FUCK

man ska inte vänta för länge säger folk. Man ska inte vänta för länge för då kan någon annan hinna före.

jo, det är faktiskt sant.

Men visst blir man lite förvånad när någon typ har skrivit hela din uppsats och givit ut den som bok? Och det värsta är att det är ett ganska etablerat namn så det är ju inte precis att man kan gå och Dan Browna honom i Argobladet..

Jag var först, ok?

Min uppsats skrivs bäst med en helt fantastiskt stor vinlåda vitt och orups samlade hits på spotify. Jag är som lite orolig för vad det kommer ge för resultat i mina skrivargener.

Det jag dock vet redan är att jag är på ett väldigt bra humör och anser mig själv vara gatans störste charmör i detta nu,men den enda jag kan flörta upp är datorn. Måste be någon korrekturläsa sen så vi får bort alla skamliga förslag till handledaren i fotnoterna.

En positiv livssyn?

Min semester slutade på ett mindre bra sätt. Jag fick ett nedslående meddelande som gjorde mig grubblande. Ett lovande löfte om strukturerande av livssituation kom av sig, min dans i limbo fortsätter. Jag för höra mer än en gång att det är väl bara att göra det och göra nåt åt det, jag själv upprepar orden högt för att iaf göra någon nöjd. Men jag börjar fundera. För det är f-n inte så lätt. Jag menar, eftersom det inte händer måste min förmåga vara under all kritik. Och det är det som blir allt mer klart för mig. DEn berömda akassedepressionen börjar komma ikapp. För allt hänger ihop, det är som det berömda uppackandet av julgransbelysningen, det spelar ingen roll i vilket snöre som man drar. Det värsta är att känslorna kommer alltmer under huden. Jag känner inte igen mig själv. Jag låter saker verkligen bita mig. Är det för att man så många gånger blir utvald för att sedan förkastas? Att jag är fast i en situation som jag själv inte ser någon ände på? Jag hatar intervjusituationer, att stå till svars och hittills inte räcka till. Jag ger inte upp, det måste jag ha credit för. Men det blir tyngre att leva up till min egen gränsdragning.

Och....ja, det är vår och dags för den årliga årstidsdepressionen. Min kropp fattar inte det här att bli PIGG av det återkommande ljuset.

oy with the poodles already!

Har alltid haft fördomen att de lider av en kulurellt högstående slowtalking på P1. Ha, jag och mina fördomar. Provat föra anteckningar utifrån en utbildningsdebatt på OBS någongång? Jaowsa. De pratar om min uppsats eller ja, det som borde vara underlag i min uppsats och jag bränner bläcket på papprena så det viner här inne. Det framkallar radiovågor i etern. Måtte jag få igång hjärnan så det blir bra. Om jag inte får handkramp av det innan. Vad folk tycker då? Kan de inte bara kort säga om de är för eller emot?

Men kom fram därifrån nudå. ge mig din tass. den andra också.

Hm, blev då lämnad ensam idag för några timmar. Och vad gör jag? Rotar fram en gammal countrysamling som vi köpte för 15 år sedan. Country al a 1990tal. Achy breaky heart, säger jag bara. Blir alldeles knottrig av minnen av dansundervisning i skolan, 1-2-3, 1-2-3..osv. Blir lite skuttig och på bra humör. Tänk att det kan vara så skönt att vara ensam i en stuga mitt ute i skogen och hoppa runt till gamla skamklassiker. Stackars katten gömde sig under köksbänken. Med tanke på att hon är som en kalkon, är hon värd all heder för det stora jobbet att åla sig in. Sen låg hon där och ynkskrek, hon hade fastnat.

För den observante glömde jag nämna en bok i samlingen igår. Jag tog med bilden av Anders Paulrud sista bok, en otroligt vacker pärla som lyser i bokhandeln. För vem som helst att införskaffa. Så gör det. Nu nämner jag den. Anders, Anders, Anders Paulrud.

Själv ska jag införskaffa Tageboken, och tydligen även senaste numret av Femina eftersom det ska finnas en artikel där om boken. yey. Tanken slog mig i morse att jag fort vill läsa ut historikern för nu vill jag läsa om Tage, sen slog jag på tvn och där var Malou med sitt soffprogram beige. Hon viftade med boken i 2 sekunder och sade något om läsupplevelse. Räckte för mig.

Nu ska jag fortsätta dämpa min ångest. JAg skriver men det börjar kännas alltmer som en kamp mot klockan. Jag måste, måste, måste göra klart nu!! Varför går klockan då så obarmhärtligt?

