nä, jag är inte väntande, bara nyfiken. Inte lika avogt inställt, är rädd jag fick en överdos när jag besökte Björkarnas stad senast, har väl inte hämtat mig än. Är ganska säker på att rehab börjar så fort skruttarna ramlar innanför dörren.
Har nu mindre än 4 veckor kvar på jobbet. Nog för att jag inte alla dagar har älskat mitt jobb, men är rädd för den dag när jag kommer vakna arbetslös. De människor jag kommer möta dagligen är de personer som finns innanför dessa väggar. Ärligt skrämmer det skiten ur mig. Jag kommer bli galen. Bara för att spä på så ringde min bror och frågade om jag skulle ta över deras lägenhet när de nu skulle flytta. Var det så dags nu? Jag har gått och trånat efter denna fråga i ett år och så kommer den nu, när jag måste säga nej. Kändes som att vara sjösatt och tacka nej till första livbojen som räcks fram. Knäckande. Igår besökte jag även platsbanken, fann något intressant, men det blev ratat av mor eftersom det var bättre att jag stämplade kanske ett tag och då skrev klart den förbaskade uppsatsen. Och ja, jag vet att det är förnuftigt. Men jag är rädd. När jag är så totalt utkastat så måste jag se rädslan i vitögat. I värsta fall även sanningen. Att jag är inte bra på det där, den är inget bra. Och jag måste söka jobb. JA, jag är så munter för tillfället.
No comments:
Post a Comment