Audrey Niffenegger har hittills kommit ut med en bok på svenska, den finns även att hyra som film i en butik nära dig, en något tillskruvad kärlekshistoria om en bibliotekarie i Chicago och hans strävan att få leva sitt liv med sin älskade. Problemet, det lilla, är att han drabbas av tidsresor.
Niffeneggers nästa bok kommer nu i sommar och är en översättning av "Her fearful symmetry" som jag har läst i påsk. Även denna bok har sina oanade vinklingar av historien som jag gör mitt bästa för att svälja. Historien utspelar sig i London, eller främst runt Highgate Cemetery. Det handlar om familjehemligheter, familjeband, syskonskap, kärlek och döden. Och att hantera livet i allt detta.
En kvinna dör i cancer och lämnar sin lägenhet i London till sina syskonbarn. Två tjejer i tjugoårsåldern som lämnar sina föräldrar i Amerika och bosätter sig i London, främman från allt som de känner till. Snart lär de känna London, sina grannar och kvinnan som lämnade lägenheten till dem.
Författaren har till hjälp markörer som London, historia, kärlek, udda personligheter och litteratur. Som Calliope skriver: Vilken anglofil biliofil med viktorianska, historiska böjelser kan låta bli att älska det? Jag kan till viss del hålla med henne, efter att ha till stor del sträckläst boken. Dessa personer är så lätt att ta till hjärtat efter bara några sidor. De friseras inte till det bästa, oavsett de mindre attraktiva sidorna så vill jag att det ska gå dem väl. Men författaren lyckas verkligen att tänja gränserna för vad jag kan gå med på. För historien tar lite oväntade stigar och jag vill verkligen säga att jag kan ta allt, men ibland hoppar jag över några sidor i känslan "nej, det här vill jag inte ha med".
Men i slutänden kan jag säga att det var en bra bok, det ska bli kul att läsa den på svenska och se om översättningen kan behålla magin. Fina bokomaten har också läst och gillar.
För egen del skulle jag vilja besöka Highgate Cemetery nästa gång jag är i London. Inte helt otippat.
2 comments:
Åh, vännen, jag som äälskade den här boken. Förvånad, eftersom jag lite fått intryck av att Tidsresenärens hustru inte skulle vara i min smak, lite för mycket ytlig chick-lit (märk väl att jag skriver ytlig, det finns verkligen bra chick-lit också) tänkte jag. Den första boken har jag inte läst. Bara gått på intryck. Den här älskade jag dock, så Tidsresenären kommer säkert läsas en dag. Filmen var så där måste jag erkänna, men tror den tappat mycket i brittisk stämning. Mycket det jag gillar med den här. Hur autentisk den känns för en utomstående trots alla övernaturliga vändningar. De fikar på mitt älskade Pret och promenerar på gator jag känner igen. Boken får onekligen en sjuss bara av det.:)
jo, den har stått på min lista efter att du skrev om den på bloggen, som så mycket annat du tipsar om. Nu i efterhand känns mitt inlägg som mycket mer tveksamt än vad jag ville framställa det som, det var ju ändå bara små detaljer som jag hade problem med. För hon är verkligen duktig på att bygga upp en stämning kring huset och kyrkogården. Boken känns svår att släppa så här efteråt.
Post a Comment