Freakin kid you not.

01.50. Det är vad klockan är, precis som kattskruttarna kan klockan har de nu gått över till vilt tillstånd. Hallmattan slirade mot väggen nyss. Och jag är så trött att huvudet snurrar. Och jag har hört talas om en ny dator med alkohollås för blogg och facebook. Gotta have. Även om det enda jag nu har överkonsumerat är glögg och pepparkakor. Och jag har nu gått över till nästa nivå vad gäller uppsatsskiten. DEt är dator i knät, mobil ljudlös och omskrivning bokstav för bokstav. Vad min skalle sade åt mig när jag för femhundrade gången öppnade ett tomt dokument och började "kapitel 1 Syfte, metod, frågeställningar" - ja, det tänker jag inte återge. Nu ska jag försöka tvinga mig själv sova. Förhoppningsvis förstår skruttarna vinken.

Imorgon släpper man iaf nyaste mackmyra whisky. Och jag funderar på att skita i det. Jag känner inte för att köa till systemet imorgon bitti. Eller någon annan dag. Rotar jag lite i skåpen kan jag kanske finna lite mer glögg och förhoppningsvis brors sambo jobbjulklapp från förra året - den största pralinask jag någonsin sett. Papper, papper. Eller var det peppar peppar.

ful lika med billig bil.

Har inte haft något att säga, där av tystnad. Vännen har åkt hem, jag har nu ingen att jaga i land med sin uppsats. Mig själv kanske. Men så tråkigt. Det var faktiskt ganska skönt att bli ganska trött på någon annans ämne för en gångs skull. Det var mindre skönt att bli sjuk. Vilket innebar mindre energi att umgås, när man väl fick chansen. Det är mitt liv det här verkar det som. Att aldrig orka hela vägen.

Haft mindre drama utanför balkongräcket. Antagligen snodd och voltad bil står kvar sedan en polisjakt för några dagar sedan. Men när ska bilen försvinna? Nu står en emlig bil här utanför och gör anspråk på att tillhöras. Men inte av oss. Vet du vad. Den har nog inte många rätt. De senaste gatorna har den körts på en av fälgarna.

Host, host.

Sitter med två tjocktröjor, ett par tjocka sockar (ska sätta på mig ett till par), halsduk och dricker nyponsoppa. Och tycker synd om mig själv. Jag är lite krasslig. Vänligen nog har adlibris förbarmat sig över mig. Så det blir inte filt och tv. Det blir filt och böcker. I en rund cirkel omkring mig så inte filten flyger bort. Det är lite synd om mig, men jag är ändå lycklig.

Imorgon ska jag sammantråla med luddet igen, vi är duktiga flickor även om jag i hemlighet tror att min kropp har fått en chock av all värme och gemenskap och idogt arbete. Eller helt enkelt allt damm. Och förbannad snö. Luddet, jag kommer vara välklädd imorgon, håll utkik efter en vaggande michelinpingvin.

Oy, säg INGET om min bokhög, jag har förtjänat varje uns av den. Plus betalat den med surt ihopjobbade pengar. Avgångsvederlag kallas det. Eller fallskärm.

Äntliigen.

Jag lyssnade på en radiointervju imorse som gjorde mig glad till sinne och hjärta. Det var ett boktips som handlade om en ny klimatbok. Peter Eriksson har skrivit boken som ska göra mig redo att ta an klimatproblematiken. Hittills har ju diskussion andats så mycket domedagsprofetior, med rätta, men det har bara gjort mig redo för att lägga mig ner på golvet och kvida "jag tyyar icke mer.." Men här har vi Peter som säger att det är just de små sakerna som vi vanliga människor gjort fel som har satt oss i vår position idag, därför är de det små sakerna som vi måste rätta till. Och vi har möjligheterna för oss! Tack Peter, du gjorde min dag så mycket enklare. Jag har nu tänkt att jag ska börja med ännu fler saker som ska rätta till. Bland annat ska jag följa Peters råd att snåla med städkemikalierna. Städa mindre och gör nåt roligt istället. "Ursäkta, hur dags går jorden under?" heter boken.

Annars består mina dagar av att andas arkiv så det dammar ur öronen när man går hem. I det lilla tillhörande köket delar man bord med små tanter i grått hår och med käpp. Jag har äntligen hittat torrbollarnas högkvarter och för första gången på länge känner jag mig som hemma. Att jag har en vacker och go människa vid min sida 6 timmar om dagen gör livet än lättare att andas.